Träning helt utan medfödd förmåga…

I dag har det varit träningsdag i Akademisk Ridkonst. Träningsdagar är bra dagar. Intressanta. Massa tankar väcks.

Idag fick det mig att fundera över dessa forskningsresultat vilka visade att även om hästen avlats i många generationer (några raser i flera hundra år) för att passa människans syfte, så visar hästar inga tecken på någon medfödd, eller nedärvd förmåga att förstå och läsa av människors små och subtila hjälper.

Studien gjordes på 35 unghästar och gav resultaten att äldre hästar är mycket mer skickliga i att läsa av människor och förstå deras signaler än vad unghästar är. Detta visade sig beror på att äldre hästar har erfarenhet av och har arbetat tillsammans med människor under flera år och INTE på någon medfödd förmåga att förstå människor. 

Kunskapen är alltså något dessa hästar lärt sig, inte något som de fått nedärvt från tidigare generationer eller gott avelsarbete.

Förmågan för hästar att läsa och förstå människor beror framförallt på att de har accepterat människan som en social partner, säger Proops, Rayner och McKomb från University of Sussex som genomförde studien. 

 

I min värld är det där en nyckelmening!

Hästen har accepterat människan som en likvärdig partner.

En som får ingå i deras flock.

Om man gör riktigt bra ifrån sig kan man till och med få vara flockledare.

Om man därifrån ber om något kan man få en häst som lyssnar, följer och villigt bjuder ryttaren den rörelse hon eller han ville ha.

Alla som någon gång fått hästen att välvilligt och i samspel följa ryttarens minsta rörelse vet att:

Det är ren magi!

Hästens avsaknad av medfödd förmåga att följa människors signaler ger en extra dimension åt träningen och hur noga, tydliga och framförallt ödmjuka människor som sysslar med hästar måste vara.

Följer hästen inte ryttaren så har hästen förmodligen inte förstått. Om hästen inte har förstått så har människan förmodligen inte varit tydlig nog eller gett hästen tillräckligt mycket tid för att förstå något. 

Det tål att tänkas på nästa gång tålamodet i samband med ridning sviktar!

 

photo credit: <a href=”http://www.flickr.com/photos/bombeador/3393262033/”>Eduardo 

http://www.flickr.com/photos/bombeador/1251350674/”>Eduardo

BBC News

Hästen 2 miljoner år äldre än vad som tidigare ansetts

Hästen är mycket äldre än vad tidigare ansetts. Ett fynd av ett fossiliserat benfragment av en föregångare till dagens hästar har hittats i Kanada. Fyndet dateras till mellan 5-700000 år sedan.

Photo from BBC News “Late pleicstocene Horse skulle, Equus lambei from Klondike region, Yukon.”

Eftersom benet legat nedfruset i isen under nästan all denna tid så kunde forskarna tillvarata biologiskt material. Dr Ludovic Orlando från Köpenhamns Universitet beslöt att se om DNA-analyser kunde göras. Det fungerade och utifrån analyserna kunde det bestämmas att benfragmentet härstammade från en hingst. 

Än mer fantastiskt var att forskarna genom DNA-analyser kunde rekonstruera utvecklingen av Equus genen, vilken även inkluderar den moderna hästen.

Det kunde konstateras att hingsten från Kanada var en släkting till dagens moderna häst. Genom att sedan kalkylera hur fort evolutionen framskridit inom olika Equussläkten, där även Zebra och Åsna ingår, så var det möjligt att spåra en gemensam föregångare till dagens hästdjur vilken ska ha levt mellan 4-4,5 miljoner år sedan.

Det är dubbelt så länge sedan som man tidigare uppskattat!

Spännande fortsatt forskning inom området är att vänta eftersom hästens arvsmassa nu till viss del är kartlagd, vilket innebär att det är möjligt att göra olika analyser om vilka gener som styr olika drag hos hästar, t.ex. hos kapplöpnings- eller hopphästar.

Professor Willerslev säger till BBC news att “Even if you look at the Przewalski horse, which has a divergence time of only about 50,000 years ago… and compare it to the domestic horse, you can already see differences. I would definitely say it would not look like a horse as we know it… but we would expect it to be a one-toed horse.” 

Den moderna hästens föregångare har därmed inte sett ut som en häst som vi idag är vana att se, men forskarna anser i alla fall att den var entåig.

Studien är publicerad i sin helhet i Journal Nature 2013.

Den första hästen

Visst minns du den?! Den där första hästen som klev rakt in i ditt hjärta och stannade kvar där för alltid? Den där hästen som gjorde att du skyndade hem från skolan och inte snabbt nog kunde komma ut till stallet. Den där hästen som du gick upp okristligt tidigt för om söndagsmorgnarna, till familjens stora förtvivlan, bara för att kunna vara först i stallet.

Alla ni som kommit först in i ett stall en tidig morgon vet att det är något speciellt när hästhuvuden vänds mot en där man står i dörren, hur flera dova gnäggningar svarar på ditt ”god morgon” och hur stallet saktar vaknar ur nattvilan. Det är ett lugn som är nästintill en pånyttfödelse.

 Min första häst, som jag cyklade flera kilometer dagligen för att kunna träffa, var ett gammalt gotlandsruss som hette Poppe och som jag mer eller mindre fick ha som min egen.

Han ställde upp på allt som 11-åriga flickor kom på. Har man inga föräldrar som kan häst så kan jag lova att 11-åringar kan hitta på precis hur mycket som helst!

Det innebar att Poppe var allt från indianhäst till droskhäst. Droskhäst innebar att vi helt enkelt spände för honom framför en stor 1800-tals åkvagn som vi hittade i ladan och så lastade vi vagnen full med barn och körde ner i grannbyn. Som tur väl var måste Poppe någon gång haft en vagn bakom sig för han skenade inte.

Poppe var även allt från hopphäst till galoppör. Galoppör innebar i princip att man hittar ett gigantiskt stort fält, hissar upp stigbyglarna till jockeylängd och rider allt vad man kan utan någon som helst tanke på kaninhål och annat farligt som tråkiga vuxna tänker på (jag får fortfarande hjärtklappning när jag tänker på vad som hade kunnat hända…vilket förmodligen innebär att jag numera bör räkna mig till kategorin ”tråkiga vuxna”).

Poppe fick också vara packåsna uppe i bergen i en lek där vi var fattiga barn som var tvungna att slita för vårt uppehälle.  Jag antar att Poppe nog tyckte bäst om den här leken eftersom den innebar att han mest fick stå vid ett träd och tugga hö och vänta medan vi byggde skjul av pinnar och samlade kottar för att sälja på marknaden.  

Det lilla gotlandsrusset fann sig i allt. Möjligen tyckte han att indianleken var onödig eftersom han ofta helt sonika svängde av åt ett helt annat håll än vad ryttaren hade tänkt. Det skedde så klart mitt ute på fält och i hög fart, vilket resulterade i några extra blåmärken samt att leken avslutades och byttes till någon stillsammare. Man kanske kan kalla det effektiv barnuppfostran!

Idag tycker jag inte att man ska ha hästar som leksaker även om jag måste erkänna att Poppe ibland fick vara mer än en häst. Men jag anser inte heller att barns umgänge med hästar måste göras så allvarligt att det roliga försvinner. Låt barnen experimentera så länge som det inte blir farligt, ta med hästarna på picknick och involvera dem i lekar (kanske inte galopp och drosklekar dock).

Och om du kommer på dig själv med att falla in i en allvarsam och stel ”hästighet” så se till att plocka fram minnet av den där första hästen som stal ditt hjärta och allt ni gjorde tillsammans.

Vem vet, kanske du överraskar dig själv med att klä ut dig till indian, hoppa upp barbacka på den gamla dressyrhästen och passar på att skjuta en cowboy när du i flygande galopp åter tar dig över fälten…

 

photo credit: http://www.flickr.com/photos/bombeador/2076325148/”>Eduardo

http://www.flickr.com/photos/hazara/7654160532/”>Hadi

http://www.flickr.com/photos/cindy47452/6180617087/”>cindy47452</a

Edward S. Curtis Collection

Sista veckorna innan semestern – några tips på vägen

Semester, sommar och snart ledigt. Korta tips för hästmänniskor innan och under semestern.

Ta en paus i träningen.

Skippa ridhuset, träna ute.

Tänk på att det går alldeles utmärkt att rida i foppatofflor och shorts. Man får se ut hur man vill, även på hästryggen! Tycker du om rosa, så ska du rida i rosa!

Ta inte allting på för stort allvar, låt barnen vara barn.

Ta en tur med vagnen…

och passa på att ta ett dopp om du hittar en badbrygga i en skogstjärn.

Tillåt dig att bara vara i den fantastiska naturen…

och om du hittar en jordgubbe som är större än munnen se då till att njuta länge av den,

för kom ihåg att vägen till hjärtat går genom magen

Till sist; solnedgångar är balsam för själen. Se till att du får uppleva många i sommar!

 

                                                                                          Photo wallpaper-background.net

Slakthästar och hästkött – det angår väl inte oss?

Hästkött var ett hett ämne i våras. Sen blev det tystare.

Nu meddelar P4 i Skaraborg att två pizzerior i Marks kommun har serverat hästkött istället för oxfilé på pizzan. En av restaurangägarna hade ca 10 kg omärkt kött. Det innebär att varken ursprung eller annat går att kontrollera.

Vi kan på fullt allvar inte tro att vi får oxfilé på en pizza för 69 kr! Det är nästintill omöjligt.

Hästkött är billigt. Hästkött som är skeppat runt halva jorden är ännu billigare.

Att hästarna, innan de blev kött, kunde packades ihop så många som möjligt i transporter håller priset på köttet nere.

Att hästarna slaktas i länder där löner och omkostnader är låga gör köttet ännu billigare.

Att djurskyddet förringas bidrar så klart till det låga priset.  

Men det angår väl inte oss? Hästköttet vi riskerar att få i oss är ju från Europa och inte från någon annan del av världen.

Eller, hur var det nu?

Just det, det var omärkt hästkött. Omärkt hästkött kan därmed komma från vilken del av världen som helst.

Från slakthästar i Mexiko till exempel.

Foto HSUS

 

 

Lajka och hästvärlden

Några dagar innan den 3e november 1957 leker två barn med en hund på en gräsmatta utanför Moskva. De kastar boll till den lilla tiken och hunden jagar lyckligt efter bollen varje gång barnen slänger iväg den. 

Två dagar senare stängs hunden in i ett utrymme lika trångt som en tvättmaskin. Hunden heter Lajka och trots att hon gnäller när hon spänns fast och männen stänger luckan kommer ingen till undsättning. Det är långt till barnen med bollen. Fem timmar senare dör hon, ensam, på väg ut i rymden, stressad av allt oljud och överhettad för att kylsystemet lagt av. 

Lajka var en lösdrivande hund som kom från Moskvas gator. Hon fångades in för rymdprojektet under 1950-talet. Vetenskapsmännen i dåvarande Sovjet valde ut lösdrivande hundar till sitt projekt för att de ansåg att dessa hade blivit hårda och var vana att utstå tuffa förhållanden.

 Två hundar till tränades tillsammans med Lajka för att följa med Sputnik 2 upp i rymden. Hundarna övades att vara fastspända under dagar i trånga utrymmen, att göra sina behov i särskilda påsar, att äta näringsrik gelé som gjorde att matintaget kunde minimeras. Hundarna utsattes dessutom för enorm stress i form av höga ljud, kraftig värme samt kördes i centrifuger för att tränas i att klara av G-krafter.

 Lajka härdade ut och anpassade sig. Hon var den av de tre hundarna som bäst kunde hantera de svåra förhållandena. Kanske var hon tacksam över att någon ägnade henne uppmärksamhet efter åren på Moskvas gator; kanske var hon bara en vänlig själ som gjorde som hon blev tillsagd. Hon ställde upp på allt, från att urinera stående i en påse till att köras i den stora centrifugen.

 Som ett sista tack till den lilla hunden tog en av vetenskapsmännen hem henne till sina barn för att de skulle få leka med henne. En eftermiddag spelade barnen och Lajka boll tillsammans.

 Dagen därpå spändes hon fast och skickades ut i rymden för att aldrig återvända.

 

Det officiella meddelandet var att hon överlevde i sex dygn innan syret tog slut. I själva verket dog hon bara några timmar efter start till följd av de enorma påfrestningarna hennes lilla kropp blev utsatt för.

 Kvar på marken när rymdraketen lyfte stod de andra två hundarna som också tränats för projektet. De överlevde båda.

Vad var det Lajka gjorde för fel?

Hon anpassade sig; hon fogade sig, var snäll, lydig, sa inte för mycket och rättade in sig i leden. Lajka blev utvald för att hon inte högg, inte kämpade och inte stod emot.

 Vad har det här med hästar att göra kanske ni tänker?! Ja, hästar har med livet att göra och inom hästvärlden finns massor av små och stora saker som bör uppmärksammas, skrivas om, debatteras och föras upp till ytan.

 Har Lajkas historia något att lära oss hästmänniskor då? Kanske att inte anpassa oss så till den grad att rymdraketen lyfter och syret tar slut och att vi inte ska stå tysta och se på när något inte verkar vara som det ska!

Det finns många exempel på människor som vågar säga emot, Kenth Wasserman om ponnysporten t.ex. eller Veronica Starstone Merlin som var fotografen som orsakade den nyliga debatten om dressyrhästarnas väl och ve och om fotografering inte skulle vara tillåtet på EM.

Det är dessa människor, tillsammans med en mängd andra, som står stadigt kvar på marken när rymdraketen lyfter.

Dressyr; en sport som tål insyn!

Sponsorerna för DressyrEM i Herning i augusti, ECCO svarade i en kommentar igår att det inte kommer att finnas något kamera eller filmförbud under dressyrtävlingarna. Enligt mediaguiden inför EM-tävlingarna så står det besökare fritt att filma och fota samt dela sitt material i sociala medier och liknande. Dock får bilder och filmer inte spridas i media. Det hävdas att det uppkommit ett missförstånd om foto och filmförbud under dressyrtävlingarna.

Mycket positivt med att det inte finns något förbud!

Jag är på inget sätt ute efter att jaga den ena eller andra dressyrryttaren. Syftet med förra inlägget, och även detta, är i stället att uppmärksamma det faktum att alla typer av sporter måste vara transparenta. Dressyrtävlingar är inget undantag.

Man kan se kritik som något negativt, eller kan man se det som något positivt! Den positiva vinkeln är att något inom dressyren (liksom i andra sporter) som hotar att bli ett stort problem för hästar och människor uppmärksammas och tas tag i istället för att man bara stoppar huvudet i sanden och låter det fortgå. På så sätt kommer sporten att utvecklas till det bättre!

Samhällen, liksom sporter, behöver skakas om ibland och aktiva behöver träda fram för att visa på något som inte accepteras.

På Dansk Ride Forbunds sida sägs det att “Vi har fuld tillid til, at vores ryttere gør, hvad de kan, for at sikre deres hestes velfærd. Skulle der opstå situationer, hvor der er tvivl om, at reglerne er blevet overtrådt, tager vi selvfølgelig sagen op og behandler den. Dette sker dog ikke i det offentlige rum, men hos de rette instanser.”

Det är bra. Det innebär att förhoppningsvis uppmärksammas behandling som inte hör hemma i dressyren, eller någon annanstans alls förresten, utanför det offentliga rummet.

Det innebär att vi från Herning kommer att få se många fina bilder på ekipage som gör precis som dressyrryttare bör; arbetar tillsammans med sina hästar.

Dressed to ride

Lady’s riding dress ca 1890. Absolutely stunning! 

Photo from Horse and Style

Is there a good seamstress out there so riders could look like this again?

Or maybe the question should be posed in another way: are there any riders nowadays that can ride with the elegance needed to suit the dress…:)

 

 

Dressyr; en sport som inte tål insyn?

Efter det att en besökare på Danish Dressage Championships fotograferat och filmat ryttarna  på uppvärmningen där flera red sina hästar i hyperflexion, rollkur, så postade hon sedan fotona på facebook (som ni kan se genom att klicka här). Efter detta har ECCO FEI European Championships, vilket går i augusti i år, beslutat att förbjuda  att fotografier tas eller att filmande görs av andra än media eller människor med tillstånd. Detta uppger både eurodressage och Epona.tv.

Jag vill så gärna tycka om dressyren! All form av dressyr; från den akademiska ridkonsten till tävlingsdressyren. Med sin grund i att vi kan förbättra och förädla hästens, individens, egna förutsättningar och det långsamma arbetet mot målet att få ekipage som någon gång kan dansa tillsammans. Visst är det vackert?

Men det här gör att jag förlorar en del av min tro på mänskligheten. För det första är det självklart att något har hänt inom ridningen eftersom en avart som rollkur får fortgå på (eller utanför) tävlingsbanorna. Jag vet att argumentet lyder att en ögoblicksbild säger inte hela sanningen.

Men herregud, titta på bilderna! Om det fanns en sådan bild på mig i behandlingen av mina hästar så skulle jag ägna resten åt mitt liv till att bli en bättre människa och lova mig själv att göra allt vad som stod i min makt för att aldrig, aldrig, utsätta mitt djur för liknande behandling mer!

På ett mer politiskt plan är dock problematiken möjligen än mer allvarlig. Insyn är A och O i ett demokratiskt samhälle och insyn bör vara, nej det var för vagt formulerat, måste vara ledordet när det gäller alla former av sporter. Vad ska komma härnäst? 

Att vi inte inte får ta dopingprov för hästarna kan vara dopade?!

Möjligen en för långtgående liknelse. Men tänk efter; en sport som inte tål insyn, är det inte något allvarligt fel på den? Det ska inte finnas ögonblicksbilder på ryttare som plågar sina hästar och det ska framförallt inte existera bildströmmar på det samma. Man ska kunna fotografera när som helst och vart som helst utan att fånga sådant på bild. Vad är det för budskap sporten sänder till ungdomar? Att om man inte håller sig inom de givna gränserna så är det ok så länge ingen ser en?  

Borde inte alla fantastiska dressyrryttare som faktiskt finns där ute höja sin röst och skrika ut att vi vill ha fler foton, fler filmer, mer bildmaterial så att sporten istället visar sig vara den justa, uppbyggande, stärkande och rena sport vi vill ha och som så många säger att den är?!

Och om vi inte kan visa fram det materialet, om bild på bild och film på film gång på gång visar något annat än hästar som mår bra, ja då borde vi kanske fundera på om det inte snart är dags att bestämma oss för åt vilket håll vi vill att dressyren i framtiden ska ta!

En snyfthistora om EU, slakthästar och media

Vi har hela kedjan dokumenterad i bild, text, artiklar, EU-rapporter, gränsdokument, vetenskapliga arbeten:

-från galoppbanorna, hagarna, tävlingsbanorna,

foto Ginnie Palm

-till uppköpsauktionerna,

-till de 40 timmar långa mardrömsfärderna i gassande sol,

foto Terry Torreance

-till gränskontrollerna vid Mexikanska gränsen där i genomsnitt en häst på tio hade så allvarliga skador att den inte fick tas in i landet,

Foto Terry Torreance

-till kniven i ryggraden, eller i bästa fall skottet i pannan, i Mexikos slakthus (EU-godkända så klart),

-till utskeppningen via Texas (som kött),

-till hamnen i Holland,

-till företaget som importerade köttet. (På deras hemsida visas till och med en bild på en skräckslagen häst på väg in i slakthuset till orden “hästarna i Mexiko har det mycket bra”. )

Det handlar inte om lite kött, eller några få hästar; bara ett importföretag av hästkött tog in 333689 kg hästkött för EUs marknad till Holland under januari månad 2012.

333689 kg!

EU tar sammanlagt in ca 8000 ton hästkött per år.

Svenska charkuteriföretag bekräftar att en del av deras hästkött kommer från Holland. En bekräftar att köttet kom från Mexiko, men att han var säker på att hästarna “hade det bra där”.

Nej hästarna har det inte bra “där”. För hästarna är inte därifrån! Hästarna är amerikanska tävlings- galopp- trav- sällskaps- och ridhästar.

De som transporterar hästarna till slakthusen är inga snälla farbröder som vill ge hästarna en bra sista resa. De är kill-buyers. De köper levande djur, packar ihop dem på flak och kör dygnsvis i gassande solsken utan att djuren får mat eller vatten till ett slakthus där vissa av djuren måste släpas in när de anländer för att de är så svaga.

Det finns tre uppenbara problem med detta:

1. Det sker med EUs vetskap.

2. Hästarna utsätts för en behandling som så långt överskrider djurmisshandel och vanvård som bara är möjligt. Det gäller allt från transporterna till själva slakten. Fällande domar på transportörer, uppköpare och auktioner bevisar detta gång på gång. Likaså finns ett stort rapportmaterial från olika djurrättsorganisationer.

3. Det omöjliga i att garantera konsumenternas säkerhet. I princip alla hästar ges olika anti-inflammatoriska preparat under sin livstid. Vissa av dessa bryts inte ned och är därmed farliga för människor som senare ska äta köttet. Fenylbutason är ett sådant preparat, vilket i Sverige ger livstids karens.

EU-s egna rapporter från 2010 från ett mexikanskt och ett kanadensiskt slakthus påtalar brister i konsumenternas säkerhet eftersom hästarna och köttet inte testas för alla preparat (från Mexiko testas de främst för hormonpreparat, inga andra).

Så tänker du att “Ja ja, men när det kommer till svenska gränsen så testas köttet i alla fall…” Nej! För det anses vara kontrollerat vid EUs gräns. Vilket det inte är. Inte för alla substanser.

Kanske att problemen då har rättats till, 2010 är ändå några år sedan. Nej, en EU-rapport från 2012 från Mexiko påvisar samma brister.   

Varför gör inte EU något? Varför tillåts det fortgå? För att det inte pågår här, innanför EUs gränser? För att det bara handlar om några djur som inte är nära oss?

Vi pratade med ett par dagstidningar som sa att “vi är inte säkra på att det här angår våra läsare” och en annan sa att “vi vill inte ha några snyfthistorier om djur som plågas. Det är inte våra läsare intresserade av.”

Vad hände med den granskande journalistiken? Eller massmedias roll för att se till att viktig information som folk borde ha rätt till verkligen når ut?

Det största problemet är möjligen inte det faktum att djur plågas, utan att EU låter det fortgå och stödjer industrin och att media inte ids uppmärksamma en handel som är långt mer smutsig än vad de flesta vet!

Det må “bara” handla om hästar, och de må vara på andra sidan jorden. Men det berör oss alla, som konsumenter, som EU-medborgare och som människor. Världen är global. Det borde även gälla djurskyddet och vilka preparat vi ger till djur som används till livsmedel. 

Och nej det räcker inte att se till sin egen bakgård. Vi måste se utanför, utanför staketet, utanför gränserna. Det är inget nollsummespel, där den ena måste lida för att den andra ska ha det bra. Där vi måste se till att alla djur inom Sveriges gränser först har det bra.

Det är tomt prat. Vi ska inte tolerera att djur plågas oavsett vart i världen det inträffar! EU och media borde ha en roll i att konsumenter och människor får reda på vad som försigår.

Och till sist, om EU tydligt ser genom fingrarna på en sak är det kanske dags att fundera på vad som mer anses som mindre viktigt för folket att få reda på.

Då handlar det plötsligt om så mycket mer än en snyfthistoria och några hästar på andra sidan jorden…