Vikten av att stå ut

Efter en veckas intensiv träning väcks många tankar. I mitt fall funderar jag på det väsentliga, och essentiella, i vikten av att stå ut.

Stå ut med att alla tappra försök inte alltid blir rätt.

Stå ut med att det som bör vara små hjälper ibland blir för stora (hästarna må förlåta sina människor).

Stå ut med att inte förstå på en gång.

Stå ut med att det tar tid.

Helt enkelt förlika sig med att vara människa innebär att göra misstag.

Så enkelt är det. Sen är det en fördel om man orkar försöka igen, och igen och igen. Så länge som det tar innan poletten trillar ner.

Ibland kan det krävas att man helt enkelt tänker att “jag skiter i det här, det ger mig inget”.  Så gjorde jag efter tredje träningstillfället, tror jag det var, för ett antal år sedan.

För att det var svårt och jobbigt. Och kroppen sa nej och hästen förstod inte (självklart eftersom ryttaren var spänd och inte en enda signal gick igenom och mottogs på rätt sätt).

Men så satte envisheten in och det faktum att en skruttig hästkropp faktiskt hade blivit mycket bättre av träningen.

Sen har jag hängt i. Och det är jobbigt, Och svårt. Men också fantastiskt roligt. Så roligt att det finns dagar jag går i från paddocken med en känsla av total upprymdhet av ren och skär glädje. 

Kanske ligger därför vikten av att stå ut i att tillåta sig själv att ibland faktiskt ge upp, att stanna upp och fundera, reflektera, för att sedan komma tillbaka när tvivlet och prestationsångesten lagts åt sidan.

Det är i den stillheten som kommunikation mellan häst och människa kan uppstå.

Då handlar det inte längre om att “stå ut”.

Då handlar det om ren magi! 

Foto från http://www.givethemwings.com.au/home.php

Advertisements

Förväntningar på ridläger

Kanske blir vi hästmänniskor aldrig vuxna. Särskilt inte när det är ridlägerdax…

På gården har nu tio förväntansfulla människor och hästar samlats. De bor i stuga, på loft och i tält. Hästarna har funnit sig tillrätta i hagar och boxar.

12 år, 20 år, 30 år, eller 60 år spelar ingen roll. Ridläger är ridläger!

Förväntaningarna är höga. Veckan bjuder på massor av träning och åter träning, men vi ska även ha tid för diskussioner och skratt.

En lugn skogstur i solnedgång blev en perfekt start på veckan.

Foto: Veckan inledd med lugn skogsrekognisation

Nu kör vi!

Att välja det positiva

I dag fick jag en kommentar om att det inte var en piccadero vi hade, utan ett “litet utrymme i ladan med sand på golvet”.

2011-2012 mobil 313

Det är sant så klart…beroende på hur man väljer att se livet. 

Det är ett litet utrymme i ladan där vi lagt in sand på golvet, eller är det en piccadero med de klassiska måtten 12 gånger 12 meter.

En kvadratisk ridbana som enligt alla klassiska principer är perfekt att skola hästar i!

Många hörn = många ställningar och böjningar.

Perfekt för att skola bakben.

Perfekt för att hjälpa till att få boglyft.

Perfekt för att inte människor ska kunna rida fortare än att hästen bär sig.

Jag antar att det handlar om hur vi väljer att se saker och ting:

– Negativt; det är ett litet utrymme i en lada som vi lagt in sand i.

– Positivt; det är en piccadero med de klassiska måtten 12 gånger 12 meter.

I vårt stall är valet självklart. 

Äntligen är den färdig:

Piccaderon!

 

With a little help from my friends…

Eller rättare sagt galet mycket hjälp av vänner!

Om exakt fem dagar fylls gården av tio lägerdeltagare i Akademisk Ridkonst.

Då står det en miljöbana, en inomhuspiccadero, en lokal med tillhörande sovloft och sex rasthagar klara. Dessutom är mat till alla under veckan, hö, strö och boxar i ordning.

Utan de fantastiska människorna som finns i stallet finns det inte en möjlighet att vi lyckas få allt klart!

Inte en chans!

Alla är fantastiska, men ett särskilt stort tack till Jennie som fullkomligt vänder ut och in på sig själv för att få allt klart.

Foto Jennie 2012

Idag har vi t.ex. gjort detta:

Bild

Alltså kört, eller rättare sagt trixat in, mycket stor maskin i litet utrymme;

Allt går med mycket vilja och någon som är bra på att gestikulera.

Dagens bravader innebär att vi har förvandlat detta:

Bild

Till detta:

Bild

Vilket om någon dag till inte längre är en inomhus sandstrand utan en ridbar piccadero.

Bild från the equine independent

Det positiva i allt slit är att det får oss att känna oss fullkumligt oövervinnerliga!

Alla idéer som dryftats i åratal fungerar faktiskt och börjar realiseras.

Vi kanske, möjligen, klarar mer än vi tror…

Nu racar vi några dagar till, sen kör vi ridläger precis som sig bör när det är sommar:

Tillskansar oss massor av kunskap, klurar på ridning och hantering, pratar häst till långt fram på natten och umgås med människor som brinner för de fyrbenta varelserna.

SD och ridsport – en raderad åsikt?!

Igår publicerades på SDs sida ett inlägg i en debatt om att idrottstödet mellan ishockeyn och ridningen inte är jämlikt, efter att en företrädare för MP ifrågasatt detta. En SD-politiker, Mikael Rahm som är SDs ordförande i Östhammar ifrågasatte då varför man skulle omfördela resurserna. Följande sade Mikael (och nu bör vi ha i tankarna att detta är en politiker i ordföranderoll):

“Vad man vill uppnå är inte riktigt klart, men det mesta tyder på att man vill ha en mer jämt könsfördelad spridning av kommunens pengar än vad som sker idag. I högerspalten på artikeln kan man se könsfördelningen, vilket tydligen och av någon märklig anledning är viktig.” citat från Inte rasist men… 9 juli

 

Ehhh…ja det är en bra START om det åtminstone är på det sättet att man satsar på alla människor i ett samhälle. Särskilt när ridsporten faktiskt är Sveriges andra största idrott efter fotbollen!

bild från Svt.se

Sen fortsätter den fantastiska politikern att tala å sitt partis vägnar:

Sport kan jag tillstå, men inte idrott. Idrott eller lagsport där det krävs fysiska insatser kan jag acceptera som idrott. Fotboll, innebandy m.fl. där vi pratar om fysiskt idrottsutövning inkluderas, men definitivt inte ridning“, skriver han.

Vilket på något sätt då skulle innebära att ridsporten inte skulle få del av någon omfördelning av idrottstöd.

Rolf-Göran Bengtsson, OS-medaljör svarade till Nyheter24 att Mikael Rahm kunde sätta sig på en häst så kunde de diskutera sedan huruvida ridning var en idrott eller ej.

Lasse Anrell, som tidigare sågat ridsporten men efter att ha provat att rida själv, säger till Nyheter24, på frågan om Mikael Rahm har fel om att ridning inte är en idrott att:

-Ja, han är helt dum i huvudet!

Efter den hårda kritiken om SDs diverse utspel gällande ridsporten så har partiet, i sann SD-anda, gått ut och tagit tillbaka inlägget med orden:

“De åsikter som framfördes kring ridsport i det aktuella inlägget tillhör en enskild företrädare för partiet och är inte representativa för Sverigedemokraterna. Inlägget har därmed tagits bort eftersom det inte är något som partiet står bakom. Sverigedemokraterna tar inte på något sätt ställning mot ridsporten. Därmed är saken för partiets del utagerad.”

Så kan det vara. Saken utagerad. Inläggen raderade.

Tills nästa gång någon i partitoppen uttalar sig om något som får partiet att framstå i dålig dager.

Intressant att det publicerades på SDs hemsida i en offentlig debatt, men tillhörde ändå en enskild företrädare…

Fast det klart, det visade sig visst att det var rätt många i landet som höll på med ridsport. Att kritiken blev väl hård.

Att över 200000 ungdomar var verksamma här. 

Att hästnäringen är en viktig del av Sveriges ekonomi (omsätter ca 48 miljarder/år).

Att hästnäringen skapar massor av jobb (över 30000 arbeten).

Hmm, det får mig att undra över vad partiet mer kan ha fått fel uppfattning om…

 

 

Dagens lycka – historiska stämplar på kandar

T3 1916 och Sveriges kronaDet är de stämplar i lädret på de kompletta kandaren (eller “grimmorna” som auktionsförättaren uttryckte det) som auktionerades ut idag och blev mina för en 100-lapp!

Kandar kronanT3 1916

För en historieintresserad nörd som jag så var det berusning att finna kronans stämplar på både förbyglar, sadelgjord, sporrar och de båda kandaren.

T3 står för, så vitt jag kan förstå, Norrlands Trängkår med huvudort i Sollefteå. Om de hade hästar under tidigt 1900-tal vet jag dock inget om.

Kanske någon av er där ute vet mer om stämpeln T3 och vad märkningen står för?

märkning brakandar och förbygel

Hur eller hur; jag är fantastiskt glad över mitt nyförvärv i selkammaren och dessutom av en läderkvalité som sällan skådas idag! 

Historierna som bor i lädret gör det bara än mer fascinerande och delar av utrustningen kommer bäras med stolthet vid nästa träning!

Att ta farväl av en hästvän

Det här inlägget skulle varit något helt annat. Men omständigheter som vi inte råder över gjorde dock att en hästkompis bästa vän försvann i natt. Några timmar i mörker, över en natt, och så var han borta. Jag kan känna smärtan i orden hon skriver och saknaden i de bilder som finns på honom.

Jag hade förmånen att se dem träna tillsammans ett par gånger. Han var så uppmärksam på sina människor, koncentrerad och välvillig. Hästen hade ett förflutet som rymmare vid longering, men de få gångerna som jag fick äran att hjälpa dem hade de ett fint samarbete. 

Han var inte purung och ingen rosettsamlare. En vanlig, hederlig skogsmullehäst.

En sådan som står vid sina människor och lyssnar och förstår.

En sådan som man tar långa promenar med och berättar dagens problem för.

En sådan som man ger sitt hjärta till för att man vet att han aldrig, aldrig skulle svika.

När en sådan vän försvinner ut ur livet gör det ont! Då spelar dörrar fulla av rosetter, eller dörrar utan en enda rosett, ingen roll. Smärtan är knivskarp och reell. Skärande och djup. Hästar är inte bara djur, inte bara hästar. Hästar är familj, vänner och förtrogna på samma gång.

Jag vet inte hur det känns att komma till stallet en morgon och se att hästen är död.

Men jag vet hur det känns att bestämma att det är slut, boka bil, boka datum för avlivning, ringa en vän och be henne hålla i grimskaftet. Jag vet hur det känns att hälla upp sista måltiden havre tillsammans med lugnande medel. Jag vet hur det känns att stå i ett kök en tidig morgon och se bilen komma och krampaktigt tvinga händerna att hålla om stolsryggen för att inte springa ut och stoppa alltihop.

DSC_0208Luke sommaren 2011, dagen innan avlivning

Jag vet hur det känns att sedan tänka “han hade kanske klarat sig om…”.

Det finns så många om. Om bara…

Men sanningen är att det finns inga om. Man har gjort det man kunnat. Gett allt. Någon gång tar det ändå slut. Det är hårt och brutalt och ibland rent orättvist. Dessutom är allt blandat med en nattsvart och bråddjup sorg.

En liten tröst är att vi vet att hästarna var älskade, behövda och väl omhändertagna. De levde inte utan att ha varit viktiga för någon, varit någons vän.  

Kanske kommer de tillbaka och hälsar på för att se efter sina människor ibland. Kanske gör de det inte.

Kanske är den där vindpusten i nacken en utandning från ett par stora näsborrar och kliet i fingrarna är någon som kollar i handen efter en godis. Eller är det bara vinden.

Hur det än är så är jag säker på att känslan av att vara älskad och behövd tar de med sig vart de än går när de försvinner från oss.