Dressyr – eller vikten av att kunna parkera hästen i skåpet

Unless you wish to park you horse in a cupboard…

Det ligger något i det.

Fast vem vet, en dag kan det kanske vara av största vikt:)

 

Advertisements

Vikten av “hejaklacken”

I helgen gjorde Hampus och jag godkänt markarbete- och longeringsprov inom den Akademiska Ridkonsten. Alla som följt oss vet vilket enormt arbete det låg bakom det där programmet där hästen visades i form, lösgjord, på lätt hand i öppna, sluta, sluta över diagonalen, förvänd sluta, halt, skolhalt samt longering i framåt-nedåt – samling, övergångar, galoppfattningar, halt osv.

 

Självklart ska hjälpgivningen inte bara vara korrekt, den ska även vara mjuk, precis och inkännande. Inga hjälptyglar eller inspänningar är tillåtna. Hästen ska söka handen  utan att bli tung eller falla ut på en bog osv.

 

Och här har vi då vårt problem. Hampus är ingen lätt häst med svävande gångarter och naturlig resning. Han köptes som barnponny och var då så tung att han såg mer ut som en broiler/köttdjur. När han gick in på en ridbana gjorde han ca 1 dm djupa spår i underlaget med framhovarna.

Varför vi köpte honom? Nu skulle jag kunna ljuga och säga massor av bra anledningar, men egentligen var det för:

1. Ögonen.

2. Att han var snäll.

(Och att köpa häst av dessa anledningar rekommenderar jag verkligen inte!)

 

Hampus 2014

Sen gick det ungefär som det brukar gå; barnen tröttnade och där stod vi med ett litet och fantastiskt vänligt kallblod. Så Hampus blev min träningsvän istället. Vi jobbade på att ständigt förbättra relationen, rörelserna, göra kroppen lättare, få honom att börja gå framåt, kliva fram till tyngdpunkten så att han i alla fall hade en möjlighet att lyfta sina framben.

Målet var i början att se till att han inte gick sönder. Kallblod, tunga av naturen, behöver verkligen inte ta mer vikt på frambenen än vad de redan har.

Hampus tjock 2012 Hampus á la broiler sommaren 2010

Därför var det i söndags inte bara en seger att klara provet, det var en större seger att Hampus var lätt, pigg och oerhört följsam, och att vi faktiskt gjorde programmet tillsammans. Orden “den här hästen är inte särskilt framtung nu, där har du gjort ett bra jobb” är några av de absolut bästa jag hört. För det ligger så mycket jobb bakom dem.

Så otroligt mycket jobb.

Hampus galopp Hampus longering 2014Hampus longering 2 2014Hampus i sluta 2014

 

Det hade så klart aldrig gått utan den fantastiska vägledning som mina tränare (Elise Nilsson och Bent Branderup) har givit.

Elise och Bent

 

Men, minst lika viktigt är stödet från “Hejaklacken“. De människor som varit med på träningar och kurser. De som vi tränat och utbildat oss ihop med, skrattat ihop med och ibland gråtit ihop med. Vi som plockat upp varandra när det känts som “nej nu ger jag upp” eller vi som peppat varandra i ett “klart du och hästen fixar detta!”

Hejaklacken En del från “hejaklacken” och en del andra 2012

När dessa fyra speciella, underbara människor kom galopperandes genom ridhuset och gjorde segerdans efter vårt godkända prov så var det lika skönt som att få höra att provet var godkänt.

Vilket stöd och vilken glädje!

Vilka människor!

Därmed kan kvällens tankar sammanfattas med:

Köpa häst med hjärtat kan innebära extra arbete (och rekommenderas inte alltid), men på köpet kan du lära känna en hejaklack som är mer än guld värd!

Och om det är vägen som är målet, så blir den oändligt mycket roligare att gå tillsammans med fyra halvtokiga människor som skuttar genom en stallgång, ständigt pratar för mycket och dansar segerdans med sopkvasten!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

En overklig romantisering av hästhistorien

Jag har varit på resande fot i det stora landet i väster några veckor. Som arkeolog och historieintresserad i största allmänhet är det prio att alltid besöka historiska museum. Denna gång var det Tennesse State Museum. Ett fantastiskt bra museum med blandade utställningar.

Eftersom hästar ligger mig varmt om hjärtat talar bilder från historien med motiv av hästar extra mycket till mig.

 

Semester usa 2014 115

Denna, från amerikanska inbördeskriget fanns t.ex. på muséet. Om man tänker sig stora, ståtliga, muskulösa djur som stolt bar sina ryttare, får man nog tänka om. Det här är en typisk bild av historiska kavallerister skulle jag vilja påstå. Tröttheten lyser igen hos de magra djuren.  Hur länge har de burit sina ryttare?

 

Vart man än åker och ser på utställningar om historiska händelser finns hästar oftast med.

I San Fransisco var det historien om spårvagnarna. Tänk på San Fransisco och jag antar att många ser en brant backe med spårvagnar som kör upp och ner. Precis så är det. Backarna är så branta att man måste hålla i sig för att inte ramla framåt eller bakåt i vagnarna.

Spårvagnarna introducerades i San Fransisco 1873.

Innan dess drogs likadana, tunga tågvagnar av hästar.

working horses tramsSan Fransisco

1869 bevittnade Andrew Smith Hallidie hur en häst snubblade längst upp i en av SFs backar. Vid slutet av backen var alla fem hästar som dragit vagnen döda eller dödligt skadade. Hallidie blev så illa berörd av händelsen att han hjälpte till att utveckla spårvagnsnätet. 

 

Just nu håller jag på med ett projekt om Första Världskriget och då ramlar man ofrånkomligt över bilder som dessa:

Häst ww1 Häst ww1 2

 

Miljontals hästar fraktades till krigsfronterna under WW1. Bara Storbritannien sände över 1,2 miljoner hästar till kriget. 65000 kom tillbaka!

Det finns otaliga berättelser om de fruktansvärda förhållanden soldaterna levde under vid fronten. Hur tror ni då det var för de djur som deltog?

 

Man kan fortsätta med England som har historien om gruvponnierna. Dessa små hästar som sändes ner i kolgruvornas mörker där de arbetade med att dra vagnar fullastade med kol.

coal mining pony 2coal mining ponies

Många av hästarna blev till slut blinda av det eviga mörkret och fraktades inte upp förrän livet lämnat dem.

Under tidigt 1900-tal fanns över 70000 hästar i gruvor i Storbritannien (fortfarande under 1990-tal var ett par gruvor i gång som använde sig av hästar). Så kallade Pit Ponies användes även i begränsad utsträckning i USA (där den sista gruvan som använda hästar stängde under 1970-talet).

Men trots mörkret och det hårda arbetet finns många historier om vänskapen mellan dess små hästar och deras körkarlar. Hur arbetet tillsammans med hästen gav så mycket energi att de orkade med det tunga slitet i gruvan.

 

 

coal mining pony

 

 

Vi behöver självklart inte gå utomlands för att finna ett hästkulturarv som inte är särskilt glamoröst:

Min farfar var stallförman på Läckeby Gård under 1940-tal. Han berättade många historier om hästar som varje måndag blev sjuka efter veckans första jobb (korsförlamning), om hästar som haltade när de mötte människor och om lass tre gånger så stora som hästen som drog det.

 

skogsbruk häst Photo cred: http://www.aspliden.se/historik.html

Men han berättade också om kärleken till djuren, om omsorgen, om att ta hand om en arbetskamrat på bästa möjliga sätt för att just denna skulle orka med dagens slit, om tapperhet, styrkan och stoltheten hos djuren.

Precis som människorna var hästarna helt enkelt tvungna att orka med.

De var arbetsdjur.

Jag slås av att vi ofta tenderar att romantisera det gamla. Att vi tänker på historiens hästar som de framställs på kungatavlorna från 16- och 1700-talet där vita välmående muskulösa djur gör skolsprång i stridens hetta.

Så såg sällan verkligheten ut.

Varken för människa eller häst.