Hästar som lämnar avtryck från de evigt gröna ängarna

Länge var jag förskonad från att behöva ta bort djur. En gång under alla de år jag arbetade i stall behövde jag ringa till nödslakten. Då var det en häst som brutit benet i hagen.

För två år ställdes jag dock i situationen att välja. Välja mellan liv och död. Behålla en häst som var trasig, men som trots allt skulle kunna gå i hagen resten av sitt liv. Jag valde att ta bort honom (om detta kan ni läsa här). Jag ansåg det helt enkelt inte värdigt för honom att hela tiden ha lite ont och aldrig mer kunna sträcka ut i en galopp en varm sommardag på ett öppet fält.

Hästliv ska vara värdiga en häst annars kan det vara!

I december förra året ställdes jag åter inför beslutet att välja mellan liv och död. Då gällde det min trogna hundvän sedan 15 år; Fiffi. Hon hade atroser, men det fungerade bra med smärtstillande. Hon var pigg och lycklig. Tills en kväll då kroppen inte längre styrde. En hästveterinär kom ut precis innan midnatt (för att inga smådjursveterinärer har jour som de åker ut till kunder på!) och hon fick somna under äppelträdet.

 

I förra veckan var jag med en vän in på veterinärkliniken när hon konfronterades med det hårdaste av alla val; valet mellan liv och död.

Nu var det inte min häst, utan en häst som har bott på gården under två år. Han kom hit från en hästhandlare. Såg ut som en lumphög, var så mager och skranglig att han knappt stod upp. Nu, när han slutade sina dagar var han vacker, rund, fin häst vars hårrem ibland reflekterades i solen.

Det var en lycklig häst.

Lycklig, men trasig. Han hade en nervskada i halskotpelaren vilket orsakade honom enorma problem med att gå och gjorde att smärtan ibland skar genom kroppen. Resultatet var att han blev farlig för människor. Det var självklart ett rätt beslut att låta honom få somna in.

 

Men gör de det? Somnar för att aldrig mer vakna?

 

När jag tog bort Luke kunde man känna honom i hagen hela dagen. På kvällen när jag gick ut till stallet var han dock borta. Då var allt tyst. Det går inte att beskriva. Det är en tomhet som måste upplevas för att kännas.

När Santos nu har åkt infann sig tomheten direkt. Det fullkomligt ekar i stallet. Tystnaden går att ta på. Kanske har han redan lämnat. Galopperar på de evigt gröna ängarna.

 

Men oavsett om de finns kvar, eller om de bara somnar in i en evig sömn, så gör hästarna avtryck.

Avtryck som stannar kvar hos de människorna som var deras;

avtryck som stannar kvar hos de hästar de levde med;

avtryck som stannar kvar i de hagar, de skogar och de ängar de trivdes på.

 

Men framförallt gör de avtryck i våra hjärtan.

 

Tänk på det:

Om du berättar för dina barn

om en fantastisk häst som du en gång hade

så kan de där avtrycken överleva i generationer.

 

 

Bilden nedan är från flocken som Luke tillhörde. Tagen ett par månader efter han fick vandra vidare.

Hästhuvudet på stenen bakom flocken ser jag som en hälsning. Kanske ser du det bara som skit på linsen! 

Oavsett vilket gjorde den hästen, liksom Santos och Fiffi, stora avtryck i våra hjärtan. 

Bild

 

Advertisements