Författare (?) – eller ny riktning i livet

Ja ni, nu är det längesedan den här sidan uppdaterades. Ibland tar livet andra riktningar än vad man själv kan tro.

 

Jag har, som de flesta vet, alltid skrivit; blogg, artiklar, berättelser osv. Men nu har jag faktiskt lyckats få flera böcker (för barn och ungdomar) och noveller publicerade. Min bok I skuggan av Blå Jungfrun kommer ut på Idus Förlag i april och går redan nu att förhandsbeställa där. En ovanlig spökhistoria (hästfri men med massa historia och arkeologi) som utspelar sig på ön Blå Jungfrun i norra Kalmarsund.

 

Vill ni läsa mer om detta och annat om skrivande är ni varmt välkomna att följa mig på min andra blogg annakarin.annakarinandersson.se 

skuggan

Man biter ihop

Det finns ett skimmer över begreppet “jävlar anamma“.

Det är sådant som slår an en sträng inom mig.

Precis när kämpaglöden lyser igenom.

När viljan att klara något gör att människor tar sig upp till toppen trots att de egentligen inte orkar.

 

Då, när man ser att det är precis på gränsen, att han eller hon går på ren vilja och att att orken för länge sedan har lämnat dem.

Men att de ändå fortsätter. Kämpar lite till!

Då börjar en sträng inuti mig att svänga fram och tillbaka. Likt en dov ton under ytan vibrerar den.

Nu senast var det för Jens Fredricson i Falsterbo som lyckades bli fyra i Falsterbo Derby trots svår förkylning och astma.

Jens Fredricson.

(Aftonbladet 2014-07-12)

Som Jens själv sa till pressen “Fyra minuter orkar alla svenska män“.  Sen kan man i och för sig diskutera huruvida man behöver vara svensk eller man för att orka. Men just nu lämnar jag politiken därhän och lyssnar endast till den där jävlar-anamma-strängen som dovt svänger fram och åter. 

 

Kanske har jag en fabless för en skruvad form av hjältedådsromantik (där hjälten som i de gamla sagorna måste klara sig igenom alla svåra hinder man kan tänka sig för att sedan ta sig i säkerhet och rädda prinsessan, samt få halva kungariket…). 

 

Men nej, jag tänker att det nog istället beror på mina förfäder där starka kvinnor och män bet ihop och utförde det som livet just då krävde av dem.

Om det är bra eller dåligt överlåter jag till andra att döma.

Själv konstaterar jag bara att den där hjältesträngen fortfarande vibrerar av Jens ritt.   

Vikten av “hejaklacken”

I helgen gjorde Hampus och jag godkänt markarbete- och longeringsprov inom den Akademiska Ridkonsten. Alla som följt oss vet vilket enormt arbete det låg bakom det där programmet där hästen visades i form, lösgjord, på lätt hand i öppna, sluta, sluta över diagonalen, förvänd sluta, halt, skolhalt samt longering i framåt-nedåt – samling, övergångar, galoppfattningar, halt osv.

 

Självklart ska hjälpgivningen inte bara vara korrekt, den ska även vara mjuk, precis och inkännande. Inga hjälptyglar eller inspänningar är tillåtna. Hästen ska söka handen  utan att bli tung eller falla ut på en bog osv.

 

Och här har vi då vårt problem. Hampus är ingen lätt häst med svävande gångarter och naturlig resning. Han köptes som barnponny och var då så tung att han såg mer ut som en broiler/köttdjur. När han gick in på en ridbana gjorde han ca 1 dm djupa spår i underlaget med framhovarna.

Varför vi köpte honom? Nu skulle jag kunna ljuga och säga massor av bra anledningar, men egentligen var det för:

1. Ögonen.

2. Att han var snäll.

(Och att köpa häst av dessa anledningar rekommenderar jag verkligen inte!)

 

Hampus 2014

Sen gick det ungefär som det brukar gå; barnen tröttnade och där stod vi med ett litet och fantastiskt vänligt kallblod. Så Hampus blev min träningsvän istället. Vi jobbade på att ständigt förbättra relationen, rörelserna, göra kroppen lättare, få honom att börja gå framåt, kliva fram till tyngdpunkten så att han i alla fall hade en möjlighet att lyfta sina framben.

Målet var i början att se till att han inte gick sönder. Kallblod, tunga av naturen, behöver verkligen inte ta mer vikt på frambenen än vad de redan har.

Hampus tjock 2012 Hampus á la broiler sommaren 2010

Därför var det i söndags inte bara en seger att klara provet, det var en större seger att Hampus var lätt, pigg och oerhört följsam, och att vi faktiskt gjorde programmet tillsammans. Orden “den här hästen är inte särskilt framtung nu, där har du gjort ett bra jobb” är några av de absolut bästa jag hört. För det ligger så mycket jobb bakom dem.

Så otroligt mycket jobb.

Hampus galopp Hampus longering 2014Hampus longering 2 2014Hampus i sluta 2014

 

Det hade så klart aldrig gått utan den fantastiska vägledning som mina tränare (Elise Nilsson och Bent Branderup) har givit.

Elise och Bent

 

Men, minst lika viktigt är stödet från “Hejaklacken“. De människor som varit med på träningar och kurser. De som vi tränat och utbildat oss ihop med, skrattat ihop med och ibland gråtit ihop med. Vi som plockat upp varandra när det känts som “nej nu ger jag upp” eller vi som peppat varandra i ett “klart du och hästen fixar detta!”

Hejaklacken En del från “hejaklacken” och en del andra 2012

När dessa fyra speciella, underbara människor kom galopperandes genom ridhuset och gjorde segerdans efter vårt godkända prov så var det lika skönt som att få höra att provet var godkänt.

Vilket stöd och vilken glädje!

Vilka människor!

Därmed kan kvällens tankar sammanfattas med:

Köpa häst med hjärtat kan innebära extra arbete (och rekommenderas inte alltid), men på köpet kan du lära känna en hejaklack som är mer än guld värd!

Och om det är vägen som är målet, så blir den oändligt mycket roligare att gå tillsammans med fyra halvtokiga människor som skuttar genom en stallgång, ständigt pratar för mycket och dansar segerdans med sopkvasten!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

En overklig romantisering av hästhistorien

Jag har varit på resande fot i det stora landet i väster några veckor. Som arkeolog och historieintresserad i största allmänhet är det prio att alltid besöka historiska museum. Denna gång var det Tennesse State Museum. Ett fantastiskt bra museum med blandade utställningar.

Eftersom hästar ligger mig varmt om hjärtat talar bilder från historien med motiv av hästar extra mycket till mig.

 

Semester usa 2014 115

Denna, från amerikanska inbördeskriget fanns t.ex. på muséet. Om man tänker sig stora, ståtliga, muskulösa djur som stolt bar sina ryttare, får man nog tänka om. Det här är en typisk bild av historiska kavallerister skulle jag vilja påstå. Tröttheten lyser igen hos de magra djuren.  Hur länge har de burit sina ryttare?

 

Vart man än åker och ser på utställningar om historiska händelser finns hästar oftast med.

I San Fransisco var det historien om spårvagnarna. Tänk på San Fransisco och jag antar att många ser en brant backe med spårvagnar som kör upp och ner. Precis så är det. Backarna är så branta att man måste hålla i sig för att inte ramla framåt eller bakåt i vagnarna.

Spårvagnarna introducerades i San Fransisco 1873.

Innan dess drogs likadana, tunga tågvagnar av hästar.

working horses tramsSan Fransisco

1869 bevittnade Andrew Smith Hallidie hur en häst snubblade längst upp i en av SFs backar. Vid slutet av backen var alla fem hästar som dragit vagnen döda eller dödligt skadade. Hallidie blev så illa berörd av händelsen att han hjälpte till att utveckla spårvagnsnätet. 

 

Just nu håller jag på med ett projekt om Första Världskriget och då ramlar man ofrånkomligt över bilder som dessa:

Häst ww1 Häst ww1 2

 

Miljontals hästar fraktades till krigsfronterna under WW1. Bara Storbritannien sände över 1,2 miljoner hästar till kriget. 65000 kom tillbaka!

Det finns otaliga berättelser om de fruktansvärda förhållanden soldaterna levde under vid fronten. Hur tror ni då det var för de djur som deltog?

 

Man kan fortsätta med England som har historien om gruvponnierna. Dessa små hästar som sändes ner i kolgruvornas mörker där de arbetade med att dra vagnar fullastade med kol.

coal mining pony 2coal mining ponies

Många av hästarna blev till slut blinda av det eviga mörkret och fraktades inte upp förrän livet lämnat dem.

Under tidigt 1900-tal fanns över 70000 hästar i gruvor i Storbritannien (fortfarande under 1990-tal var ett par gruvor i gång som använde sig av hästar). Så kallade Pit Ponies användes även i begränsad utsträckning i USA (där den sista gruvan som använda hästar stängde under 1970-talet).

Men trots mörkret och det hårda arbetet finns många historier om vänskapen mellan dess små hästar och deras körkarlar. Hur arbetet tillsammans med hästen gav så mycket energi att de orkade med det tunga slitet i gruvan.

 

 

coal mining pony

 

 

Vi behöver självklart inte gå utomlands för att finna ett hästkulturarv som inte är särskilt glamoröst:

Min farfar var stallförman på Läckeby Gård under 1940-tal. Han berättade många historier om hästar som varje måndag blev sjuka efter veckans första jobb (korsförlamning), om hästar som haltade när de mötte människor och om lass tre gånger så stora som hästen som drog det.

 

skogsbruk häst Photo cred: http://www.aspliden.se/historik.html

Men han berättade också om kärleken till djuren, om omsorgen, om att ta hand om en arbetskamrat på bästa möjliga sätt för att just denna skulle orka med dagens slit, om tapperhet, styrkan och stoltheten hos djuren.

Precis som människorna var hästarna helt enkelt tvungna att orka med.

De var arbetsdjur.

Jag slås av att vi ofta tenderar att romantisera det gamla. Att vi tänker på historiens hästar som de framställs på kungatavlorna från 16- och 1700-talet där vita välmående muskulösa djur gör skolsprång i stridens hetta.

Så såg sällan verkligheten ut.

Varken för människa eller häst.

 

 

Hästar som lämnar avtryck från de evigt gröna ängarna

Länge var jag förskonad från att behöva ta bort djur. En gång under alla de år jag arbetade i stall behövde jag ringa till nödslakten. Då var det en häst som brutit benet i hagen.

För två år ställdes jag dock i situationen att välja. Välja mellan liv och död. Behålla en häst som var trasig, men som trots allt skulle kunna gå i hagen resten av sitt liv. Jag valde att ta bort honom (om detta kan ni läsa här). Jag ansåg det helt enkelt inte värdigt för honom att hela tiden ha lite ont och aldrig mer kunna sträcka ut i en galopp en varm sommardag på ett öppet fält.

Hästliv ska vara värdiga en häst annars kan det vara!

I december förra året ställdes jag åter inför beslutet att välja mellan liv och död. Då gällde det min trogna hundvän sedan 15 år; Fiffi. Hon hade atroser, men det fungerade bra med smärtstillande. Hon var pigg och lycklig. Tills en kväll då kroppen inte längre styrde. En hästveterinär kom ut precis innan midnatt (för att inga smådjursveterinärer har jour som de åker ut till kunder på!) och hon fick somna under äppelträdet.

 

I förra veckan var jag med en vän in på veterinärkliniken när hon konfronterades med det hårdaste av alla val; valet mellan liv och död.

Nu var det inte min häst, utan en häst som har bott på gården under två år. Han kom hit från en hästhandlare. Såg ut som en lumphög, var så mager och skranglig att han knappt stod upp. Nu, när han slutade sina dagar var han vacker, rund, fin häst vars hårrem ibland reflekterades i solen.

Det var en lycklig häst.

Lycklig, men trasig. Han hade en nervskada i halskotpelaren vilket orsakade honom enorma problem med att gå och gjorde att smärtan ibland skar genom kroppen. Resultatet var att han blev farlig för människor. Det var självklart ett rätt beslut att låta honom få somna in.

 

Men gör de det? Somnar för att aldrig mer vakna?

 

När jag tog bort Luke kunde man känna honom i hagen hela dagen. På kvällen när jag gick ut till stallet var han dock borta. Då var allt tyst. Det går inte att beskriva. Det är en tomhet som måste upplevas för att kännas.

När Santos nu har åkt infann sig tomheten direkt. Det fullkomligt ekar i stallet. Tystnaden går att ta på. Kanske har han redan lämnat. Galopperar på de evigt gröna ängarna.

 

Men oavsett om de finns kvar, eller om de bara somnar in i en evig sömn, så gör hästarna avtryck.

Avtryck som stannar kvar hos de människorna som var deras;

avtryck som stannar kvar hos de hästar de levde med;

avtryck som stannar kvar i de hagar, de skogar och de ängar de trivdes på.

 

Men framförallt gör de avtryck i våra hjärtan.

 

Tänk på det:

Om du berättar för dina barn

om en fantastisk häst som du en gång hade

så kan de där avtrycken överleva i generationer.

 

 

Bilden nedan är från flocken som Luke tillhörde. Tagen ett par månader efter han fick vandra vidare.

Hästhuvudet på stenen bakom flocken ser jag som en hälsning. Kanske ser du det bara som skit på linsen! 

Oavsett vilket gjorde den hästen, liksom Santos och Fiffi, stora avtryck i våra hjärtan. 

Bild

 

Blind och döv men rider ändå

Hade ni vågat rida om ni varken sett eller hört? Jag vet inte om jag hade vågat mig upp på en häst utan syn eller hörsel.

 

Hippson rapporterade en nyhet den 25 mars om Marita Rantanen som har en sjukdom vilken gör att hon succesivt blir både blind och döv.

Ändå rider Marita!

Med hjälp av en sändare med vibrationer kan hennes tränare kommunicera med henne.

 

Marita ingår i ett forskningsprojekt vid Örebro universietet som heter Ready Ride där ett par ryttare med funktionshinder ingår.

 

Ni kan läsa mer om det hos Svenska Ridsportförbundet.

 

Det är fantastiskt när det forskas fram hjälpmedel som gör att fler och fler kan stanna kvar inom hästsporten trots kroppsliga problem.

Bild från Svenska Ridsportförbundet

 

 

 

Älskade, underbara häst

Igår publicerade jag ett inlägg på min andra blogg (I en dröm) om att låta det inre sjunga och inte lyssna på människor som försöker begränsa ditt liv eller har åsikter om hur du ska leva.

Idag fick denna fantastiska herre mitt inre att både sjunga och dansa efter ett fantastiskt pass med arbete vid hand där han både bjöd på skolorna från skritt och samlad trav med en otrolig lätthet, mjukhet och lyhördhet.

För en häst som denna, som tidigare i livet likt en ångvält har tumlat fram, känns ett sådant här pass nästan mer än ett mirakel (ett mirakel som det i och för sig ligger tusentals timmars träning bakom).

Trevlig söndag på er alla!