Sitsövningar och stretch ger bättre ridning

Har ni sett att Marie Zetterqvist Blokhius skrivit en strålande bok om sitsen?! Boken, Sitsskolan innehåller inte bara övningar för att förbättra sitsen, utan ger även en bra förståelse för vilka muskler som lätt blir för korta, eller inaktiva, hos ryttare och vilka muskler som arbetar mest.

Som aktiv hästmassör tänker jag dagligen på hästens muskulatur och rörelser, men sällan i samma banor om min egen kropp. Trots att jag fick gå till en kiropraktor två gånger innan det var fysiskt möjligt att göra en korrekt diagonalsluta utan en massa spänningar i min kropp (som självklart genererade spänningar i hästens).

I Zetterqvist bok finns massor av olika övningar för att ryttaren ska bli mjuk, följsam och få en effektiv sits t.ex. sitta på en boll och hålla balansen utan att ha stöd av fötterna i golvet, eller vikten av olika stretcher. ‘

Visste ni t.ex. att höftböjarmuskulaturen förkortas lätt och mycket hos ryttare eftersom vi, i princip, hela tiden håller låret lite framåtböjt?

Sitsskolan och musklerfrån boken Sitsskolan

Personligen har jag problem med lårens baksida, sätesmuskulaturen och höftböjarmuskulaturen framförallt på vänster sida. Det kräver att jag stretchar rejält efter varje ridpass samt daglig stretch av kroppen för att vänster sida ska kunna inverka korrekt och verkligen hjälpa hästen. Stretchar jag inte är det kört, då fungerar inte vänster sida alls.

stretch-ovning Lisa Kapten Kvist.jpg

Från Lisa Kapten Kvist

Jag brukar köra nr 3 för baksida lår, 8, 9, 10 för höftböjaren och sätesmuskulaturen, och den stående varianten av nr. 7 framsida lår.

Hur är det? Stretchar ni själva för att förbättra sitsen och hålla som ryttare, eller är det mest hästarna som får stretchen och så glömmer man bort sig själv?

I alla fall så rekommenderas boken varmt!

Sits skolan

Advertisements

En riktig skithäst!

Alla borde ha en riktig skithäst och utbilda någon gång i livet. Ni vet en sådan där som har svårt att placera benen rätt, som inte har en vinkel på kroppen som sitter rätt, som har fel benställning eller svag rygg och så vidare. Helt enkelt en häst som inte har alla, om ens några, förutsättningar för sig.

En sådan häst som man säger att man aldrig ska ha.

En sådan som står i boxen bredvid den fina häst man egentligen har kommit för att titta på.

En sådan häst med trasig kropp eller själ, men med ögon som rymmer hela världen. Sådana ögon som inte går att värja sig mot!

En sådan häst som man är helt försvarslös inför. Trors att man vet att den kommer att ge en stora bekymmer och man kommers aldrig komma upp till de klasser man hade tänkt sig, aldrig nå just de där höga målen som ansågs så viktiga.

Men det är någonting med ögonen, någonting med uttrycket, någonting med sättet hästen ser på dig som gör att du bara vet att det är just den individen. Ingen annan! Bleknar gör det viktiga i att plocka rosetter, vinna tävlingar, nå specifika mål.

Till sist står du på stallplanen tillsammans med ditt djur och undrar hur det där gick till. Men hjärtat vet att det är rätt. Du är lycklig.

Tills ni ska börja träna…

Då kommer allt det svåra svart på vitt. Hästen klär av dig naken och berättar exakt för dig hur mycket, läs lite, du egentligen kan! Det är inte alltid så roligt att bli avslöjad! Tro mig, jag vet!

Det står ett par sådana här hästar i vårt stall. En är min:

Super, 17 år, sto. Jag har haft henne i sju år. Hon är fantastisk. På alla sätt.

Super 001

Jag vet t.ex. ingen häst som är så dålig på att placera benen, hitta tyngdpunkten eller hålla takten.

Jag vet ingen häst som är så duktig på att ignorera människan, inte bry sig och dessutom vara ordentligt tjurskallig om det inte passar.

Hon uppfyller alla kriterier för en riktig skithäst.

Men oj vad hon har lärt mig saker; om hästvett, om ridning, om takt, om träning och framförallt om ödmjukhet! Hade hon inte kommit till mig för flera år sedan hade jag inte alls varit där jag är i dag.

Varför?

För att jag inte fått något gratis. Varenda placering av de där benen som så gärna vill spreta åt alla håll har hon och jag jobbat fram, varenda takt som vi lyckas hålla har vi arbetat fram och varenda gång hon vänder huvudet mot mig och ser på mig är det ett förtroende som jag gång på gång fått bevisa att jag är värd (som tur är är hon förlåtande för det ska sägas att jag inte alltid varit värd det förtroendet!). Super är hästen som har gått från att vägra bli fångad i hagen till att nu följa med mig in lös från ett bete på flera hektar.

Super och AK Super2

Varje gång en sådan häst kommer till en i hagen är det ett bevis på att man faktiskt har lyssnat och lärt, tagit in och försökt förstå. Varenda gång en sådan häst lyckas med att hålla koll på alla ben (det är garanterat fler än fyra!!) så är det på grund av ömsesidigt samarbete och varenda gång en sådan häst vänder ögonen mot dig och ser på dig så gör hon det endast för att hon anser dig vara värd det.

Så om ni frågar mig borde det vara alla förunnat att någon gång få ha en skithäst. Den kommer inte ge dig några snabba resultat, inga fina rosetter och den kommer framförallt inte att varje dag berätta för dig hur fantastisk du är som ryttare eller människa.

Men det kommer dagar då hästen vänder uppmärksamheten mot dig, lyssnar, försöker till sitt allra yttersta och lyckas med det ni så länge försökt med (och skyll för guds skull inte på hästen för att det tagit lång tid, hästen är aldrig bättre än sin ryttare!).

Det kommer dagar då det fungerar, då ni på riktigt samarbetar.

Det kommer dagar då han eller hon vänder sitt huvud mot dig, ser rakt igenom dig och ändå väljer att följa dig.

För de dagarna, för lärdomen och för samhörigheten borde det vara alla förunnat att någon gång i livet få chansen att utbilda en riktig, fantastisk, underbar, skithäst!

För hästmänniskor och andra människor

Någon förlorar sin vän, en annan kan inte längre göra det den brinner för, en tredje blir tvungen att sälja allt för att överleva…Förknippat med hästar eller inte, Olof Röhlander säger det väl:

 

Veckans Peptalk – Just därför ger du inte upp

Skrivet av: Olof Röhlander | Publicerat: 2013/10/14 |

VECKANS PEPTALK – JUST DÄRFÖR GER DU INTE UPP

“En morgon som denna funderar ett antal människor på om det fortfarande är värt det.

Några har genomlidit ännu en sömnlös natt av grubbel.

Andra väcktes av mardrömmar som aldrig vill sluta spela och till en framtid som inte längre lockar. Varför gå upp ur sängen?

En tredje startar återigen dagen med ett nattduksbord fullt av smärtstillande tabletter som knappt hjälper längre.

En fjärde vaknar med sorg i blicken efter en oåterkallelig förlust.

Möjligtvis finns det tillfällen då motståndet känns för stort, där en inkastad handduk ses som en utväg, men du får inte ge upp.

Att ge upp vore lika absurt som att ta en krita, måla upp konturerna av en liggande människa på gatan och sedan lägga sig i det markerade fältet. Det är inte du. Det har aldrig varit du.

Det här kanske blir ännu en dag då du får spela en tuff match mot livet, men då får det bli så. En dag till. Lite att förlora och mycket att vinna. Är det kamp som gäller idag, då tar vi upp kampen. Det spelar ingen roll om andra inte förstår vad du går igenom. Kanske får du göra det ensam, var då din egen bäste vän.

Du kan ha förlorat mycket, men kom ihåg att du har trumfkortet kvar; Din möjlighet att formulera tankar som gör det värt det igen. Just därför ger du inte upp. Inte nu, inte än, inte någonsin.”

 

Av Olof Röhlander på www.upphopp.se 

Hästens fel?

Veckans kanske mest tänkvärda inlägg om hästträning och relation mellan människa och häst stod hopptränare Arnold Assarsson för! Läs hans inlägg här:

http://arnoldassarsson.se/

 

“Eftersom 90 procent av alla fel på en tävling kommer ifrån ryttaren så är det ganska konstigt att så många fortfarande nästan uteslutande mest tränar hästarna.
När man som tränare frågar en elev vad som inte funkar är det dessutom nästan bara prat om att “min häst gör si eller så” eller “den har problem med det eller detta“.  Det är inte ofta man hör att “JAG har problem med det eller detta” eller “MITT problem är att JAG gör si eller så
Ridhusen fylls allt för ofta med mängder av bommar och hinder, det hoppas serier och spetsar med för svåra avstånd och för höga höjder. Om hästen stannar, sopa till den! Om den river, höj lite till och låt den slå ut bommen så det känns!
Hur ofta ser vi en häst inne på banan som river för att den inte har hoppat tillräckligt många studs hemma och när tränar vi egentligen ryttaren i allt detta?!…”

 

Läs fortsättningen och hela inlägget http://arnoldassarsson.se/

Tänkvärt och väl värt att reflektera över!

Varför håller ni på med hästar?

Hur många gånger har vi som håller på med hästar inte fått frågan: Men vad är det som är så roligt?

Oftast står vi där och säger något i stil med ”Det är så fantastiskt med djur” eller ”För samspelet mellan häst och människa”. 

 Visst, fast guldfiskar är också djur, och hundar har oftast en mycket större drivkraft att vara sina människor till lags än vad en häst erbjuder.  

 AR-träning

Bilden ovan är från en träning för något år sedan. En bild, tio människor, ett par hästar…För mig finns svaret väldigt levande i bilderna; i de leende ansiktena, de avslappnade uttrycken, de vilande hästarna och de uppmärksammat lyssnande människorna. 

Vi var sex stycken som red på den träningen. Ingen gjorde ett perfekt arbete, ingen kunde visa upp fantastiska rörelser. De flesta trasslade mer eller mindre in sig i sina egna kroppar (sluta över diagonalen där du som förare ska agera yttersida kan få den mest tränade hjärna att slå knut på sig själv!). De flesta hästar är dessutom inte byggda för dressyr utan har lite svårt i sina kroppar. De flesta människor är inte heller byggda för dressyr utan har lite svårt i sina kroppar.

Men alla försökte, alla gjorde sitt bästa på just den nivå som de var på för dagen. Alla människor ansträngde sig till sitt yttersta för att hjälpa sina hästar; alla hästar ansträngde sig till sitt yttersta för att lyssna på sin människa. Vart och ett ekipage var absolut på topp och var så bra som bara de kunde.

Mer kan vi väl inte kräva, eller?!  

Inom Akademisk Ridkonst tävlar vi inte; vi rider för det stora nöjets skull (sen kan vi rabbla upp en massa anledningar om att det är så bra för hästen, dressyr för hästens skull, sjukgymnastik osv. men sanningen är självklart att det först och främst är roligt), vi klurar och funderar, rättar till och försöker och försöker och försöker. Ibland hittar vi något; ett par steg i skolskritt, en övergång till halva steg, en diagonalsluta, en piruett utan spänning, en ingång till en skolgalopp. Det är självklart en fantastisk känsla, år av slit som ger resultat.

Nu skulle man kunna tro att det är där någonstans svaret till att jag håller på med hästar finns. Det skulle dock betyda att svaret ligger i resultatet, i prestationen. Att hävda det vore varken rättvist eller sant. Istället får bilden ovan symbolisera en del av svaret till varför jag håller på med hästar:

För de leende ansiktenas skull, för glädjen som finns i framgången hos häst och människor när någon pusselbit faller på plats, för alla skratt på vägen, för allt slit som plötsligt en dag ger utdelning, för delaktigheten i en värld där vi alla strävar efter att förfina kommunikationen till hästen, för samspelet mellan djur och människor.

Fast när jag tänker på allt ovan så är det framförallt en sak som alla de magiska ögonblicken har gemensamt:

Den totala närvaron. Då, när tankarna tystnar och allt bara är.

När häst och ryttare blir ett.

När människor skrattar tillsammans.

När hästen följer utan motstånd.

När kommunikationen fungerar tillsynes osynlig och ordlös.

Kanske det är svaret till varför vi håller på med hästar; strävan efter den totala närvaron. Att vara där, i ögonblicket, i händelsen, i flödet.  

 

Vägar, mål och ridhästar

Det viktigaste är inte målet, utan vägen är en klyscha. En klyscha som tål att tänkas på.

Idag bjöd min häst på fantastiskt fina och lätta diagonalslutor vid arbetet vid hand. Här har vi två precis börjat med att kunna vara både utsida och insida. Det gör att hjärnan (både på mig och honom) ibland vrider sig två varv och skriker:

Jag fattar inte!!

Hampus 17.jpgBild från slutet av “Jag fattar inte-perioden” där poletten endast sekundvis trillade ner.

 

Men idag gick det. Lätt, lugnt och i samförstånd.

Jag tänker att det möjligen finns ett mål som hägrar långt där framme. Några prov som bevis på att jag faktiskt vet hur man utbildar en ridhäst.

Men det som egentligen är den metodiska och konsekventa vardagsträningens mål är vägen. Vägen att gymnastisera hästen för att göra honom eller henne starkare, smidigare och mer hållbar.

Då kan man inte forcera. Det går bara inte.

Att hoppa upp på en häst och ”rida ihop den” är ett övergrepp.

För vem har förstått något då? Hästen? Vad som krävdes av den?

Vad var det egentligen som krävdes? Vad var syftet? Eller målet?

Vad ska det tjäna till? Att hästen blir motionerad? Ja, det blir den i hagen också!

Det är inte en bra väg om man vill uppnå någon form av ömsesidig respekt.

Du blir inte maratonlöpare över en helg. Eller balettdansör på ett år.

File:Dq1.jpgFoto från Don Quixote

Men du kan få bättre fysik, bättre hållning, bli starkare och mer atletisk på relativt kort tid.

Du kan helt enkelt hålla lite längre genom vardaglig träning.

När det gäller mina hästar tänker jag att:

Jag vill ha en häst som gör sin del av jobbet.

Jag vill att mina hästar ska förstå att en vibration i en tygel betyder en sänkning av huvudet, att tygelns vikt mot halsen betyder att den ska ställa sig, att en förskjutning av vikten bakåt betyder samling osv.

Jag vill helt enkelt ha en häst som är med mig. Som kommunicerar. Som frågar och som svarar. Lätt, enkelt, utan massa bråk och onödiga konflikter.

Det säger sig själv att det inte går att forcera en sådan träning. Först måste ryttaren förstå och det tar tid! Vi är inte sådana fantastiska varelser som vi tror!

Sedan måste vi kunna kommunicera kunskapen till hästen. En häst som har enkelt för sig, rent fysiskt, kan avancera uppåt relativt snabbt. För många tar det längre tid (ja vi pratar år!).

Men att vänta, inte forcera innebär en stor respekt för varje hästindivid och att hästen faktiskt inte tvingas göra mer än vad han just idag klarar av. För hur många av oss själva kan ärligt säga att vi aldrig har en dålig dag? Att vi är lika bra alla dagar?

Så jag och hästarna kämpar på med flöde, framåtbjudning, samling, längning, framåt-nedåt, förfining av hjälperna osv osv.

I all oändlighet om det är vad som behövs för just mig och hästen.

Förhållningssättet finns inom alla kategorier av bra hästhantering och utbildning; bra ridning är bra ridning oavsett vilken disciplin man befinner sig inom.

 För mig är bra ridning en ridning som tar hänsyn till individen och långsamt och metodiskt skolar hästen samtidigt som både människa och häst gymnastiseras och blir lyhörda för små signaler.

Foto från http://www.bentbranderuptrainer.com/bent-branderup/academic-art-of-riding/

Foto från Standarbredfanclub.com

Detta innebär också att hästen slutar ses som en bruksvara, ett neutrum som kan bytas ut när den inte längre håller (för att vi inte orkat vänta!). Istället tar vi ansvar för hästen som vi valt att träna tillsammans med. Skapar förutsättningar för hållbarhet genom gymnastik och långsamt bygger en relation som vilar på ömsesidig respekt.

I den respekten finns möjligen en nyckel till ett livslångt kompanjon- och vänskap…

Foto från Warhorse

Vikten av att stå ut

Efter en veckas intensiv träning väcks många tankar. I mitt fall funderar jag på det väsentliga, och essentiella, i vikten av att stå ut.

Stå ut med att alla tappra försök inte alltid blir rätt.

Stå ut med att det som bör vara små hjälper ibland blir för stora (hästarna må förlåta sina människor).

Stå ut med att inte förstå på en gång.

Stå ut med att det tar tid.

Helt enkelt förlika sig med att vara människa innebär att göra misstag.

Så enkelt är det. Sen är det en fördel om man orkar försöka igen, och igen och igen. Så länge som det tar innan poletten trillar ner.

Ibland kan det krävas att man helt enkelt tänker att “jag skiter i det här, det ger mig inget”.  Så gjorde jag efter tredje träningstillfället, tror jag det var, för ett antal år sedan.

För att det var svårt och jobbigt. Och kroppen sa nej och hästen förstod inte (självklart eftersom ryttaren var spänd och inte en enda signal gick igenom och mottogs på rätt sätt).

Men så satte envisheten in och det faktum att en skruttig hästkropp faktiskt hade blivit mycket bättre av träningen.

Sen har jag hängt i. Och det är jobbigt, Och svårt. Men också fantastiskt roligt. Så roligt att det finns dagar jag går i från paddocken med en känsla av total upprymdhet av ren och skär glädje. 

Kanske ligger därför vikten av att stå ut i att tillåta sig själv att ibland faktiskt ge upp, att stanna upp och fundera, reflektera, för att sedan komma tillbaka när tvivlet och prestationsångesten lagts åt sidan.

Det är i den stillheten som kommunikation mellan häst och människa kan uppstå.

Då handlar det inte längre om att “stå ut”.

Då handlar det om ren magi! 

Foto från http://www.givethemwings.com.au/home.php