Att ta farväl av en hästvän

Det här inlägget skulle varit något helt annat. Men omständigheter som vi inte råder över gjorde dock att en hästkompis bästa vän försvann i natt. Några timmar i mörker, över en natt, och så var han borta. Jag kan känna smärtan i orden hon skriver och saknaden i de bilder som finns på honom.

Jag hade förmånen att se dem träna tillsammans ett par gånger. Han var så uppmärksam på sina människor, koncentrerad och välvillig. Hästen hade ett förflutet som rymmare vid longering, men de få gångerna som jag fick äran att hjälpa dem hade de ett fint samarbete. 

Han var inte purung och ingen rosettsamlare. En vanlig, hederlig skogsmullehäst.

En sådan som står vid sina människor och lyssnar och förstår.

En sådan som man tar långa promenar med och berättar dagens problem för.

En sådan som man ger sitt hjärta till för att man vet att han aldrig, aldrig skulle svika.

När en sådan vän försvinner ut ur livet gör det ont! Då spelar dörrar fulla av rosetter, eller dörrar utan en enda rosett, ingen roll. Smärtan är knivskarp och reell. Skärande och djup. Hästar är inte bara djur, inte bara hästar. Hästar är familj, vänner och förtrogna på samma gång.

Jag vet inte hur det känns att komma till stallet en morgon och se att hästen är död.

Men jag vet hur det känns att bestämma att det är slut, boka bil, boka datum för avlivning, ringa en vän och be henne hålla i grimskaftet. Jag vet hur det känns att hälla upp sista måltiden havre tillsammans med lugnande medel. Jag vet hur det känns att stå i ett kök en tidig morgon och se bilen komma och krampaktigt tvinga händerna att hålla om stolsryggen för att inte springa ut och stoppa alltihop.

DSC_0208Luke sommaren 2011, dagen innan avlivning

Jag vet hur det känns att sedan tänka “han hade kanske klarat sig om…”.

Det finns så många om. Om bara…

Men sanningen är att det finns inga om. Man har gjort det man kunnat. Gett allt. Någon gång tar det ändå slut. Det är hårt och brutalt och ibland rent orättvist. Dessutom är allt blandat med en nattsvart och bråddjup sorg.

En liten tröst är att vi vet att hästarna var älskade, behövda och väl omhändertagna. De levde inte utan att ha varit viktiga för någon, varit någons vän.  

Kanske kommer de tillbaka och hälsar på för att se efter sina människor ibland. Kanske gör de det inte.

Kanske är den där vindpusten i nacken en utandning från ett par stora näsborrar och kliet i fingrarna är någon som kollar i handen efter en godis. Eller är det bara vinden.

Hur det än är så är jag säker på att känslan av att vara älskad och behövd tar de med sig vart de än går när de försvinner från oss.

 

 

 

 

 

 

 

Advertisements

När det är över, eller alternativ vid avlivning

Två hästar har vi i stallet varit tvungna att skicka vidare till de evigt gröna ängarna:

Luke

och Winston

 Image

När man kommer till punkten att det inte finns några alternativ för liv så återstår beslutet om hur hästen ska avlivas. I dag i Sverige har vi egentligen bara fyra alternativ:

1. Lämna hästen för slakt till något av de slakterier som tar emot hästar. I dag är det ett litet antal hästar som lämnas till slakterier. Hästen kommer efter sin död att ingå i livsmedelskedjan.

2. Svensk Lantbrukstjänst, eller i dagligt tal “Nödslakten” som kommer hem till respektive gård och kan antingen sköta både avlivningen av djuret (bultpistol och snitt) och/eller hämta upp kroppen om hästen redan innan avlivats med hjälp av veterinär eller dött av andra orsaker. Hämtas hästen av Svensk Lantbrukstjänst blir den till en produkt som kallas Biomal. Detta används sedan som förbränningsmaterial på energianläggningar. 2011 hämtade Svensk Lantbrukstjänst 6300 hästar.

3. Avlivning med hjälp av veterinär och sedan begravning. Vilket innebär att hästen grävs ner efter det att länsstyrelsen gett tillstånd och kommunen godkänt platsen.Graven ska täckas med minst 1,5 meter jord och vara ca 3 meter djup för att bli godkänd. 2011 beviljades 1122 stycken hästbegravningar i Sverige.

4. Avlivning och sedan kremering. Hästägare kan välja på enskild kremering eller tillsammans med andra hästar. Väljer man enskild kremering kan man få askan efter hästen. Det finns bara två anläggningar för hästkremationer i Sverige än; Statens Veterinärmedicinska Anstalt i Uppsala och Hästkrematoriet i Munka-Ljungby i Skåne.2011 kremerades ca 1600 hästar i Sverige.

 

Jag valde att ta bort Luke med hjälp av Svensk Lantbrukstjänst efter att vi gett honom lugnande medel på morgonen. En kompis höll i grimskaftet när han togs bort och bilen åkte iväg med kroppen en halvtimme senare. Det kändes som ett bra alternativ för oss. 

Winston kördes till slakteriet tidigt på morgonen när allt var lugnt där, inga djur hade slaktats den dagen. Ägaren överlämnade hästen precis innan den avlivades (på samma sätt som nödslakten med bultpistol och snitt) och en halv minut efter att hon lämnat över grimskaftet till mannen så hördes skottet. Winston var lugn in i det sista. Det kändes som ett bra alternativ för dem. 

Min poäng är att hästägare måste få välja själva hur deras djur ska få sluta sina dagar. Det viktigaste är att se till att djuren, in i det sista, behandlas på ett respektfullt sätt.