Minnet av en travhäst saknad på Malta

I dag är det 25 grader ute. Strålande sol. Jag ligger vid poolen och dricker kaffe när bilden av en brun travhäst med böljande man dyker upp i huvudet; Aces Dollar! Denna fantastiskt vänliga häst som först tävlade framgångsrikt i Sverige och sedan såldes till Frankrike när han började bli lite till åren.

Till sist kom han till Malta, den icke-gröna ön, speciellt för travhästar. Där gjorde han ett par bra lopp. Sen var det slut.

Det är länge sedan minnet av honom dök upp. Det är jag glad för! Om det finns någon häst som jag verkligen hade velat rädda är det Aces Dollar. När han såldes till Frankrike var han alldles för dyr för min hästskötarlön och studiebidrag. Jag hade träffat honom några år innan, varit skötare och med i teamet som fick honom att komma tillbaka till ett friskt liv där han framgångsrikt tävlade i Sverige.

Det var helt omöjligt för mig att få loss pengarna för att köpa honom när han efter ett par år skulle säljas. Men jag hade en plan; när han tävlat klart i Frankrike och var slut som travhäst skulle jag ta hem honom.

Så jag följde hans karriär i listorna.

Efter något år, jag minns inte längre exakt tidspann, nåddes jag av ryktet att Aces Dollar slutat tävla. Jag tog kontakt med tränaren där nere, men då hade de precis fått ett bra erbjudande från Malta. Dollar skulle vidare till Malta.

Malta! Det är samma sak som att höra att hästen riskerar att plågas till utmattning under sina sista år genom att dra turistdroskor i värmen. Det vet alla som håller på med trav. Till er som hävdar att så är det inte alls att hästarna på Malta blir väl omhändertagna, så tycker jag ni ska ta en sväng söderut och besöka ön innan ni uttalar er.  Åk dit och titta. Långt ifrån alla hästar har det bra! Där finns allt från “street racing” till travhästar som går som droskhästar och dukar under i värmen.

1eecfed1c17a692700b254516166ab7f-1186954718-1301588487-4d94aa07-620x348Foto från TimesofMalta.com

För min del fanns det inte så mycket annat att göra än att återigen vänta. Resultatlistorna kom. Den nu relativt gamla Aces Dollar sprang. Och han sprang bra. I några starter. Sen var det slut. Han var borta ur listorna.

Då började jag frenetiskt söka kontakt med ägaren och tränaren. Det var lättare sagt än gjort och tog nog några veckor. Jag var fast besluten om att köpa hem honom, kosta vad det kosta ville. Till slut fick jag tag i tränaren. Hästen var “put down” i förra veckan. Förra veckan! 

Jag hade följt den där hästen i flera år och så tog de bort honom bara några dagar innan jag fick en chans att prata med ägarna.

I efterhand kan jag tänka att jag inte skulle ha låtit det gått så långt. Jag skulle ha ringt tidigare, tagit kontakt med ägarna direkt, kanske hade jag kunnat förhindra hans resa till Malta. Det är lätt att vara efterklok.

Det är också så lätt att säga att det inte handlade om pengar. Jag hade inte tvekat en sekund på att forsla hem den där hästen genom Europa, kosta vad det kosta ville. Då hade det inte handlat om pengar.

Men det är inte sant. Det handlade om pengar. För om jag hade haft pengar hade han aldrig kommit till Frankrike och hade också sluppit hamna på Malta.

Det handlade om pengar, pengar och tid. I hela hans liv. Från första intjänade kronan till sista loppet i gassande sol. Men för mig var han lite mer, lite viktigare.

sunset

Livet som travhästarna, vilka slutar sina dagar som turistdragande droskhästar, lever är verkligen ingen drömtillvaro och på intet sätt ett värdigt slut på en lång och ofta hård tävlingskarriär.

Därför var jag mäkta nervös när jag, 2008 besökte Malta i jobbet. Den stora skräcken skulle vara att finna Dollar under den 35 gradiga solen, dragandes runt på turister i stora tunga droskor spända i travsele (där hästen i princip endast drarmed bukgjorden). Backe upp och backe ner. Hela dagarna. Tills de stupar.

En dag på Malta såg jag en häst som såg ut som honom och hjärtat frös till is. När jag gick fram till mannen på kuskbocken och försiktigt la min hand på djuret, reagerade hästen inte alls. Han stod bara helt apatisk i värmen och hängde med huvudet.

Det var inte Dollar. Men en annan svenskregistrerad travhäst. I solen. Med droska. Inget vatten, ingen skugga, ingen vila. Det gick inte göra så mycket annat än att stå där ett tag, prata med hästen och fråga mannen om han inte hade vatten och skugga till djuret.

-He’s strong, sa gubben då och skrattade.

Jag gick därifrån. För att jag inte orkade se det. För att jag inte visste vad jag skulle göra med all ilska och all sorg över dessa hästars öde.

Då var jag glad att Aces Dollar hade blivit “put down” och tacksam över att han slapp bli en av de hudratals droskhästar på ön.

Tiden sprang ifrån mig den gången.

Jag kunde gjort mer.

Agerat snabbare.

Handlat annorlunda.

Men det är lätt att vara efterklok. När jag nu sitter här med kaffekoppen i handen så tänker jag att det viktigaste är att inte vänta.

För då kan det helt enkelt vara alldeles på tok för sent…

Mytiska hästen Thulpar

Advertisements

DN-debatt idag om travhästarna som lider för statens miljarder

 

Vi bör välkomna debatter om djurskydd och hästars lidande. Men, och det är ett stort men, onyanserade debatter som slår vitt och brett utan att verkligen ha definierat vart problemet ligger är inte alltid av godo. Tyvärr tycker jag att den här debattartikeln om travsporten som publicerades i DN idag (klicka på ordet “debattartikel” för att läsa artikeln i sin helhet) utmålar travsporten som en företeelse där alla djur lider.   Det finns t.ex. uttalanden som:

1. “Påfrestningarna är av den omfattningen att många hästar skadas svårt och får avlivas akut efter att ha deltagit travlopp”

och

2. “Om de (hästarna) inte springer tillräckligt snabbt riskerar de att skickas till slakt – ett öde som drabbar en stor mängd travhästar eftersom bara ett litet antal håller tillräckligt hög klass för att vara värda att satsa på ekonomiskt.”

I sådana hårda påståenden efterlyser jag en definition från Camilla Björkbom med flera, om vad “många” anses vara. Jag har varit på travbanor i ett femtontal år, minst en tävlingsdag i veckan, och endast sett två hästar avlida i eller i direkt anslutning till lopp. En av gångerna berodde detta på en olycka och en av gångerna på grund av att hästen fick inre blödningar. Det är självklart en möjlighet att jag kan ha befunnit mig på en travbana som varit förskonad ifrån allvarliga olyckor. Nu har jag inte varit på trav på några år så kanske har flera hästar dött där nu. Det kan jag inte uttala mig om.

Vad det gäller hästar som slaktas; återigen, definition på “många”? Vilka tränare/ägare är det som skickar hästarna till slakt? Är det alla? På vilket sätt slaktas de etc etc etc.

Förstå mig rätt, jag vill inte på något sätt försvara att hästar kommer in från lopp med blödande munnar, eller att de pressas alldeles för hårt för tidigt och därmed blir skadade. Men, kritiken i artikeln är riktad åt fel håll.Några av de bästa hästmänniskor jag känner, alla kategorier, håller på med trav. Aldrig att de skulle skada sina djur, låta dem lida, använda utrustning som skadade hästarna eller pressade dem intill döden. Är det de som ska kritiseras?

För vem eller vilka är det artikelns författare vill åt? Hela sporten? Alla utövare? Är det Annelie som klanderfritt tar hand om sina tävlande travhästar? Eller är det Mikael som ger sina hästar massage, skogsrundor, långa skrittpass och rejäl uppbyggnad innan de startar? Eller är det Lena som rider och pysslar med sina (start)hästar i flera timmar varje dag?

För mig är artikeln felriktad; sätt inte åt sporten, sätt åt de utövare som inte sköter sig! Utöka kontroller vid tävlingar, vid träning, förbjud utrustning som skadar hästen etc. Men låt inte de utövare som brinner för hästarna och sporten, buntas samman med de aktiva inom travet som inte sköter sig.