Hästvärldens sanna hjältar!

Det har sagt förut och bör sägas igen och igen och igen, vilket fantastiskt arbete alla dessa personer gör  som hjälper djur tillbaka till livet.

Sju veckor senare är han på väg tillbaka till livet!

 

Mer nyfiken på hur de stora hjälporganisationerna arbetar?

Läs min artikel från 2011, som återpubliceras här i slutet av veckan och handlar om när vi besäkte en av USAs största hjälporganisationer Habitat for Horses utanför Houston i Texas.

What Being On the Forehand Means to the Horse

Hästar har ingen möjlighet att välja ryttare! Så ska du ha en glad, frisk och välmående häst se till att lära dig det grundläggande inom ridningen, fortsätt sedan öva och förfina kunskapen (genom hela livet), sluta skylla på hästen och var ödmjuk!
Läs och tänk efter vid nästa tillfälle på hästryggen!
Välskrivet, läsvärt och ständigt lika aktuellt.
(För er som inte läser engelska använd Google translate:))!

Horse Listening

We often talk about the ills caused by the horse moving on the forehand, and we dissect and analyze movement in an effort to understand.

The idea here isn’t to cause guilt and doom and gloom; instead, we should learn all we can and take steps to avoid known problems.

What does being on the forehand really mean, from the horse’s perspective? Here are a few thoughts:

1. Lack of balance.

First and foremost, from the moment we get on the horse’s back, we are messing around with the horse’s balance. Horses that are naturally balanced have to negotiate movement with the weight and (dis-) equilibrium of the rider. Horses that are naturally unbalanced have to negotiate gravity with not only their own tendencies toward unhealthy movement, but then also with the extra weight of the rider.

2. Heavy on the front feet.

Have you ever heard a horse banging…

View original post 863 more words

4 “knep” för att få välmående hästar

Idag har varit en “uppföljningsbehandlingsdag”. En sådan dag där hästar med lite större problem fått uppföljande behandlingar. I vissa fall var det gång nummer två, för andra gång nummer fem och så vidare.

Det som alltid slår mig är hur väl hästarna svarar på behandlingarna när deras ryttare, med hjälp av små, enkla medel åter fått sina hästar att fungera väl i både kropp och själ.

horse_massageBild från horses-and-horse-information.com

I princip har alla:

Ändrat litegrann i träningen – vilket för de flesta innebär en dag extra/ vecka med tömkörning eller arbete vid hand alternativt longering om häst och ryttare kan arbeta korrekt här utan inspänningstyglar.

Lagt till enkla, men effektiva  stretchövningar (både aktiva och passiva) som utförs så gott som dagligen – vilket innebär allt från traditionell stretch på gången och morot mellan frambenen, till sidvärtsrörelser, sänka huvudet och med specifik böjning följa en bakåtgående människa, cavaletti och annat arbete med bommar på marken.

Lärt sig enkla massagegrepp som människor själva kan göra för att hjälpa hästen mellan de större massage/behandlingstillfällena.

Kollat och i vissa fall, bytt sadlar – en av de största bovarna med hästar som har ont i rygg och kropp är illaliggande sadlar.

 

Med enkla medel kan alltså hästar från vitt skilda discipliner fungera optimalt igen. Det är inte frågan om att byta inriktning elelr att gå över från en sorts träning till en annan. För vissa hästar, som haft problem under en lång tid, kan det ta lite tid. Ibland kan man vara tvungen att under en period gå över till en mer rehabiliterande träning.

Men för de allra flesta räcker det med små, små enkla medel som knappt tar 5 minuter av ens dagliga tid, för att man åter ska få en väl fungerande och lycklig häst oavsett vilken disciplin man tränar eller tävlar inom.

Fantastiskt!

 

En riktig skithäst!

Alla borde ha en riktig skithäst och utbilda någon gång i livet. Ni vet en sådan där som har svårt att placera benen rätt, som inte har en vinkel på kroppen som sitter rätt, som har fel benställning eller svag rygg och så vidare. Helt enkelt en häst som inte har alla, om ens några, förutsättningar för sig.

En sådan häst som man säger att man aldrig ska ha.

En sådan som står i boxen bredvid den fina häst man egentligen har kommit för att titta på.

En sådan häst med trasig kropp eller själ, men med ögon som rymmer hela världen. Sådana ögon som inte går att värja sig mot!

En sådan häst som man är helt försvarslös inför. Trors att man vet att den kommer att ge en stora bekymmer och man kommers aldrig komma upp till de klasser man hade tänkt sig, aldrig nå just de där höga målen som ansågs så viktiga.

Men det är någonting med ögonen, någonting med uttrycket, någonting med sättet hästen ser på dig som gör att du bara vet att det är just den individen. Ingen annan! Bleknar gör det viktiga i att plocka rosetter, vinna tävlingar, nå specifika mål.

Till sist står du på stallplanen tillsammans med ditt djur och undrar hur det där gick till. Men hjärtat vet att det är rätt. Du är lycklig.

Tills ni ska börja träna…

Då kommer allt det svåra svart på vitt. Hästen klär av dig naken och berättar exakt för dig hur mycket, läs lite, du egentligen kan! Det är inte alltid så roligt att bli avslöjad! Tro mig, jag vet!

Det står ett par sådana här hästar i vårt stall. En är min:

Super, 17 år, sto. Jag har haft henne i sju år. Hon är fantastisk. På alla sätt.

Super 001

Jag vet t.ex. ingen häst som är så dålig på att placera benen, hitta tyngdpunkten eller hålla takten.

Jag vet ingen häst som är så duktig på att ignorera människan, inte bry sig och dessutom vara ordentligt tjurskallig om det inte passar.

Hon uppfyller alla kriterier för en riktig skithäst.

Men oj vad hon har lärt mig saker; om hästvett, om ridning, om takt, om träning och framförallt om ödmjukhet! Hade hon inte kommit till mig för flera år sedan hade jag inte alls varit där jag är i dag.

Varför?

För att jag inte fått något gratis. Varenda placering av de där benen som så gärna vill spreta åt alla håll har hon och jag jobbat fram, varenda takt som vi lyckas hålla har vi arbetat fram och varenda gång hon vänder huvudet mot mig och ser på mig är det ett förtroende som jag gång på gång fått bevisa att jag är värd (som tur är är hon förlåtande för det ska sägas att jag inte alltid varit värd det förtroendet!). Super är hästen som har gått från att vägra bli fångad i hagen till att nu följa med mig in lös från ett bete på flera hektar.

Super och AK Super2

Varje gång en sådan häst kommer till en i hagen är det ett bevis på att man faktiskt har lyssnat och lärt, tagit in och försökt förstå. Varenda gång en sådan häst lyckas med att hålla koll på alla ben (det är garanterat fler än fyra!!) så är det på grund av ömsesidigt samarbete och varenda gång en sådan häst vänder ögonen mot dig och ser på dig så gör hon det endast för att hon anser dig vara värd det.

Så om ni frågar mig borde det vara alla förunnat att någon gång få ha en skithäst. Den kommer inte ge dig några snabba resultat, inga fina rosetter och den kommer framförallt inte att varje dag berätta för dig hur fantastisk du är som ryttare eller människa.

Men det kommer dagar då hästen vänder uppmärksamheten mot dig, lyssnar, försöker till sitt allra yttersta och lyckas med det ni så länge försökt med (och skyll för guds skull inte på hästen för att det tagit lång tid, hästen är aldrig bättre än sin ryttare!).

Det kommer dagar då det fungerar, då ni på riktigt samarbetar.

Det kommer dagar då han eller hon vänder sitt huvud mot dig, ser rakt igenom dig och ändå väljer att följa dig.

För de dagarna, för lärdomen och för samhörigheten borde det vara alla förunnat att någon gång i livet få chansen att utbilda en riktig, fantastisk, underbar, skithäst!

För hästmänniskor och andra människor

Någon förlorar sin vän, en annan kan inte längre göra det den brinner för, en tredje blir tvungen att sälja allt för att överleva…Förknippat med hästar eller inte, Olof Röhlander säger det väl:

 

Veckans Peptalk – Just därför ger du inte upp

Skrivet av: Olof Röhlander | Publicerat: 2013/10/14 |

VECKANS PEPTALK – JUST DÄRFÖR GER DU INTE UPP

“En morgon som denna funderar ett antal människor på om det fortfarande är värt det.

Några har genomlidit ännu en sömnlös natt av grubbel.

Andra väcktes av mardrömmar som aldrig vill sluta spela och till en framtid som inte längre lockar. Varför gå upp ur sängen?

En tredje startar återigen dagen med ett nattduksbord fullt av smärtstillande tabletter som knappt hjälper längre.

En fjärde vaknar med sorg i blicken efter en oåterkallelig förlust.

Möjligtvis finns det tillfällen då motståndet känns för stort, där en inkastad handduk ses som en utväg, men du får inte ge upp.

Att ge upp vore lika absurt som att ta en krita, måla upp konturerna av en liggande människa på gatan och sedan lägga sig i det markerade fältet. Det är inte du. Det har aldrig varit du.

Det här kanske blir ännu en dag då du får spela en tuff match mot livet, men då får det bli så. En dag till. Lite att förlora och mycket att vinna. Är det kamp som gäller idag, då tar vi upp kampen. Det spelar ingen roll om andra inte förstår vad du går igenom. Kanske får du göra det ensam, var då din egen bäste vän.

Du kan ha förlorat mycket, men kom ihåg att du har trumfkortet kvar; Din möjlighet att formulera tankar som gör det värt det igen. Just därför ger du inte upp. Inte nu, inte än, inte någonsin.”

 

Av Olof Röhlander på www.upphopp.se 

Hästvärldens Callanetics

Minns ni Callanteics? Flugan på 1980-talet, skapad av en Callan Pinckney som fötts med scolios och därför inte kunde träna som vanligt. Hon utvecklade Callanetics. Ett varsamt sätt att stärka kroppen. Små, små, exakta rörelser som får även den minsta muskel i kroppen att arbeta samtidigt som det ger kroppen en varsam stretch vilket skapar en hållbar, smidig och stark kropp.

Callan PinkneyCallanetics

Resultatet var fantastiskt; starka, hållbara och mjuka kroppar. Idag är fuktionell träning, eller yoga möjligen det närmaste vi kan komma, även om det är långt ifrån Callanetics.

Jag testade någon månad för flera år sedan och de flesta övningar var riktiga “killer-rörelser” t.ex. denna :

Callanetics utsida lår

Förväxla inte på något sätt denna övning med vanligt benlyft! Nej, den här ska man helst sitta helt rakt upp, spänna hela bäckenpartiet, hålla in magen, lyfta benet och hålla det rakt, vinkla foten (hemligheten!) så att tårna också pekar framåt, hålla benet 10 cm från marken och göra 100 (!) minimala lyft uppåt och så ner till utgångsläget igen.

Testa själva, det bränner bra i musklerna!

Det är funktionell träning på hög nivå där varje liten muskel av kroppen aktiveras. Ryggen och hela kroppen stärks av muskler som håller upp, håller samman samtidigt som de är smidiga.

Bodybuilding, eller mer traditionell styrketräning är självklart också bra. Det ger starka kroppar som håller länge. Men i styrketräning är det lättare att få skador och förslitningar till följd av för höga vikter för snabbt, att man tar i för mycket och istället felbelastar kroppen, fel teknik, önskan om ett snabbt resultat osv.

styrketräing

Det är lite samma sak med ridning. Tävlingsdressyren och den akademiska ridkonsten brukar ställas mot varandra (vilket i sig är märkligt då båda konstformerna härstammar från ridakademiernas träning av hästar under 15-16- och 1700-talet även om inriktningarna senare separerades). Jag anser egentligen inte att det borde vara en så skarp uppdelning, bra ridning är bra ridning helt enkelt, men om de nu ska jämföras tänker jag lite som följer:

Den akademiska ridkonsten är som Callanetics med små, små rörelser som aktiverar kroppens alla muskler även de allra minsta, samtidigt som det stretchar loss i varje steg. Varje rörelse görs av en specifik anledning; för att stärka, stretcha, lösgöra, få hästen att bära utan spänning osv. Strävan ligger alltid i att göra så lite, så mjukt som möjligt.

AR är oändligt långsamt, handlar om små, små, små detaljer och är, för att vara ärlig, rätt nördigt.

bent3 Bent markarbete

Foto av Bent Branderup som skapat den moderna Akademiska Ridkonsten utifrån studerandet av hästens biomekanik och studerandet av de gamla mästarna som Nuno Oliviera, Don Alvaro Domecq, Egon von Neindorf m.fl. 

Den traditionella dressyren är mer som styrketräning där man bygger muskler för att stärka och forma hästens kropp och göra hästen till en stark och smidig atlet. Strävan ligger självklart även här att med så små hjälpmedel som möjligt göra hästen stark, smidig och följsam och få hästen att bära korrekt.

Dressyren är långsam (men inte oändligt långsam), handlar om detaljer (men inte små detaljer) och är inte riktig så nördig som AR (även om uttrycket “som att se på när målarfärg torkar” fortfarande kan användas).

dressyrhäst

Båda metoderna, rätt utförda, fungerar alldeles utmärkt och stärker och gymnastiserar hästens kropp samt får den att bära sig korrekt. Men ibland kan träning av hästar, precis som hos människor, gå för fort. Eller kan man hamna i en period då arbetet varit hårt (gäller så klart all typ av träning inte bara dressyr!). Under hårda tränings- eller tävlingsperioder kan det vara bra att ha ett alternativ där man kan fortsätta stärka, mjuka upp och träna hästen, fast mer som sjukgymnastik, rehabilitering och/eller som en del av den traditionella träningen för att verkligen vara säker på att komma åt de där små, men ack så viktiga musklerna.

Hästvärldens Callanetics är ett utmärkt alternativ i träning för alla som behöver lite mjukare och mer funktionell träning i sin vardag. Det är inget som säger att man som tränare måste bli AR-nörd för det (även om det skulle vara intressant att se hur långt sjukgymnastiken kan ta ekipaget).

Det är som hos människor; en kropp som gör lite ont kan vara fantastiskt hjälpt av att man lägger in specifika mjukgörande, minimala, och stärkande träningsrörelse en dag i veckan. De flesta övningarna inom AR som man med fördel lägger in i ett “vanligt” träningsprogram består endast av arbete från marken där man som ryttare antingen arbetar hästen vid hand eller i longerlina.

Akademisk ridkonst som rehabilitering eller som Callentics, för hästen kan man se mer på

http://kullahastmassage.se/akademisk-ridkonst.html

http://www.stallarteback.se/sida15.html

Är man intresserad av AR som utbildningskoncept ska man självklart kolla källan:

http://www.bentbranderuptrainer.com/

Lastning – vikten av att ha hästen inom ramen

Det har gått upp ett ljus för mig när det gäller lastning. Jag som nästan alltid har haft lättlastade hästar har alltid tyckt att folk som har lastproblem helt enkelt bara borde avdramatisera lastningen. Tänker man att “det är klart hästen går på” så går den på.

Man ska akta sig för vad man tänker…

Helt plötsligt står en fjording och ett halvblod på 180cm i stallet och inte alls vill gå på ett hästsläp.

De personliga teorierna faller.

Vi testar allt:

1. Tar helt enkelt med hästen in – Nej

2. Lockar in dem med mat – Fungerar lite på fjording, inte på halvblodet

3. Spö bakom – absolut Nej

4. Dra in dem – Fungerar på fjordingen, inte på halvblodet

5. Linor bakom – Fungerar på fjording, inte på halvblodet

6. Det gamla NH-tricket backa – gå fram – Nej

Nu tycker jag att en häst ska man kunna lasta själv och därför går alternativen med linor eller att dra in hästarna i transport helt bort! Hästar ska, i den bästa av världar, gå på av egen vilja genom att följa sin människa.

På sista träningen fick halvblodets ägare rida hem honom. Det gick helt enkelt inte att lasta. Fjordingen har vi fått på varje gång efter en del trugande.

Att man inte kan åka iväg och träna är tråkigt men inte livshotande. Men vad händer den dagen som hästen faktiskt måste lastas för att akut tas till veterinär? Lastning kan helt enkelt vara avgörande för att ett liv ska kunna räddas.

Så vad göra?

Så slog det oss (som vår tränare Elise Nilsson har pratat om i många år); vikten av ramen!

Tänk helt enkelt ridning! Innerskänkel, ytterskänkel, ta hästen till ditt ridcentra, ge honom eller henne en ram att följa. I ridningen tar vi för givet att hästen ska följa. Det är klart att de följer! Om de inte följer så ger vi hästen en tydligare hjälp, en tydligare ram tills hästen förstår och följer.

I vårt stall tränar alla akademisk ridkonst vilket innebär att vi arbetar väldigt mycket, och målmedvetet, med att renodla hjälperna, ge hästen en tydlig men mjuk ram att följa samt att ta hästen till ryttarens ridcentra. Alla AR-hästar skolas redan från dag ett i utbildning till att lyssna på en hjälp i taget; hästarna vet exakt vad en lätt touch på innerbak betyder, eller vid ytterskänkelns läge, eller en indirekt tygel mot halsen betyder. Enkelt och pedagogiskt.

Alla AR-tränade hästar är också vana att följa människor som går bakåt (vilket i princip är lektion nr. 1 i AR) så hästen är väl införstådd med vad den ska göra när människor vänder sig mot den och ber den följa. Själva lastningen blir där med ingen märklig situation.

Zorro och Malin2Zorro och MalinHampus 007LongeringFoton från AR-träningar 2011-2013; I ordning ytterskänkel, innerskänkel, ytterskänkel från utsida och longering samt följande av ridcentra. 

Därför är det märkligt att det tog så lång tid för oss att inse att det var ridning vi höll på med även vid lastning!

Hästen går åt sidan på lemmen – flytta tillbaka hästen för indirekt innertygel och innerskänkel.

Hästen backar – be den följa innerskänkeln i takt framåt och håll takten tills hästen helt enkelt följer framåt.

Hästen går lite åt andra sidan på lemmen – flytta tillbaka genom en lätt touch av ytterskänkeln.

Helt enkelt – ta hästen till ridcentrat, placera den i en ram och be den följa. Faller hästen utanför ramen, ge den en tydligare ram och håll den. Precis som i ridning, markarbete, arbete vid hand och longering. Ge hästen en ram – en trygghet – en takt – något som är lätt att följa!

Hur det fungerade?

Alldeles utmärkt! I söndags var det en mycket stolt ägare till halvblodet som lastade på, lugnt och metodiskt, lastade av, lugnt och metodiskt, red en runda, lastade på lugnt och metodiskt och lastade av lugnt och metodiskt.

Inget tvång, ingen stress, inga upprörda känslor.

Bara ridning helt enkelt!

Hampus 001          =            barn på häst

Lastning är kontroversiellt och brukar alltid orsaka en storm av åsikter.

Det här sättet fungerar för oss. Hästarna är väl skolade i metoden och det blir inget stök, utan bara samma sak som vid all träning. Jag tror dock att för att denna metod ska fungera måste hästarna åtminstone förstå just denna form av hjälpgivning (jag har aldrig provat med en häst som inte är AR-tränad så jag kan i och för sig inte med säkerhet veta och det hade varit mycket intressant att prova).

Med det sagt så undrar jag så klart vilken metod, och varför, ni andra använder med extremt svårlastade hästar?