Det borde alltid börja med ett varför…

och fortsätta med ett hur?

Därefter borde i bästa fall ett inkännande av hästen följa (i sämsta fall, ett försök till inkännande):

ett lyssnande sinne som är beredd på att analysera information. Även när den informationen inte alltid ger det svar vi vill ha. Även när hästen säger något annat än det vi var beredda på.

Det är där, i lyssnandet som fröet till att kanske någon gång bli en god ryttare kan gro.

Oavsett disciplin, oavsett inriktning!

I bästa fall kan det växa sig starkt. Då kan vi andra få bevittna stunder av magi.

Från horse-vision.se

Marijke de Jong har uttryckt konsten att lära sig rida på ett sätt som jag tycker beskriver precis det läran om hästar och ridning alltid borde handla om (jo, det ska stå “lära sig rida” för om vi är ärliga hur många vet vi som verkligen kan rida?).

All riders know WHAT they do.

A number of riders know HOW they do it.

Fewer riders know WHY they do what they do.

Why does an exercise like shoulder-in exists? What is the purpose of this exercise? What is the cause of this exercise? Do you belief in this exercise?

Most riders communicate with their horse from the outside in, from the clearest thing (what) to the fuzziest thing (why).

But the inspired riders all act and communicate with the horse from the inside out and they start with WHY*.

citat från http://academicartofriding.com/

Kan du inte bara ha en vanlig häst?

Sa en gång en vän till mig. Måste du alltid välja annorlunda raser?

Njae, jag vet inte…

Räknas Marwari?

Kathiawari horse

 

Eller Kathiawari?

Kathiawari horse

 

 

 

 

 

Marwarihästen kommer från Rajasthan  och är en ras som är mest känd för att öronen pekar inåt och nuddar varandra. De har ett stolt uttryck, med högburen nacke och vackra uttrycksfulla ögon. De härstammar från hästar som användes för strid av adel och kungligheter. Marwarian var till och med ansedda som att vara gudomliga och stod högre än alla människor. Aveln fokuserade på skönhet och funktion i krig.

The brave long-limbed and muscular Marwari were trained to survive long hours under saddle in harsh desert environment, thrive on scant water and rations, face death fearlessly and defend their masters in the thick of battle. Their fine silky coat helps to keep them cool during the long summer months while their long lashes protect their eyes from sandstorms.” citat av friendsofmarwari.org

Marwari in history

 

 

 

 

 

 

 

Hästarna används idag framgångsrikt till många olika grenar och anses vara lojal, uthållig och tävlingsinriktad.  Idag är den en uppskattad hästraser i flera länder och klarade sig, med bravur, undan hotet av att bli utrotad under tidigt 1900-tal.

 

Kathiawarihästen delar mycket av både historien och egenskaperna med Marwarihästen. Dock härstammar denna från Kathiawarregionen. Hästen har de karakteristiska öronen som kan ha 90 graders vinkel samt ska kunna rotera 180 grader.

Kathiawari mare

 

En långlinjerad indisk variant av P.R.E. kanske man skulle kunna säga (förlåt alla ni som tar illa upp!).

Njae, så jag vet inte om jag måste ha en annorlunda ras…men någon av dessa skulle jag mycket väl kunna tänka mig!

Finns dock inga, mig veterligt, uppfödare i Sverige.

Än…

 Foto från  http://friendsofmarwari.org.uk/pages/page4.html

Minnet av en travhäst saknad på Malta

I dag är det 25 grader ute. Strålande sol. Jag ligger vid poolen och dricker kaffe när bilden av en brun travhäst med böljande man dyker upp i huvudet; Aces Dollar! Denna fantastiskt vänliga häst som först tävlade framgångsrikt i Sverige och sedan såldes till Frankrike när han började bli lite till åren.

Till sist kom han till Malta, den icke-gröna ön, speciellt för travhästar. Där gjorde han ett par bra lopp. Sen var det slut.

Det är länge sedan minnet av honom dök upp. Det är jag glad för! Om det finns någon häst som jag verkligen hade velat rädda är det Aces Dollar. När han såldes till Frankrike var han alldles för dyr för min hästskötarlön och studiebidrag. Jag hade träffat honom några år innan, varit skötare och med i teamet som fick honom att komma tillbaka till ett friskt liv där han framgångsrikt tävlade i Sverige.

Det var helt omöjligt för mig att få loss pengarna för att köpa honom när han efter ett par år skulle säljas. Men jag hade en plan; när han tävlat klart i Frankrike och var slut som travhäst skulle jag ta hem honom.

Så jag följde hans karriär i listorna.

Efter något år, jag minns inte längre exakt tidspann, nåddes jag av ryktet att Aces Dollar slutat tävla. Jag tog kontakt med tränaren där nere, men då hade de precis fått ett bra erbjudande från Malta. Dollar skulle vidare till Malta.

Malta! Det är samma sak som att höra att hästen riskerar att plågas till utmattning under sina sista år genom att dra turistdroskor i värmen. Det vet alla som håller på med trav. Till er som hävdar att så är det inte alls att hästarna på Malta blir väl omhändertagna, så tycker jag ni ska ta en sväng söderut och besöka ön innan ni uttalar er.  Åk dit och titta. Långt ifrån alla hästar har det bra! Där finns allt från “street racing” till travhästar som går som droskhästar och dukar under i värmen.

1eecfed1c17a692700b254516166ab7f-1186954718-1301588487-4d94aa07-620x348Foto från TimesofMalta.com

För min del fanns det inte så mycket annat att göra än att återigen vänta. Resultatlistorna kom. Den nu relativt gamla Aces Dollar sprang. Och han sprang bra. I några starter. Sen var det slut. Han var borta ur listorna.

Då började jag frenetiskt söka kontakt med ägaren och tränaren. Det var lättare sagt än gjort och tog nog några veckor. Jag var fast besluten om att köpa hem honom, kosta vad det kosta ville. Till slut fick jag tag i tränaren. Hästen var “put down” i förra veckan. Förra veckan! 

Jag hade följt den där hästen i flera år och så tog de bort honom bara några dagar innan jag fick en chans att prata med ägarna.

I efterhand kan jag tänka att jag inte skulle ha låtit det gått så långt. Jag skulle ha ringt tidigare, tagit kontakt med ägarna direkt, kanske hade jag kunnat förhindra hans resa till Malta. Det är lätt att vara efterklok.

Det är också så lätt att säga att det inte handlade om pengar. Jag hade inte tvekat en sekund på att forsla hem den där hästen genom Europa, kosta vad det kosta ville. Då hade det inte handlat om pengar.

Men det är inte sant. Det handlade om pengar. För om jag hade haft pengar hade han aldrig kommit till Frankrike och hade också sluppit hamna på Malta.

Det handlade om pengar, pengar och tid. I hela hans liv. Från första intjänade kronan till sista loppet i gassande sol. Men för mig var han lite mer, lite viktigare.

sunset

Livet som travhästarna, vilka slutar sina dagar som turistdragande droskhästar, lever är verkligen ingen drömtillvaro och på intet sätt ett värdigt slut på en lång och ofta hård tävlingskarriär.

Därför var jag mäkta nervös när jag, 2008 besökte Malta i jobbet. Den stora skräcken skulle vara att finna Dollar under den 35 gradiga solen, dragandes runt på turister i stora tunga droskor spända i travsele (där hästen i princip endast drarmed bukgjorden). Backe upp och backe ner. Hela dagarna. Tills de stupar.

En dag på Malta såg jag en häst som såg ut som honom och hjärtat frös till is. När jag gick fram till mannen på kuskbocken och försiktigt la min hand på djuret, reagerade hästen inte alls. Han stod bara helt apatisk i värmen och hängde med huvudet.

Det var inte Dollar. Men en annan svenskregistrerad travhäst. I solen. Med droska. Inget vatten, ingen skugga, ingen vila. Det gick inte göra så mycket annat än att stå där ett tag, prata med hästen och fråga mannen om han inte hade vatten och skugga till djuret.

-He’s strong, sa gubben då och skrattade.

Jag gick därifrån. För att jag inte orkade se det. För att jag inte visste vad jag skulle göra med all ilska och all sorg över dessa hästars öde.

Då var jag glad att Aces Dollar hade blivit “put down” och tacksam över att han slapp bli en av de hudratals droskhästar på ön.

Tiden sprang ifrån mig den gången.

Jag kunde gjort mer.

Agerat snabbare.

Handlat annorlunda.

Men det är lätt att vara efterklok. När jag nu sitter här med kaffekoppen i handen så tänker jag att det viktigaste är att inte vänta.

För då kan det helt enkelt vara alldeles på tok för sent…

Mytiska hästen Thulpar

Vägar, mål och ridhästar

Det viktigaste är inte målet, utan vägen är en klyscha. En klyscha som tål att tänkas på.

Idag bjöd min häst på fantastiskt fina och lätta diagonalslutor vid arbetet vid hand. Här har vi två precis börjat med att kunna vara både utsida och insida. Det gör att hjärnan (både på mig och honom) ibland vrider sig två varv och skriker:

Jag fattar inte!!

Hampus 17.jpgBild från slutet av “Jag fattar inte-perioden” där poletten endast sekundvis trillade ner.

 

Men idag gick det. Lätt, lugnt och i samförstånd.

Jag tänker att det möjligen finns ett mål som hägrar långt där framme. Några prov som bevis på att jag faktiskt vet hur man utbildar en ridhäst.

Men det som egentligen är den metodiska och konsekventa vardagsträningens mål är vägen. Vägen att gymnastisera hästen för att göra honom eller henne starkare, smidigare och mer hållbar.

Då kan man inte forcera. Det går bara inte.

Att hoppa upp på en häst och ”rida ihop den” är ett övergrepp.

För vem har förstått något då? Hästen? Vad som krävdes av den?

Vad var det egentligen som krävdes? Vad var syftet? Eller målet?

Vad ska det tjäna till? Att hästen blir motionerad? Ja, det blir den i hagen också!

Det är inte en bra väg om man vill uppnå någon form av ömsesidig respekt.

Du blir inte maratonlöpare över en helg. Eller balettdansör på ett år.

File:Dq1.jpgFoto från Don Quixote

Men du kan få bättre fysik, bättre hållning, bli starkare och mer atletisk på relativt kort tid.

Du kan helt enkelt hålla lite längre genom vardaglig träning.

När det gäller mina hästar tänker jag att:

Jag vill ha en häst som gör sin del av jobbet.

Jag vill att mina hästar ska förstå att en vibration i en tygel betyder en sänkning av huvudet, att tygelns vikt mot halsen betyder att den ska ställa sig, att en förskjutning av vikten bakåt betyder samling osv.

Jag vill helt enkelt ha en häst som är med mig. Som kommunicerar. Som frågar och som svarar. Lätt, enkelt, utan massa bråk och onödiga konflikter.

Det säger sig själv att det inte går att forcera en sådan träning. Först måste ryttaren förstå och det tar tid! Vi är inte sådana fantastiska varelser som vi tror!

Sedan måste vi kunna kommunicera kunskapen till hästen. En häst som har enkelt för sig, rent fysiskt, kan avancera uppåt relativt snabbt. För många tar det längre tid (ja vi pratar år!).

Men att vänta, inte forcera innebär en stor respekt för varje hästindivid och att hästen faktiskt inte tvingas göra mer än vad han just idag klarar av. För hur många av oss själva kan ärligt säga att vi aldrig har en dålig dag? Att vi är lika bra alla dagar?

Så jag och hästarna kämpar på med flöde, framåtbjudning, samling, längning, framåt-nedåt, förfining av hjälperna osv osv.

I all oändlighet om det är vad som behövs för just mig och hästen.

Förhållningssättet finns inom alla kategorier av bra hästhantering och utbildning; bra ridning är bra ridning oavsett vilken disciplin man befinner sig inom.

 För mig är bra ridning en ridning som tar hänsyn till individen och långsamt och metodiskt skolar hästen samtidigt som både människa och häst gymnastiseras och blir lyhörda för små signaler.

Foto från http://www.bentbranderuptrainer.com/bent-branderup/academic-art-of-riding/

Foto från Standarbredfanclub.com

Detta innebär också att hästen slutar ses som en bruksvara, ett neutrum som kan bytas ut när den inte längre håller (för att vi inte orkat vänta!). Istället tar vi ansvar för hästen som vi valt att träna tillsammans med. Skapar förutsättningar för hållbarhet genom gymnastik och långsamt bygger en relation som vilar på ömsesidig respekt.

I den respekten finns möjligen en nyckel till ett livslångt kompanjon- och vänskap…

Foto från Warhorse