Hästar är inte friskvård?

Ridning är inte friskvård menar de rödgröna partierna. Det ska inte vara möjligt att under nästa mandatperiod heller göra friskvårdsavdrag för ridning även om de rödgröna vinner*.

Magdalena Andersson, Socialdemokraterna, går så långt som att säga “Det finns väldigt många olika aktiviteter som kan betraktas som friskvård. Allt från att sjunga i kör och så vidare. ” (Andersson på Hästmagazinet 2014-03-10)

Det är inget smart drag att vräka ur sig något sådant under ett valår!

För hur var det nu igen?

Var ridning bara ett obetydligt tidsfördriv för unga tjejer?

Nej just det; hästnäringen omsätter över 48 miljarder per år, genererar ca 30000 jobbtillfällen  och är näst efter fotbollen den största folksporten vi har som jag skrev om i tidigare inlägg.

Dessutom:

Det finns massor av studier på hur umgänget med hästar och ridning är en av de mest effektiva terapiformer vi har att tillgå. Idag är det till och med möjligt att utbilda sig på universitet och högskola till olika former av hästterapeut.

Det finns många studier på hur hästar effektivt används vid såväl behandling av drogberoende som till barn med olika problem, t.ex. Easelterapi.

Det är en skam för Sverige att folkvalda politiker har en sådan inskränkt syn på en sport och rörelse som är näst störst i vårt land!

När ska vi inse att det är dags att sluta placera hästsporten i ett undanträngt hörn av samhället?

Är det inte dags att vi alla börjar se potentialen som kontakten med djuren, närheten till en annan varelse,  den fysiska aktiviteten som stallvistelse och ridning ger och den så viktiga känslan av att ingå i ett sammanhang, verkligen kan innebära för människor?

Om inte det är friskvård, så vad är?

häst

Photo cred. Eduardo Amorim

*I dagsläget räknas inte ridning heller som friskvård.

Bättre än din häst?

Startar upp med en påminnelse:

häst

Har du funderat hur mycket hästarna försöker vara oss till lags?

Hur mycket de försöker trots att alla inte har de bästa förutsättningarna?

Hur mycket de verkligen försöker förstå våra signaler?

Lyssnar inte hästen?

Gör den inte som du vill?

Då är det kanske dags att börja fundera på hur du kommunicerar med hästen.  Han eller hon kan inte ändra sig, men du kan lära dig hästens språk och bestämma dig för att under en livstid öva på att förfina det.

Din häst avslöjar precis hur långt du har kommit i det arbetet.

Och du, du är aldrig bättre än din häst.

 

En riktig skithäst!

Alla borde ha en riktig skithäst och utbilda någon gång i livet. Ni vet en sådan där som har svårt att placera benen rätt, som inte har en vinkel på kroppen som sitter rätt, som har fel benställning eller svag rygg och så vidare. Helt enkelt en häst som inte har alla, om ens några, förutsättningar för sig.

En sådan häst som man säger att man aldrig ska ha.

En sådan som står i boxen bredvid den fina häst man egentligen har kommit för att titta på.

En sådan häst med trasig kropp eller själ, men med ögon som rymmer hela världen. Sådana ögon som inte går att värja sig mot!

En sådan häst som man är helt försvarslös inför. Trors att man vet att den kommer att ge en stora bekymmer och man kommers aldrig komma upp till de klasser man hade tänkt sig, aldrig nå just de där höga målen som ansågs så viktiga.

Men det är någonting med ögonen, någonting med uttrycket, någonting med sättet hästen ser på dig som gör att du bara vet att det är just den individen. Ingen annan! Bleknar gör det viktiga i att plocka rosetter, vinna tävlingar, nå specifika mål.

Till sist står du på stallplanen tillsammans med ditt djur och undrar hur det där gick till. Men hjärtat vet att det är rätt. Du är lycklig.

Tills ni ska börja träna…

Då kommer allt det svåra svart på vitt. Hästen klär av dig naken och berättar exakt för dig hur mycket, läs lite, du egentligen kan! Det är inte alltid så roligt att bli avslöjad! Tro mig, jag vet!

Det står ett par sådana här hästar i vårt stall. En är min:

Super, 17 år, sto. Jag har haft henne i sju år. Hon är fantastisk. På alla sätt.

Super 001

Jag vet t.ex. ingen häst som är så dålig på att placera benen, hitta tyngdpunkten eller hålla takten.

Jag vet ingen häst som är så duktig på att ignorera människan, inte bry sig och dessutom vara ordentligt tjurskallig om det inte passar.

Hon uppfyller alla kriterier för en riktig skithäst.

Men oj vad hon har lärt mig saker; om hästvett, om ridning, om takt, om träning och framförallt om ödmjukhet! Hade hon inte kommit till mig för flera år sedan hade jag inte alls varit där jag är i dag.

Varför?

För att jag inte fått något gratis. Varenda placering av de där benen som så gärna vill spreta åt alla håll har hon och jag jobbat fram, varenda takt som vi lyckas hålla har vi arbetat fram och varenda gång hon vänder huvudet mot mig och ser på mig är det ett förtroende som jag gång på gång fått bevisa att jag är värd (som tur är är hon förlåtande för det ska sägas att jag inte alltid varit värd det förtroendet!). Super är hästen som har gått från att vägra bli fångad i hagen till att nu följa med mig in lös från ett bete på flera hektar.

Super och AK Super2

Varje gång en sådan häst kommer till en i hagen är det ett bevis på att man faktiskt har lyssnat och lärt, tagit in och försökt förstå. Varenda gång en sådan häst lyckas med att hålla koll på alla ben (det är garanterat fler än fyra!!) så är det på grund av ömsesidigt samarbete och varenda gång en sådan häst vänder ögonen mot dig och ser på dig så gör hon det endast för att hon anser dig vara värd det.

Så om ni frågar mig borde det vara alla förunnat att någon gång få ha en skithäst. Den kommer inte ge dig några snabba resultat, inga fina rosetter och den kommer framförallt inte att varje dag berätta för dig hur fantastisk du är som ryttare eller människa.

Men det kommer dagar då hästen vänder uppmärksamheten mot dig, lyssnar, försöker till sitt allra yttersta och lyckas med det ni så länge försökt med (och skyll för guds skull inte på hästen för att det tagit lång tid, hästen är aldrig bättre än sin ryttare!).

Det kommer dagar då det fungerar, då ni på riktigt samarbetar.

Det kommer dagar då han eller hon vänder sitt huvud mot dig, ser rakt igenom dig och ändå väljer att följa dig.

För de dagarna, för lärdomen och för samhörigheten borde det vara alla förunnat att någon gång i livet få chansen att utbilda en riktig, fantastisk, underbar, skithäst!

Hästens fel?

Veckans kanske mest tänkvärda inlägg om hästträning och relation mellan människa och häst stod hopptränare Arnold Assarsson för! Läs hans inlägg här:

http://arnoldassarsson.se/

 

“Eftersom 90 procent av alla fel på en tävling kommer ifrån ryttaren så är det ganska konstigt att så många fortfarande nästan uteslutande mest tränar hästarna.
När man som tränare frågar en elev vad som inte funkar är det dessutom nästan bara prat om att “min häst gör si eller så” eller “den har problem med det eller detta“.  Det är inte ofta man hör att “JAG har problem med det eller detta” eller “MITT problem är att JAG gör si eller så
Ridhusen fylls allt för ofta med mängder av bommar och hinder, det hoppas serier och spetsar med för svåra avstånd och för höga höjder. Om hästen stannar, sopa till den! Om den river, höj lite till och låt den slå ut bommen så det känns!
Hur ofta ser vi en häst inne på banan som river för att den inte har hoppat tillräckligt många studs hemma och när tränar vi egentligen ryttaren i allt detta?!…”

 

Läs fortsättningen och hela inlägget http://arnoldassarsson.se/

Tänkvärt och väl värt att reflektera över!

Vikten av att stå ut

Efter en veckas intensiv träning väcks många tankar. I mitt fall funderar jag på det väsentliga, och essentiella, i vikten av att stå ut.

Stå ut med att alla tappra försök inte alltid blir rätt.

Stå ut med att det som bör vara små hjälper ibland blir för stora (hästarna må förlåta sina människor).

Stå ut med att inte förstå på en gång.

Stå ut med att det tar tid.

Helt enkelt förlika sig med att vara människa innebär att göra misstag.

Så enkelt är det. Sen är det en fördel om man orkar försöka igen, och igen och igen. Så länge som det tar innan poletten trillar ner.

Ibland kan det krävas att man helt enkelt tänker att “jag skiter i det här, det ger mig inget”.  Så gjorde jag efter tredje träningstillfället, tror jag det var, för ett antal år sedan.

För att det var svårt och jobbigt. Och kroppen sa nej och hästen förstod inte (självklart eftersom ryttaren var spänd och inte en enda signal gick igenom och mottogs på rätt sätt).

Men så satte envisheten in och det faktum att en skruttig hästkropp faktiskt hade blivit mycket bättre av träningen.

Sen har jag hängt i. Och det är jobbigt, Och svårt. Men också fantastiskt roligt. Så roligt att det finns dagar jag går i från paddocken med en känsla av total upprymdhet av ren och skär glädje. 

Kanske ligger därför vikten av att stå ut i att tillåta sig själv att ibland faktiskt ge upp, att stanna upp och fundera, reflektera, för att sedan komma tillbaka när tvivlet och prestationsångesten lagts åt sidan.

Det är i den stillheten som kommunikation mellan häst och människa kan uppstå.

Då handlar det inte längre om att “stå ut”.

Då handlar det om ren magi! 

Foto från http://www.givethemwings.com.au/home.php

With a little help from my friends…

Eller rättare sagt galet mycket hjälp av vänner!

Om exakt fem dagar fylls gården av tio lägerdeltagare i Akademisk Ridkonst.

Då står det en miljöbana, en inomhuspiccadero, en lokal med tillhörande sovloft och sex rasthagar klara. Dessutom är mat till alla under veckan, hö, strö och boxar i ordning.

Utan de fantastiska människorna som finns i stallet finns det inte en möjlighet att vi lyckas få allt klart!

Inte en chans!

Alla är fantastiska, men ett särskilt stort tack till Jennie som fullkomligt vänder ut och in på sig själv för att få allt klart.

Foto Jennie 2012

Idag har vi t.ex. gjort detta:

Bild

Alltså kört, eller rättare sagt trixat in, mycket stor maskin i litet utrymme;

Allt går med mycket vilja och någon som är bra på att gestikulera.

Dagens bravader innebär att vi har förvandlat detta:

Bild

Till detta:

Bild

Vilket om någon dag till inte längre är en inomhus sandstrand utan en ridbar piccadero.

Bild från the equine independent

Det positiva i allt slit är att det får oss att känna oss fullkumligt oövervinnerliga!

Alla idéer som dryftats i åratal fungerar faktiskt och börjar realiseras.

Vi kanske, möjligen, klarar mer än vi tror…

Nu racar vi några dagar till, sen kör vi ridläger precis som sig bör när det är sommar:

Tillskansar oss massor av kunskap, klurar på ridning och hantering, pratar häst till långt fram på natten och umgås med människor som brinner för de fyrbenta varelserna.

SD och ridsport – en raderad åsikt?!

Igår publicerades på SDs sida ett inlägg i en debatt om att idrottstödet mellan ishockeyn och ridningen inte är jämlikt, efter att en företrädare för MP ifrågasatt detta. En SD-politiker, Mikael Rahm som är SDs ordförande i Östhammar ifrågasatte då varför man skulle omfördela resurserna. Följande sade Mikael (och nu bör vi ha i tankarna att detta är en politiker i ordföranderoll):

“Vad man vill uppnå är inte riktigt klart, men det mesta tyder på att man vill ha en mer jämt könsfördelad spridning av kommunens pengar än vad som sker idag. I högerspalten på artikeln kan man se könsfördelningen, vilket tydligen och av någon märklig anledning är viktig.” citat från Inte rasist men… 9 juli

 

Ehhh…ja det är en bra START om det åtminstone är på det sättet att man satsar på alla människor i ett samhälle. Särskilt när ridsporten faktiskt är Sveriges andra största idrott efter fotbollen!

bild från Svt.se

Sen fortsätter den fantastiska politikern att tala å sitt partis vägnar:

Sport kan jag tillstå, men inte idrott. Idrott eller lagsport där det krävs fysiska insatser kan jag acceptera som idrott. Fotboll, innebandy m.fl. där vi pratar om fysiskt idrottsutövning inkluderas, men definitivt inte ridning“, skriver han.

Vilket på något sätt då skulle innebära att ridsporten inte skulle få del av någon omfördelning av idrottstöd.

Rolf-Göran Bengtsson, OS-medaljör svarade till Nyheter24 att Mikael Rahm kunde sätta sig på en häst så kunde de diskutera sedan huruvida ridning var en idrott eller ej.

Lasse Anrell, som tidigare sågat ridsporten men efter att ha provat att rida själv, säger till Nyheter24, på frågan om Mikael Rahm har fel om att ridning inte är en idrott att:

-Ja, han är helt dum i huvudet!

Efter den hårda kritiken om SDs diverse utspel gällande ridsporten så har partiet, i sann SD-anda, gått ut och tagit tillbaka inlägget med orden:

“De åsikter som framfördes kring ridsport i det aktuella inlägget tillhör en enskild företrädare för partiet och är inte representativa för Sverigedemokraterna. Inlägget har därmed tagits bort eftersom det inte är något som partiet står bakom. Sverigedemokraterna tar inte på något sätt ställning mot ridsporten. Därmed är saken för partiets del utagerad.”

Så kan det vara. Saken utagerad. Inläggen raderade.

Tills nästa gång någon i partitoppen uttalar sig om något som får partiet att framstå i dålig dager.

Intressant att det publicerades på SDs hemsida i en offentlig debatt, men tillhörde ändå en enskild företrädare…

Fast det klart, det visade sig visst att det var rätt många i landet som höll på med ridsport. Att kritiken blev väl hård.

Att över 200000 ungdomar var verksamma här. 

Att hästnäringen är en viktig del av Sveriges ekonomi (omsätter ca 48 miljarder/år).

Att hästnäringen skapar massor av jobb (över 30000 arbeten).

Hmm, det får mig att undra över vad partiet mer kan ha fått fel uppfattning om…

 

 

Att ta farväl av en hästvän

Det här inlägget skulle varit något helt annat. Men omständigheter som vi inte råder över gjorde dock att en hästkompis bästa vän försvann i natt. Några timmar i mörker, över en natt, och så var han borta. Jag kan känna smärtan i orden hon skriver och saknaden i de bilder som finns på honom.

Jag hade förmånen att se dem träna tillsammans ett par gånger. Han var så uppmärksam på sina människor, koncentrerad och välvillig. Hästen hade ett förflutet som rymmare vid longering, men de få gångerna som jag fick äran att hjälpa dem hade de ett fint samarbete. 

Han var inte purung och ingen rosettsamlare. En vanlig, hederlig skogsmullehäst.

En sådan som står vid sina människor och lyssnar och förstår.

En sådan som man tar långa promenar med och berättar dagens problem för.

En sådan som man ger sitt hjärta till för att man vet att han aldrig, aldrig skulle svika.

När en sådan vän försvinner ut ur livet gör det ont! Då spelar dörrar fulla av rosetter, eller dörrar utan en enda rosett, ingen roll. Smärtan är knivskarp och reell. Skärande och djup. Hästar är inte bara djur, inte bara hästar. Hästar är familj, vänner och förtrogna på samma gång.

Jag vet inte hur det känns att komma till stallet en morgon och se att hästen är död.

Men jag vet hur det känns att bestämma att det är slut, boka bil, boka datum för avlivning, ringa en vän och be henne hålla i grimskaftet. Jag vet hur det känns att hälla upp sista måltiden havre tillsammans med lugnande medel. Jag vet hur det känns att stå i ett kök en tidig morgon och se bilen komma och krampaktigt tvinga händerna att hålla om stolsryggen för att inte springa ut och stoppa alltihop.

DSC_0208Luke sommaren 2011, dagen innan avlivning

Jag vet hur det känns att sedan tänka “han hade kanske klarat sig om…”.

Det finns så många om. Om bara…

Men sanningen är att det finns inga om. Man har gjort det man kunnat. Gett allt. Någon gång tar det ändå slut. Det är hårt och brutalt och ibland rent orättvist. Dessutom är allt blandat med en nattsvart och bråddjup sorg.

En liten tröst är att vi vet att hästarna var älskade, behövda och väl omhändertagna. De levde inte utan att ha varit viktiga för någon, varit någons vän.  

Kanske kommer de tillbaka och hälsar på för att se efter sina människor ibland. Kanske gör de det inte.

Kanske är den där vindpusten i nacken en utandning från ett par stora näsborrar och kliet i fingrarna är någon som kollar i handen efter en godis. Eller är det bara vinden.

Hur det än är så är jag säker på att känslan av att vara älskad och behövd tar de med sig vart de än går när de försvinner från oss.

 

 

 

 

 

 

 

Hästdans – autistiska ungdomar, hästar och dansare från N.Y.

I ett fantastiskt och unikt projekt uppträder sex ungdomar med autism, tillsammans med fyra dansare från New York och fem hästar vid en 1700-talsruin utanför Hässleholm.

hästdans 

Det är föreningen Klinten Kultur tillsammans med The Equus Project som gör 5 föreställningar på Hovdala; den 27, 30, 31 juli och 3 & 4 augusti

“Klinten Kultur väjer inte för svårigheter, när vi kan visa världen det vackra med människor som går långt utanför sina förutsättningar, hästar som väljer att vara med och dansare av världsklass.”

Ungdomarnas första möte med deras hästpartners och inledande arbete kan ni se här http://www.youtube.com/watch?v=G3cdhu7i_8A 
Som det sägs 1.20 min. in i videon “The first thing we want to do is to show them (the horses) how much we love them.”

 

Det här är nästan för bra för att vara sant och självklart ett måste i sommar! Kultur och hästar tillsammans i ett unikt projekt med ungdomar och en fantastisk inramning av Hovdala.

52_2 Foto: Slottsguiden.info

 Vill man vara med och sponsra projektet, köpa biljetter eller följa ensemblen fram till premiären den 27 juli, kan man göra det på  http://hastdans.se/blogg/

 

 

En blyg häst i Almedalen

Hästnäringen omsätter idag ca 48 miljarder kronor per år, genererar över 30000 heltidsarbeten och kommer på fjärde plats inom det svenska jordbruket. Ridsporten är, efter fotboll, den näst största idrotten i Sverige och över 200000 ungdomar är medlemmar i någon ridklubb enligt Hästäringens Nationella Stiftelse

Uppskattningsvis finns det ca 360000 hästar i Sverige, vilket gör landet till ett av de hästtätaste i Europa.

cropped-what1.jpg

Utöver all statistik ska vi inte på något sätt förringa den positiva inverkan hästen har på samhället:

Hur massor av ungdomar formas i stallen, ingår i ett större sammanhang och en gemenskap och hur de lär sig ta ansvar, få självförtroende och växa som människor.

Hur hästar runt om i Sverige, varje vecka, skänker massor av människor avkoppling och naturupplevelser som gör att de orkar med vardagen.

Eller hur  hästar används inom olika sorters rehabilitering i allt från drogberoende till andra sjukdomar.

Hästen är helt enkelt inte bara en liten flickas dröm längre (om det nu hade varit något fel i det), utan en viktig komponent i samhället.

Därför är jag förvånad över det blygsamma deltagandet av hästnäringen under Almedalsveckan.

Jag är om möjligt än mer förvånad över att Svenska Ridsportförbundet verkar anse att de gör ganska mycket under veckan.

“Under Idrottens Dag i Almedalsparken kan alla som vill möta och prova på 15 olika idrotter, varav ridsporten är en. Sedan berör RF:s två seminarier ridsporten i allra högsta grad. Det ena diskuterar föreningsidrottens framtid i en tid där allt fler väljer att idrotta på andra sätt. Och därefter ställer SISU Idrottsutbildarnas seminarium frågan Idrottsföreningen – av och för vem? Ett angeläget seminarium om vad som händer när kraven från omvärlden ökar och vad det innebär det om medlemsmakt byts ut mot krav på leverans. Ridsportens finns också representerad  genom Klara Gunnarsson i Riksidrottsförbundets Ungdomsråd som finns på plats i Almedalen, framförallt för att lyfta värdet av det ideella ledarskapet.” citat Helena Carlsson på Svenska Ridsportförbundets hemsida 2013-07-02.

Det är självklart bra att ridsporten hörs och syns.

Men är det inte dags att vi nu, kollektivt inom hästvärlden, slutar att be om ursäkt för vårt intresse för hästar och istället börjar se den verkliga potentialen som hästnäringen besitter?!

Det gäller inte bara att lyfta ridsporten, utan istället uppmärksamma hästen som en viktig komponent inom de flesta delar av samhället. 

Tänk vilka fantastiskt intressanta seminarier och diskussioner Almedalsveckan då skulle kunna bjuda på!