DN-debatt idag om travhästarna som lider för statens miljarder

 

Vi bör välkomna debatter om djurskydd och hästars lidande. Men, och det är ett stort men, onyanserade debatter som slår vitt och brett utan att verkligen ha definierat vart problemet ligger är inte alltid av godo. Tyvärr tycker jag att den här debattartikeln om travsporten som publicerades i DN idag (klicka på ordet “debattartikel” för att läsa artikeln i sin helhet) utmålar travsporten som en företeelse där alla djur lider.   Det finns t.ex. uttalanden som:

1. “Påfrestningarna är av den omfattningen att många hästar skadas svårt och får avlivas akut efter att ha deltagit travlopp”

och

2. “Om de (hästarna) inte springer tillräckligt snabbt riskerar de att skickas till slakt – ett öde som drabbar en stor mängd travhästar eftersom bara ett litet antal håller tillräckligt hög klass för att vara värda att satsa på ekonomiskt.”

I sådana hårda påståenden efterlyser jag en definition från Camilla Björkbom med flera, om vad “många” anses vara. Jag har varit på travbanor i ett femtontal år, minst en tävlingsdag i veckan, och endast sett två hästar avlida i eller i direkt anslutning till lopp. En av gångerna berodde detta på en olycka och en av gångerna på grund av att hästen fick inre blödningar. Det är självklart en möjlighet att jag kan ha befunnit mig på en travbana som varit förskonad ifrån allvarliga olyckor. Nu har jag inte varit på trav på några år så kanske har flera hästar dött där nu. Det kan jag inte uttala mig om.

Vad det gäller hästar som slaktas; återigen, definition på “många”? Vilka tränare/ägare är det som skickar hästarna till slakt? Är det alla? På vilket sätt slaktas de etc etc etc.

Förstå mig rätt, jag vill inte på något sätt försvara att hästar kommer in från lopp med blödande munnar, eller att de pressas alldeles för hårt för tidigt och därmed blir skadade. Men, kritiken i artikeln är riktad åt fel håll.Några av de bästa hästmänniskor jag känner, alla kategorier, håller på med trav. Aldrig att de skulle skada sina djur, låta dem lida, använda utrustning som skadade hästarna eller pressade dem intill döden. Är det de som ska kritiseras?

För vem eller vilka är det artikelns författare vill åt? Hela sporten? Alla utövare? Är det Annelie som klanderfritt tar hand om sina tävlande travhästar? Eller är det Mikael som ger sina hästar massage, skogsrundor, långa skrittpass och rejäl uppbyggnad innan de startar? Eller är det Lena som rider och pysslar med sina (start)hästar i flera timmar varje dag?

För mig är artikeln felriktad; sätt inte åt sporten, sätt åt de utövare som inte sköter sig! Utöka kontroller vid tävlingar, vid träning, förbjud utrustning som skadar hästen etc. Men låt inte de utövare som brinner för hästarna och sporten, buntas samman med de aktiva inom travet som inte sköter sig.

 

Slakthästtrailer kollapsar på motorväg med 37 (!) hästar

Jag skulle ha börjat dagens inlägg med “Älska med hjärtat helt och fullt…” och skrivit om vikten av att välja häst med hjärtat, men så fick jag dessa nyheter av en kontakt. Som vanligt är det som ett knytnävesslag i ansiktet. Alla dessa bilder, alla dessa tragiska öden. Slakthästindustrin, stödd av EUs import, visar åter sin baksida.

I går den 12 juni kollapsade en överfull trailer med 37 hästar som var på väg till Mexiko för slakt, uppger TV 4HD i Nashville vilket ni kan läsa mer om här (och se fler bilder om här). Lastbilen tillhörde Three Angels Farm som levererar hästar till Inter vilka slaktar för den Europeiska marknaden.  En häst var man tvungen att avliva på plats, flera blev skadade.

Att alla hästar var skräckslagna behöver väl knappast nämnas!

Three Angels Farm har tidigare i år varit ute för en annan tragisk olycka. Den gången krockade en överfull trailer med 38 hästar på flaket. 3 hästar dog av skadorna, de andra kördes vidare för slakt till EUs marknad.

Jag orkar egentligen inte titta på fler bilder av hästar på väg till slakt och som riskerar att finnas i den korv jag kanske äter nästa vecka. Men jag vägrar tro att vi bryr oss så lite om djur att vi inte försöker stoppa saker som är uppenbart fel. Om du inte kan skrika; så tala högt, om du inte kan tala högt; så viska, om du inte kan viska; så skriv, om du inte kan skriva så se åtminstone till att köttet du stoppar i dig en gång haft det bra.

Titta på bilderna! Det där är inga välmående djur. Jag undrar om inte den häst som blev så skadad att den var tvungen att avlivas på plats, är den som drog det längsta strået. Den slapp den fortsatta skräckfärden på överfulla lastbilar, avlastningen vid slakthusen och väntan på skottet innan det var dess tur vid själva slakten.

För om inte jag bryr mig, eller du bryr dig, eller hästfolk bryr sig; vem ska då göra det?

Någon annan?

Styrbjörn, den eldrivna skottkärran

Ergonomiskt stallarbete?! Slut på slit och släp med tunga skottkärror! Styrbjörn är ett kit som man själv kan montera på sin skottkärra. Det består av ett hjul med en inbyggd motor som gör att när man trycker på en knapp på skottkärrans handtag så rullar den av sig självt och går mellan 0-4 km/h!

eldriven skottkärra

Helt genialiskt! Jag blir alldeles lyrisk och vill ha en hel massa!

Styrbjörn orkar med 150 kg på plan mark och 100 kg i kuperad. Tänk så mycket skit det skulle gå lätt som en dans att mocka med hjälp av en sådan skottkärra! Styrbjörn har ett uppladdningsbart batteri som räcker ca en dag innan det måste laddas igen.

Priset är inte direkt billigt men har man stort stall och många boxar är det helt klart prisvärt; 5690 kr inkl. moms. Inte hos än, men det är inte heller helt omöjligt att det står en sådan här framåt vintern.

För att fortsätta på smarta-saker-i-stallet-temat så är den okrossbara grepen en klassiker! Lätt, smidig och det spelar ingen roll vad man mockar, grepen går inte sönder. I våras mockade vi hela vinterhagen med dessa. De höll och de håller än. Trots att vi körde dem i grästuvor, stenar och grus.

En fundering är hur återförsäljarna för grepen klarar sig dock eftersom greparna faktiskt, som de utlovar, aldrig går sönder!

Verkar positivt med dessa små hjälpmedel i stallarna. Kanske är dåliga ryggar och trasiga leder ett minne blott för stallfolket…

Bäst och sämst; barbackasadlar och döda föl

Topp tre:

1. The Horse.com fantastiskt bra sida som tillhör magazinet med samma namn. Det är bara att skaffa gratis inloggning och genast får du tillträde till tusentals artiklar! Ämnen berör allt inom hästhälsa, ny forskning, senaste rön och studier etc. 

The Horse: Your Guide to Equine Health Care

 

 

 

2. Jennies fårskinnssadlar. Vad gjorde vi utan dessa barbackasadlar? Åkte av är förmodligen svaret. Det började med att hon sydde en på prov. Nu har hela stallet dessa fantastiska skapelser och Jennie syr för glatta livet.

 

 

3. Rid/träningsläger – Vi kör favorit i repris för tredje året i rad. I mitten av juli går vi ”stall ur huse” och beger oss till Susedalen och det Akademiska Ridkonstgänget på västkusten. Vad kan vara bättre än att i fem dagar bo på en uppblåsbar säng i en ridhuscafeteria på halvsmutsigt golv, tillsammans med 12 andra hästdamer som alla, från morgon till kväll tänker, pratar och lever häst och ridkonst? Nördigt, lite barnsligt, fantastiskt inspirerande och extremt lärorikt!

 

Veckans sämsta:

Våldet mot hästar i sommarhagar. Igår kväll hittades ett föl livlöst i en hage i Brastad / Lysekil.Enligt TT ska fölet ha avlidit pga yttre våld. Polisen söker efter gärningsmännen och uppmanar folk i området att ha extra koll på sina hästar så att inte fler blir skadade.

Vi har turen att ha alla hagar utom en samlade kring bostadshusen. Om våldet mot hästar ska fortsätta löper dock den hagen som ligger längst bort stor risk att bli igenvuxen i sommar! Jag riskerar hellre att få betala tillbaka lite EU-bidrag än att någon skär i hästarna!

När det är över, eller alternativ vid avlivning

Två hästar har vi i stallet varit tvungna att skicka vidare till de evigt gröna ängarna:

Luke

och Winston

 Image

När man kommer till punkten att det inte finns några alternativ för liv så återstår beslutet om hur hästen ska avlivas. I dag i Sverige har vi egentligen bara fyra alternativ:

1. Lämna hästen för slakt till något av de slakterier som tar emot hästar. I dag är det ett litet antal hästar som lämnas till slakterier. Hästen kommer efter sin död att ingå i livsmedelskedjan.

2. Svensk Lantbrukstjänst, eller i dagligt tal “Nödslakten” som kommer hem till respektive gård och kan antingen sköta både avlivningen av djuret (bultpistol och snitt) och/eller hämta upp kroppen om hästen redan innan avlivats med hjälp av veterinär eller dött av andra orsaker. Hämtas hästen av Svensk Lantbrukstjänst blir den till en produkt som kallas Biomal. Detta används sedan som förbränningsmaterial på energianläggningar. 2011 hämtade Svensk Lantbrukstjänst 6300 hästar.

3. Avlivning med hjälp av veterinär och sedan begravning. Vilket innebär att hästen grävs ner efter det att länsstyrelsen gett tillstånd och kommunen godkänt platsen.Graven ska täckas med minst 1,5 meter jord och vara ca 3 meter djup för att bli godkänd. 2011 beviljades 1122 stycken hästbegravningar i Sverige.

4. Avlivning och sedan kremering. Hästägare kan välja på enskild kremering eller tillsammans med andra hästar. Väljer man enskild kremering kan man få askan efter hästen. Det finns bara två anläggningar för hästkremationer i Sverige än; Statens Veterinärmedicinska Anstalt i Uppsala och Hästkrematoriet i Munka-Ljungby i Skåne.2011 kremerades ca 1600 hästar i Sverige.

 

Jag valde att ta bort Luke med hjälp av Svensk Lantbrukstjänst efter att vi gett honom lugnande medel på morgonen. En kompis höll i grimskaftet när han togs bort och bilen åkte iväg med kroppen en halvtimme senare. Det kändes som ett bra alternativ för oss. 

Winston kördes till slakteriet tidigt på morgonen när allt var lugnt där, inga djur hade slaktats den dagen. Ägaren överlämnade hästen precis innan den avlivades (på samma sätt som nödslakten med bultpistol och snitt) och en halv minut efter att hon lämnat över grimskaftet till mannen så hördes skottet. Winston var lugn in i det sista. Det kändes som ett bra alternativ för dem. 

Min poäng är att hästägare måste få välja själva hur deras djur ska få sluta sina dagar. Det viktigaste är att se till att djuren, in i det sista, behandlas på ett respektfullt sätt.

Morgonturer ska inte underskattas

När daggen fortfarande ligger kvar på bladen, mossan luktar som sommarmossa på en skogsstig ska göra, spindelväven blänker mellen träden och fåglarna kvittrar på avstånd, precis då ska en morgontur på häst företas. 

Tillsammans med en halv flaska insektsmedel, modell icke-miljövänlig (det gäller att passa på i år eftersom det ska bli förbjudet 2013), så blir skogsturen tillsammans med liten, rund häst den bästa tänkbara lisan för själen.

Talk of the week

Ikväll hade vi hovslagaren ute. Hovslagare är hästvärldens hårfrisörer; the talk of the week kommer fram.

Den senaste tiden hade diskussionerna i stallarna varit:

1. Djurskydd. Hästslakt och djurplågeri.

2. Barn. Alla “yngre” hästtjejer som nu börjar bli äldre…det är now or never…

3. Rekonstruktion och silikon. Av forna glansdagars kropp (läs innan barn).

Om punkt två och tre har jag ingen åsikt.

Men jag är ytterst nöjd över att punkt ett debatteras!

Som en avslutning och med punkt ett i åtanke, så kan det nämnas att i tisdags åtalades Dennis Chaves, ägare till en stor auktion för slakthästar, för djurplågeri. Åtalet byggde på undercover video som Animal Angels filmade den 10 mars i år. Om Chavez fälls riskerar han upp till 12 års fängelse.

 

Solskenshistorier bör återanvändas!

'Like quicksand': Both Miss Graham and her horse were stuck up to their waists in the mud as the tide was closing in

Foto från MailOnline 29 feb 2012

Nicole Graham från Australien var i februari i år ute och red tillsammans med sin dotter. Stranden som de red på visade sig dock vara förrädisk och hästarna fastnade i leran. Nicole lyckades hjälpa dottern och dotterns häst, men själv satt hennes Astro fast i kvicksanden.

I tre timmar satt Nicole och höll Astros huvud i väntan på hjälp. Hästen blev mer och mer trött och tidvattnet kom obönhörligt närmare.

 När räddningsteamet till slut kom till platsen och lyckades få loss Astro ur leran med hjälp av traktor och vinschar var både Astro och Nicole helt slut. Men Nicole vek inte från Astros sida en enda gång, utan satt i tre timmar och kämpade med att hålla hästen lugn och hålla upp hans huvud. Med hennes egna ord:

 – We went straight down and under. There was mud everywhere and every time I moved it sucked me back down. It wouldn’t let us go. (MailOnline 29 feb. 2012).

Hästfolk är helt klart är av hårt men kärleksfullt och ytterst speciellt virke!  

Nationaldagstankar om Rollkürens märkliga värld

 

Bild från google

En tysk hobbyryttare har dömts för djurplågeri p.g.a. att hon ridit sin hästar i rollkür, sporrat de blodiga och inte låtit dem ha kontakt med andra hästar. Kvinnan dömdes till 180 dagsböter á 150 euro, totalt ca 270000 kr.  

Ett vittne till hennes försvar, en veterinär, uppgav i rätten att sporrar inte gör ont på hästar och att blöda inte känns. Filmer, bilder och vittnen fick dock kvinnan fälld (man kan också hoppas på en utvärdering av veterinärens innehav av sin licens efter liknande uttalanden).

Detta visar väl ändå på problemen med FEIs beslut, att rollkür/LDR (LongDeepRound)/Hyperflexion är tillåtet om det görs utan tvång och våld. Två saker som jag funderar på utifrån detta beslut:

1. Hur rider man sin häst i rollkür utan tvång? Jag har hittills inte sett någon som lyckats få sin häst att självmant och utan tvång, stanna med huvudet vid bogen.

2. Om dressyren är till för att stärka och gymnastisera hästen, lära den att bära mer och mer vikt på bakbenen och komma upp från sin framdel; hur kan man som dressyrryttare ens fundera på att tillämpa ett ridsätt där hästen blir extremt mycket över bogarna?

Kan inte komma ifrån tanken att begreppet lång och låg någonstans på vägen fatalt har missuppfattats…

Videoklipp Rollkür med Patrik Kittel som orsakde stor debatt. Använder han tvång eller inte? Är det uppvärmning och stretching eller överböjning och skadlig ridning?

En video till som avslutning för ämnet denna gång.