Dag Nätterqvist – En legends bevingade ord

…som aldrig bör glömmas. Här är det ord och inga visor!

Dag har skrivit mycket bra om massor av hästrelaterade frågor. Ibland känns det som om han håller på att glömmas bort i dagens hästklimat.

Kanske var han en av de sista bland den “gamla” skolans mästare i stil med Nuno Oliviera, Barboa och Pluvinel, även om en del fortfarande finns kvar som för traditionen vidare t.ex. Bent Branderup.

Nå väl läs, njut, reflektera!

För er som vill läsa mer (rekommenderas varmt så finns texten på Dag Nätterqvist alldeles strålande artikelserie Vägen till Harmoni

http://www.jakobslund.se/dadde/art4.htm

 
 Detta är den klassiska ridkonstens bärande idé om hur stegringen av hästens samling skall ske. Beroende på avsikten med hästens användning kan ryttaren stanna i det skede han själv önskar.  Ridkonstens mål är att bygga upp en lydig, snabb och lättvänd häst som rör sig på ett sådant sätt att onödig förslitning inte uppstår trots ryttarens vikt. Ridningen ska utföras på ett sätt som inte är kränkande för hästen, det vill säga våldsmetoder för att knäcka och bryta ned hästen är oacceptabla. För att nå dessa högt ställda mål övas hästen att utföra vissa bestämda rörelser där det i varje moment ingår något som stärker den och ökar lydnaden.  (…)Det som visas på dressyrbanorna i dag är detsamma som visats av hästhandlare ( -skojare) i alla tider. Krökt hals, höga frambensrörelser samt stilig svävtrav (balanstrav) i fyrtakt. Var bakbenen befinner sig är ointressant. Sådan ridning imponerade inte på gårdagens kunniga domare utan där underkändes dessa ekipage.  

(…)

Den klassiska dressyr som jag upplevt från trettiotalet fram till sjuttiotalet hade som målsättning att visa en häst som rörde sig just på det sätt TR säger “Dressyrens mål är att göra hästen lydig, användbar och angenäm att rida, så att alla rörelser kan utföras med små och omärkliga hjälper utan synbar ansträngning för ryttaren. Hästen skall därvid ge intryck av att den av sig själv utför rörelserna.”  

Dagens mest önskade “skönhetsupplevelse”, som tydligen värdesätts högst, är när ryttaren lyckats betvinga vårt största och ädlaste husdjur, hästen, så till den milda grad att även när den tvingats in i en för en häst mycket onaturlig ställning så underkastar den sig sin ryttare och försöker vara denne till lags utan att sätta sig till motvärn. Detta var en ridform som lanserades i Tyskland vid mitten av 1800 – talet av Paul Plinzner och benämndes av de hästälskande engelsmännen som “djurplågeri på små volter”. 

Det är inte värdigt att upplysta, djurälskande och civiliserade människor för sin självhävdelse och “leklust” på bekostnad av hästarna skall få återföra sporten till en form av djurplågeri.”

 Dag Nätterqvist


Jag bockar och bugar!

Vad gör ni? Håller ni med Dag eller anser att han har fullständigt fel?

 

 

 

 

Hästvärldens Callanetics

Minns ni Callanteics? Flugan på 1980-talet, skapad av en Callan Pinckney som fötts med scolios och därför inte kunde träna som vanligt. Hon utvecklade Callanetics. Ett varsamt sätt att stärka kroppen. Små, små, exakta rörelser som får även den minsta muskel i kroppen att arbeta samtidigt som det ger kroppen en varsam stretch vilket skapar en hållbar, smidig och stark kropp.

Callan PinkneyCallanetics

Resultatet var fantastiskt; starka, hållbara och mjuka kroppar. Idag är fuktionell träning, eller yoga möjligen det närmaste vi kan komma, även om det är långt ifrån Callanetics.

Jag testade någon månad för flera år sedan och de flesta övningar var riktiga “killer-rörelser” t.ex. denna :

Callanetics utsida lår

Förväxla inte på något sätt denna övning med vanligt benlyft! Nej, den här ska man helst sitta helt rakt upp, spänna hela bäckenpartiet, hålla in magen, lyfta benet och hålla det rakt, vinkla foten (hemligheten!) så att tårna också pekar framåt, hålla benet 10 cm från marken och göra 100 (!) minimala lyft uppåt och så ner till utgångsläget igen.

Testa själva, det bränner bra i musklerna!

Det är funktionell träning på hög nivå där varje liten muskel av kroppen aktiveras. Ryggen och hela kroppen stärks av muskler som håller upp, håller samman samtidigt som de är smidiga.

Bodybuilding, eller mer traditionell styrketräning är självklart också bra. Det ger starka kroppar som håller länge. Men i styrketräning är det lättare att få skador och förslitningar till följd av för höga vikter för snabbt, att man tar i för mycket och istället felbelastar kroppen, fel teknik, önskan om ett snabbt resultat osv.

styrketräing

Det är lite samma sak med ridning. Tävlingsdressyren och den akademiska ridkonsten brukar ställas mot varandra (vilket i sig är märkligt då båda konstformerna härstammar från ridakademiernas träning av hästar under 15-16- och 1700-talet även om inriktningarna senare separerades). Jag anser egentligen inte att det borde vara en så skarp uppdelning, bra ridning är bra ridning helt enkelt, men om de nu ska jämföras tänker jag lite som följer:

Den akademiska ridkonsten är som Callanetics med små, små rörelser som aktiverar kroppens alla muskler även de allra minsta, samtidigt som det stretchar loss i varje steg. Varje rörelse görs av en specifik anledning; för att stärka, stretcha, lösgöra, få hästen att bära utan spänning osv. Strävan ligger alltid i att göra så lite, så mjukt som möjligt.

AR är oändligt långsamt, handlar om små, små, små detaljer och är, för att vara ärlig, rätt nördigt.

bent3 Bent markarbete

Foto av Bent Branderup som skapat den moderna Akademiska Ridkonsten utifrån studerandet av hästens biomekanik och studerandet av de gamla mästarna som Nuno Oliviera, Don Alvaro Domecq, Egon von Neindorf m.fl. 

Den traditionella dressyren är mer som styrketräning där man bygger muskler för att stärka och forma hästens kropp och göra hästen till en stark och smidig atlet. Strävan ligger självklart även här att med så små hjälpmedel som möjligt göra hästen stark, smidig och följsam och få hästen att bära korrekt.

Dressyren är långsam (men inte oändligt långsam), handlar om detaljer (men inte små detaljer) och är inte riktig så nördig som AR (även om uttrycket “som att se på när målarfärg torkar” fortfarande kan användas).

dressyrhäst

Båda metoderna, rätt utförda, fungerar alldeles utmärkt och stärker och gymnastiserar hästens kropp samt får den att bära sig korrekt. Men ibland kan träning av hästar, precis som hos människor, gå för fort. Eller kan man hamna i en period då arbetet varit hårt (gäller så klart all typ av träning inte bara dressyr!). Under hårda tränings- eller tävlingsperioder kan det vara bra att ha ett alternativ där man kan fortsätta stärka, mjuka upp och träna hästen, fast mer som sjukgymnastik, rehabilitering och/eller som en del av den traditionella träningen för att verkligen vara säker på att komma åt de där små, men ack så viktiga musklerna.

Hästvärldens Callanetics är ett utmärkt alternativ i träning för alla som behöver lite mjukare och mer funktionell träning i sin vardag. Det är inget som säger att man som tränare måste bli AR-nörd för det (även om det skulle vara intressant att se hur långt sjukgymnastiken kan ta ekipaget).

Det är som hos människor; en kropp som gör lite ont kan vara fantastiskt hjälpt av att man lägger in specifika mjukgörande, minimala, och stärkande träningsrörelse en dag i veckan. De flesta övningarna inom AR som man med fördel lägger in i ett “vanligt” träningsprogram består endast av arbete från marken där man som ryttare antingen arbetar hästen vid hand eller i longerlina.

Akademisk ridkonst som rehabilitering eller som Callentics, för hästen kan man se mer på

http://kullahastmassage.se/akademisk-ridkonst.html

http://www.stallarteback.se/sida15.html

Är man intresserad av AR som utbildningskoncept ska man självklart kolla källan:

http://www.bentbranderuptrainer.com/

Hjälm – huvudsakens vara eller icke vara

En vän lägger ut inbjudan på en hästsida till ett evengemang. Reklamen består av en affisch med en ryttare i damsadel som utför en skolhalt. Ryttaren bär klänning och ingen hjälm.

Ingen kommenterar detta förrän en spydig kommentar om varför ryttaren inte använder hjälm läggs in.

Och sen är debatten igång…

Det ska tilläggas att ryttaren på bilden är en av Sveriges högst utbildade inom den akademiska ridkonsten och ska man jämföra med något är det att likställas på minst en Grand Prix nivå i den traditionella tävlingsdressyren. 

I tävlingsdressyren används, oftast, inte heller hjälm i de högsta klasserna utan dessa rids traditionellt sätt i hatt. På senare år har i och för sig debatten om hatten eller hjälmens varande tagit fart och flera ryttare har faktiskt börjat använda hjälm och en del bestämmelser har införts (finns ett intressant inlägg om detta från Dressyrmupparna).  

 

Jag är egentligen varken för eller emot hjälm vid uppvisningar och tävlande. Tävlingsdressyren har alltid inspirerat mig och även under det året jag bodde och red i Frankrike red jag med hjälm trots att alla, och då menar jag verkligen alla, red utan hjälm. Jag har helt enkelt alltid varit lite för rädd om huvudet. 

Användandet av hjälm tycker jag är ett eget ansvar, ungdomarnas användande av hjälm anser jag vara de vuxnas, klubbens, föreningens, tränarnas ansvar osv. Bara för att man som ryttare ser en annan, duktig, ryttare utan hjälm behöver inte det betyda att man själv slänger av sig sin egen. Men visst, jag håller samtidigt med om vikten av att tänka på vilka signaler vi sänder ut till aktiva inom en sport med höga risker där varje år ett flertal dödsolyckor sker.

Bild

Kanske är det ändå vårt ansvar, alla aktiva inom sporten, att visa att ansvarsfulla ryttare rider med hjälm. Då bör alla föregå med gott exempel och också sätta hjälm på huvudet. Oavsett vilke nivå vi befinner oss på!

Ja, så tycker jag nog…

Kanske.

Eller jag vet inte. Egentligen.

Jag rider med hjälm. Alltid.

Sonen rider med hjälm. Alltid.

Alla som har häst i vårt stall rider med hjälm. Alltid (tror jag). 

En sak är jag i alla fall säker på; om man visar en ryttare med hjälm, både på affischen och på uppvisningen, så kommer det budskap eller den slags ridning/träning man vill förmedla på ett klart sätt nå fram till publiken utan avvikande debatter.   

Då fyller hjälmen mer än ett syfte!

 

 

 

  

Vägar, mål och ridhästar

Det viktigaste är inte målet, utan vägen är en klyscha. En klyscha som tål att tänkas på.

Idag bjöd min häst på fantastiskt fina och lätta diagonalslutor vid arbetet vid hand. Här har vi två precis börjat med att kunna vara både utsida och insida. Det gör att hjärnan (både på mig och honom) ibland vrider sig två varv och skriker:

Jag fattar inte!!

Hampus 17.jpgBild från slutet av “Jag fattar inte-perioden” där poletten endast sekundvis trillade ner.

 

Men idag gick det. Lätt, lugnt och i samförstånd.

Jag tänker att det möjligen finns ett mål som hägrar långt där framme. Några prov som bevis på att jag faktiskt vet hur man utbildar en ridhäst.

Men det som egentligen är den metodiska och konsekventa vardagsträningens mål är vägen. Vägen att gymnastisera hästen för att göra honom eller henne starkare, smidigare och mer hållbar.

Då kan man inte forcera. Det går bara inte.

Att hoppa upp på en häst och ”rida ihop den” är ett övergrepp.

För vem har förstått något då? Hästen? Vad som krävdes av den?

Vad var det egentligen som krävdes? Vad var syftet? Eller målet?

Vad ska det tjäna till? Att hästen blir motionerad? Ja, det blir den i hagen också!

Det är inte en bra väg om man vill uppnå någon form av ömsesidig respekt.

Du blir inte maratonlöpare över en helg. Eller balettdansör på ett år.

File:Dq1.jpgFoto från Don Quixote

Men du kan få bättre fysik, bättre hållning, bli starkare och mer atletisk på relativt kort tid.

Du kan helt enkelt hålla lite längre genom vardaglig träning.

När det gäller mina hästar tänker jag att:

Jag vill ha en häst som gör sin del av jobbet.

Jag vill att mina hästar ska förstå att en vibration i en tygel betyder en sänkning av huvudet, att tygelns vikt mot halsen betyder att den ska ställa sig, att en förskjutning av vikten bakåt betyder samling osv.

Jag vill helt enkelt ha en häst som är med mig. Som kommunicerar. Som frågar och som svarar. Lätt, enkelt, utan massa bråk och onödiga konflikter.

Det säger sig själv att det inte går att forcera en sådan träning. Först måste ryttaren förstå och det tar tid! Vi är inte sådana fantastiska varelser som vi tror!

Sedan måste vi kunna kommunicera kunskapen till hästen. En häst som har enkelt för sig, rent fysiskt, kan avancera uppåt relativt snabbt. För många tar det längre tid (ja vi pratar år!).

Men att vänta, inte forcera innebär en stor respekt för varje hästindivid och att hästen faktiskt inte tvingas göra mer än vad han just idag klarar av. För hur många av oss själva kan ärligt säga att vi aldrig har en dålig dag? Att vi är lika bra alla dagar?

Så jag och hästarna kämpar på med flöde, framåtbjudning, samling, längning, framåt-nedåt, förfining av hjälperna osv osv.

I all oändlighet om det är vad som behövs för just mig och hästen.

Förhållningssättet finns inom alla kategorier av bra hästhantering och utbildning; bra ridning är bra ridning oavsett vilken disciplin man befinner sig inom.

 För mig är bra ridning en ridning som tar hänsyn till individen och långsamt och metodiskt skolar hästen samtidigt som både människa och häst gymnastiseras och blir lyhörda för små signaler.

Foto från http://www.bentbranderuptrainer.com/bent-branderup/academic-art-of-riding/

Foto från Standarbredfanclub.com

Detta innebär också att hästen slutar ses som en bruksvara, ett neutrum som kan bytas ut när den inte längre håller (för att vi inte orkat vänta!). Istället tar vi ansvar för hästen som vi valt att träna tillsammans med. Skapar förutsättningar för hållbarhet genom gymnastik och långsamt bygger en relation som vilar på ömsesidig respekt.

I den respekten finns möjligen en nyckel till ett livslångt kompanjon- och vänskap…

Foto från Warhorse

Träning helt utan medfödd förmåga…

I dag har det varit träningsdag i Akademisk Ridkonst. Träningsdagar är bra dagar. Intressanta. Massa tankar väcks.

häst dressyr
Idag fick det mig att fundera över dessa forskningsresultat vilka visade att även om hästen avlats i många generationer (några raser i flera hundra år) för att passa människans syfte, så visar hästar inga tecken på någon medfödd, eller nedärvd förmåga att förstå och läsa av människors små och subtila hjälper.

Studien gjordes på 35 unghästar och gav resultaten att äldre hästar är mycket mer skickliga i att läsa av människor och förstå deras signaler än vad unghästar är. Detta visade sig beror på att äldre hästar har erfarenhet av och har arbetat tillsammans med människor under flera år och INTE på någon medfödd förmåga att förstå människor. 

Kunskapen är alltså något dessa hästar lärt sig, inte något som de fått nedärvt från tidigare generationer eller gott avelsarbete.

Förmågan för hästar att läsa och förstå människor beror framförallt på att de har accepterat människan som en social partner, säger Proops, Rayner och McKomb från University of Sussex som genomförde studien. 

 häst i vinter

I min värld är det där en nyckelmening!

Hästen har accepterat människan som en likvärdig partner.

En som får ingå i deras flock.

Om man gör riktigt bra ifrån sig kan man till och med få vara flockledare.

Om man därifrån ber om något kan man få en häst som lyssnar, följer och villigt bjuder ryttaren den rörelse hon eller han ville ha.

Alla som någon gång fått hästen att välvilligt och i samspel följa ryttarens minsta rörelse vet att:

Det är ren magi!

Hästens avsaknad av medfödd förmåga att följa människors signaler ger en extra dimension åt träningen och hur noga, tydliga och framförallt ödmjuka människor som sysslar med hästar måste vara.

Följer hästen inte ryttaren så har hästen förmodligen inte förstått. Om hästen inte har förstått så har människan förmodligen inte varit tydlig nog eller gett hästen tillräckligt mycket tid för att förstå något. 

Det tål att tänkas på nästa gång tålamodet i samband med ridning sviktar!

hästar i solnedgång

 

photo credit: <a href=”http://www.flickr.com/photos/bombeador/3393262033/”>Eduardo 

http://www.flickr.com/photos/bombeador/1251350674/”>Eduardo

BBC News

Dressyr; en sport som tål insyn!

Sponsorerna för DressyrEM i Herning i augusti, ECCO svarade i en kommentar igår att det inte kommer att finnas något kamera eller filmförbud under dressyrtävlingarna. Enligt mediaguiden inför EM-tävlingarna så står det besökare fritt att filma och fota samt dela sitt material i sociala medier och liknande. Dock får bilder och filmer inte spridas i media. Det hävdas att det uppkommit ett missförstånd om foto och filmförbud under dressyrtävlingarna.

Mycket positivt med att det inte finns något förbud!

Jag är på inget sätt ute efter att jaga den ena eller andra dressyrryttaren. Syftet med förra inlägget, och även detta, är i stället att uppmärksamma det faktum att alla typer av sporter måste vara transparenta. Dressyrtävlingar är inget undantag.

Man kan se kritik som något negativt, eller kan man se det som något positivt! Den positiva vinkeln är att något inom dressyren (liksom i andra sporter) som hotar att bli ett stort problem för hästar och människor uppmärksammas och tas tag i istället för att man bara stoppar huvudet i sanden och låter det fortgå. På så sätt kommer sporten att utvecklas till det bättre!

Samhällen, liksom sporter, behöver skakas om ibland och aktiva behöver träda fram för att visa på något som inte accepteras.

Dansk Ride Forbunds sida sägs det att “Vi har fuld tillid til, at vores ryttere gør, hvad de kan, for at sikre deres hestes velfærd. Skulle der opstå situationer, hvor der er tvivl om, at reglerne er blevet overtrådt, tager vi selvfølgelig sagen op og behandler den. Dette sker dog ikke i det offentlige rum, men hos de rette instanser.”

Det är bra. Det innebär att förhoppningsvis uppmärksammas behandling som inte hör hemma i dressyren, eller någon annanstans alls förresten, utanför det offentliga rummet.

Det innebär att vi från Herning kommer att få se många fina bilder på ekipage som gör precis som dressyrryttare bör; arbetar tillsammans med sina hästar.