En snyfthistora om EU, slakthästar och media

Vi har hela kedjan dokumenterad i bild, text, artiklar, EU-rapporter, gränsdokument, vetenskapliga arbeten:

-från galoppbanorna, hagarna, tävlingsbanorna,

foto Ginnie Palm

-till uppköpsauktionerna,

-till de 40 timmar långa mardrömsfärderna i gassande sol,

lastbil till Mexico 2012 35 grader varmt 25 timmars resafoto Terry Torreance

-till gränskontrollerna vid Mexikanska gränsen där i genomsnitt en häst på tio hade så allvarliga skador att den inte fick tas in i landet,

häst i transport till Mexico 2012 med brutet benFoto Terry Torreance

-till kniven i ryggraden, eller i bästa fall skottet i pannan, i Mexikos slakthus (EU-godkända så klart),

slaughter avlastning vid mexico

-till utskeppningen via Texas (som kött),

-till hamnen i Holland,

-till företaget som importerade köttet. (På deras hemsida visas till och med en bild på en skräckslagen häst på väg in i slakthuset till orden “hästarna i Mexiko har det mycket bra”. )

Det handlar inte om lite kött, eller några få hästar; bara ett importföretag av hästkött tog in 333689 kg hästkött för EUs marknad till Holland under januari månad 2012.

333689 kg!

EU tar sammanlagt in ca 8000 ton hästkött per år.

Svenska charkuteriföretag bekräftar att en del av deras hästkött kommer från Holland. En bekräftar att köttet kom från Mexiko, men att han var säker på att hästarna “hade det bra där”.

Nej hästarna har det inte bra “där”. För hästarna är inte därifrån! Hästarna är amerikanska tävlings- galopp- trav- sällskaps- och ridhästar.

De som transporterar hästarna till slakthusen är inga snälla farbröder som vill ge hästarna en bra sista resa. De är kill-buyers. De köper levande djur, packar ihop dem på flak och kör dygnsvis i gassande solsken utan att djuren får mat eller vatten till ett slakthus där vissa av djuren måste släpas in när de anländer för att de är så svaga.

Det finns tre uppenbara problem med detta:

1. Det sker med EUs vetskap.

2. Hästarna utsätts för en behandling som så långt överskrider djurmisshandel och vanvård som bara är möjligt. Det gäller allt från transporterna till själva slakten. Fällande domar på transportörer, uppköpare och auktioner bevisar detta gång på gång. Likaså finns ett stort rapportmaterial från olika djurrättsorganisationer.

3. Det omöjliga i att garantera konsumenternas säkerhet. I princip alla hästar ges olika anti-inflammatoriska preparat under sin livstid. Vissa av dessa bryts inte ned och är därmed farliga för människor som senare ska äta köttet. Fenylbutason är ett sådant preparat, vilket i Sverige ger livstids karens.

EU-s egna rapporter från 2010 från ett mexikanskt och ett kanadensiskt slakthus påtalar brister i konsumenternas säkerhet eftersom hästarna och köttet inte testas för alla preparat (från Mexiko testas de främst för hormonpreparat, inga andra).

Så tänker du att “Ja ja, men när det kommer till svenska gränsen så testas köttet i alla fall…” Nej! För det anses vara kontrollerat vid EUs gräns. Vilket det inte är. Inte för alla substanser.

Kanske att problemen då har rättats till, 2010 är ändå några år sedan. Nej, en EU-rapport från 2012 från Mexiko påvisar samma brister.   

Varför gör inte EU något? Varför tillåts det fortgå? För att det inte pågår här, innanför EUs gränser? För att det bara handlar om några djur som inte är nära oss?

Vi pratade med ett par dagstidningar som sa att “vi är inte säkra på att det här angår våra läsare” och en annan sa att “vi vill inte ha några snyfthistorier om djur som plågas. Det är inte våra läsare intresserade av.”

Vad hände med den granskande journalistiken? Eller massmedias roll för att se till att viktig information som folk borde ha rätt till verkligen når ut?

Det största problemet är möjligen inte det faktum att djur plågas, utan att EU låter det fortgå och stödjer industrin och att media inte ids uppmärksamma en handel som är långt mer smutsig än vad de flesta vet!

Det må “bara” handla om hästar, och de må vara på andra sidan jorden. Men det berör oss alla, som konsumenter, som EU-medborgare och som människor. Världen är global. Det borde även gälla djurskyddet och vilka preparat vi ger till djur som används till livsmedel. 

Och nej det räcker inte att se till sin egen bakgård. Vi måste se utanför, utanför staketet, utanför gränserna. Det är inget nollsummespel, där den ena måste lida för att den andra ska ha det bra. Där vi måste se till att alla djur inom Sveriges gränser först har det bra.

Det är tomt prat. Vi ska inte tolerera att djur plågas oavsett vart i världen det inträffar! EU och media borde ha en roll i att konsumenter och människor får reda på vad som försigår.

Och till sist, om EU tydligt ser genom fingrarna på en sak är det kanske dags att fundera på vad som mer anses som mindre viktigt för folket att få reda på.

Då handlar det plötsligt om så mycket mer än en snyfthistoria och några hästar på andra sidan jorden…

Advertisements

DN-debatt idag om travhästarna som lider för statens miljarder

 

Vi bör välkomna debatter om djurskydd och hästars lidande. Men, och det är ett stort men, onyanserade debatter som slår vitt och brett utan att verkligen ha definierat vart problemet ligger är inte alltid av godo. Tyvärr tycker jag att den här debattartikeln om travsporten som publicerades i DN idag (klicka på ordet “debattartikel” för att läsa artikeln i sin helhet) utmålar travsporten som en företeelse där alla djur lider.   Det finns t.ex. uttalanden som:

1. “Påfrestningarna är av den omfattningen att många hästar skadas svårt och får avlivas akut efter att ha deltagit travlopp”

och

2. “Om de (hästarna) inte springer tillräckligt snabbt riskerar de att skickas till slakt – ett öde som drabbar en stor mängd travhästar eftersom bara ett litet antal håller tillräckligt hög klass för att vara värda att satsa på ekonomiskt.”

I sådana hårda påståenden efterlyser jag en definition från Camilla Björkbom med flera, om vad “många” anses vara. Jag har varit på travbanor i ett femtontal år, minst en tävlingsdag i veckan, och endast sett två hästar avlida i eller i direkt anslutning till lopp. En av gångerna berodde detta på en olycka och en av gångerna på grund av att hästen fick inre blödningar. Det är självklart en möjlighet att jag kan ha befunnit mig på en travbana som varit förskonad ifrån allvarliga olyckor. Nu har jag inte varit på trav på några år så kanske har flera hästar dött där nu. Det kan jag inte uttala mig om.

Vad det gäller hästar som slaktas; återigen, definition på “många”? Vilka tränare/ägare är det som skickar hästarna till slakt? Är det alla? På vilket sätt slaktas de etc etc etc.

Förstå mig rätt, jag vill inte på något sätt försvara att hästar kommer in från lopp med blödande munnar, eller att de pressas alldeles för hårt för tidigt och därmed blir skadade. Men, kritiken i artikeln är riktad åt fel håll.Några av de bästa hästmänniskor jag känner, alla kategorier, håller på med trav. Aldrig att de skulle skada sina djur, låta dem lida, använda utrustning som skadade hästarna eller pressade dem intill döden. Är det de som ska kritiseras?

För vem eller vilka är det artikelns författare vill åt? Hela sporten? Alla utövare? Är det Annelie som klanderfritt tar hand om sina tävlande travhästar? Eller är det Mikael som ger sina hästar massage, skogsrundor, långa skrittpass och rejäl uppbyggnad innan de startar? Eller är det Lena som rider och pysslar med sina (start)hästar i flera timmar varje dag?

För mig är artikeln felriktad; sätt inte åt sporten, sätt åt de utövare som inte sköter sig! Utöka kontroller vid tävlingar, vid träning, förbjud utrustning som skadar hästen etc. Men låt inte de utövare som brinner för hästarna och sporten, buntas samman med de aktiva inom travet som inte sköter sig.

 

Talk of the week

Ikväll hade vi hovslagaren ute. Hovslagare är hästvärldens hårfrisörer; the talk of the week kommer fram.

Den senaste tiden hade diskussionerna i stallarna varit:

1. Djurskydd. Hästslakt och djurplågeri.

2. Barn. Alla “yngre” hästtjejer som nu börjar bli äldre…det är now or never…

3. Rekonstruktion och silikon. Av forna glansdagars kropp (läs innan barn).

Om punkt två och tre har jag ingen åsikt.

Men jag är ytterst nöjd över att punkt ett debatteras!

Som en avslutning och med punkt ett i åtanke, så kan det nämnas att i tisdags åtalades Dennis Chaves, ägare till en stor auktion för slakthästar, för djurplågeri. Åtalet byggde på undercover video som Animal Angels filmade den 10 mars i år. Om Chavez fälls riskerar han upp till 12 års fängelse.

 

Hästvärldens hjältar

I mars i år besökte vi Habitat for Horses (http://habitatforhorses.org/) ranch utanför Houston, Texas. Här fanns för dagen ca 120 hästar och åsnor vilka alla hade en sak gemensamt; de hade blivit omhändertagna för vanvård. Den ena historien var värre än den andra; där var Bella som fått benet i det närmast avslitet, Naysa som blivit dragen bakom en lastbil med grimma av ståltråd och sedan skjuten i huvudet, Jeb som var en bra bit över tjugo år och som inte fått mat på alltför länge och därför bara var skinn och ben. Men en annan sak hade de också gemensamt; de hade haft turen att möta människor som brydde sig, som gjorde en insats och som vägrade vara passiva. En längre artikel om HfH kan du läsa om i senaste numret av Hästfocus (http://www.hastfocus.se/).

Habitat for Horses är en ideell organisation som arbetar för att förbättra djurskyddet för hästar, utbilda hästägare och omhänderta djur som blir vanvårdade. HFH är direkt beroende av donationer och volontärer. Detta innebär att vem som helst kan göra en insats antingen via donationer eller volontärarbete. Deras blogg finner du här  http://habitatforhorses.wordpress.com/

 

Den svenska motsvarigheten är Svenska Hästars Värn http://www.shv.org/index.php?option=com_content&view=article&id=1&Itemid=60. Hos SVH kan man bli aktiv eller passiv medlem, sponsor eller donator och på så sätt påverka att missförhållanden inom hästnäringen i Sverige uppmärksammas och minskas.

 

Svårare än så är det inte att ta ett aktivt beslut…Det behöver inte ens ta tid från dagens andra aktiviteter.