En snyfthistora om EU, slakthästar och media

Vi har hela kedjan dokumenterad i bild, text, artiklar, EU-rapporter, gränsdokument, vetenskapliga arbeten:

-från galoppbanorna, hagarna, tävlingsbanorna,

foto Ginnie Palm

-till uppköpsauktionerna,

-till de 40 timmar långa mardrömsfärderna i gassande sol,

lastbil till Mexico 2012 35 grader varmt 25 timmars resafoto Terry Torreance

-till gränskontrollerna vid Mexikanska gränsen där i genomsnitt en häst på tio hade så allvarliga skador att den inte fick tas in i landet,

häst i transport till Mexico 2012 med brutet benFoto Terry Torreance

-till kniven i ryggraden, eller i bästa fall skottet i pannan, i Mexikos slakthus (EU-godkända så klart),

slaughter avlastning vid mexico

-till utskeppningen via Texas (som kött),

-till hamnen i Holland,

-till företaget som importerade köttet. (På deras hemsida visas till och med en bild på en skräckslagen häst på väg in i slakthuset till orden “hästarna i Mexiko har det mycket bra”. )

Det handlar inte om lite kött, eller några få hästar; bara ett importföretag av hästkött tog in 333689 kg hästkött för EUs marknad till Holland under januari månad 2012.

333689 kg!

EU tar sammanlagt in ca 8000 ton hästkött per år.

Svenska charkuteriföretag bekräftar att en del av deras hästkött kommer från Holland. En bekräftar att köttet kom från Mexiko, men att han var säker på att hästarna “hade det bra där”.

Nej hästarna har det inte bra “där”. För hästarna är inte därifrån! Hästarna är amerikanska tävlings- galopp- trav- sällskaps- och ridhästar.

De som transporterar hästarna till slakthusen är inga snälla farbröder som vill ge hästarna en bra sista resa. De är kill-buyers. De köper levande djur, packar ihop dem på flak och kör dygnsvis i gassande solsken utan att djuren får mat eller vatten till ett slakthus där vissa av djuren måste släpas in när de anländer för att de är så svaga.

Det finns tre uppenbara problem med detta:

1. Det sker med EUs vetskap.

2. Hästarna utsätts för en behandling som så långt överskrider djurmisshandel och vanvård som bara är möjligt. Det gäller allt från transporterna till själva slakten. Fällande domar på transportörer, uppköpare och auktioner bevisar detta gång på gång. Likaså finns ett stort rapportmaterial från olika djurrättsorganisationer.

3. Det omöjliga i att garantera konsumenternas säkerhet. I princip alla hästar ges olika anti-inflammatoriska preparat under sin livstid. Vissa av dessa bryts inte ned och är därmed farliga för människor som senare ska äta köttet. Fenylbutason är ett sådant preparat, vilket i Sverige ger livstids karens.

EU-s egna rapporter från 2010 från ett mexikanskt och ett kanadensiskt slakthus påtalar brister i konsumenternas säkerhet eftersom hästarna och köttet inte testas för alla preparat (från Mexiko testas de främst för hormonpreparat, inga andra).

Så tänker du att “Ja ja, men när det kommer till svenska gränsen så testas köttet i alla fall…” Nej! För det anses vara kontrollerat vid EUs gräns. Vilket det inte är. Inte för alla substanser.

Kanske att problemen då har rättats till, 2010 är ändå några år sedan. Nej, en EU-rapport från 2012 från Mexiko påvisar samma brister.   

Varför gör inte EU något? Varför tillåts det fortgå? För att det inte pågår här, innanför EUs gränser? För att det bara handlar om några djur som inte är nära oss?

Vi pratade med ett par dagstidningar som sa att “vi är inte säkra på att det här angår våra läsare” och en annan sa att “vi vill inte ha några snyfthistorier om djur som plågas. Det är inte våra läsare intresserade av.”

Vad hände med den granskande journalistiken? Eller massmedias roll för att se till att viktig information som folk borde ha rätt till verkligen når ut?

Det största problemet är möjligen inte det faktum att djur plågas, utan att EU låter det fortgå och stödjer industrin och att media inte ids uppmärksamma en handel som är långt mer smutsig än vad de flesta vet!

Det må “bara” handla om hästar, och de må vara på andra sidan jorden. Men det berör oss alla, som konsumenter, som EU-medborgare och som människor. Världen är global. Det borde även gälla djurskyddet och vilka preparat vi ger till djur som används till livsmedel. 

Och nej det räcker inte att se till sin egen bakgård. Vi måste se utanför, utanför staketet, utanför gränserna. Det är inget nollsummespel, där den ena måste lida för att den andra ska ha det bra. Där vi måste se till att alla djur inom Sveriges gränser först har det bra.

Det är tomt prat. Vi ska inte tolerera att djur plågas oavsett vart i världen det inträffar! EU och media borde ha en roll i att konsumenter och människor får reda på vad som försigår.

Och till sist, om EU tydligt ser genom fingrarna på en sak är det kanske dags att fundera på vad som mer anses som mindre viktigt för folket att få reda på.

Då handlar det plötsligt om så mycket mer än en snyfthistoria och några hästar på andra sidan jorden…

Advertisements

Slakthästtrailer kollapsar på motorväg med 37 (!) hästar

Jag skulle ha börjat dagens inlägg med “Älska med hjärtat helt och fullt…” och skrivit om vikten av att välja häst med hjärtat, men så fick jag dessa nyheter av en kontakt. Som vanligt är det som ett knytnävesslag i ansiktet. Alla dessa bilder, alla dessa tragiska öden. Slakthästindustrin, stödd av EUs import, visar åter sin baksida.

I går den 12 juni kollapsade en överfull trailer med 37 hästar som var på väg till Mexiko för slakt, uppger TV 4HD i Nashville vilket ni kan läsa mer om här (och se fler bilder om här). Lastbilen tillhörde Three Angels Farm som levererar hästar till Inter vilka slaktar för den Europeiska marknaden.  En häst var man tvungen att avliva på plats, flera blev skadade.

Att alla hästar var skräckslagna behöver väl knappast nämnas!

Three Angels Farm har tidigare i år varit ute för en annan tragisk olycka. Den gången krockade en överfull trailer med 38 hästar på flaket. 3 hästar dog av skadorna, de andra kördes vidare för slakt till EUs marknad.

Jag orkar egentligen inte titta på fler bilder av hästar på väg till slakt och som riskerar att finnas i den korv jag kanske äter nästa vecka. Men jag vägrar tro att vi bryr oss så lite om djur att vi inte försöker stoppa saker som är uppenbart fel. Om du inte kan skrika; så tala högt, om du inte kan tala högt; så viska, om du inte kan viska; så skriv, om du inte kan skriva så se åtminstone till att köttet du stoppar i dig en gång haft det bra.

Titta på bilderna! Det där är inga välmående djur. Jag undrar om inte den häst som blev så skadad att den var tvungen att avlivas på plats, är den som drog det längsta strået. Den slapp den fortsatta skräckfärden på överfulla lastbilar, avlastningen vid slakthusen och väntan på skottet innan det var dess tur vid själva slakten.

För om inte jag bryr mig, eller du bryr dig, eller hästfolk bryr sig; vem ska då göra det?

Någon annan?