Att ta farväl av en hästvän

Det här inlägget skulle varit något helt annat. Men omständigheter som vi inte råder över gjorde dock att en hästkompis bästa vän försvann i natt. Några timmar i mörker, över en natt, och så var han borta. Jag kan känna smärtan i orden hon skriver och saknaden i de bilder som finns på honom.

Jag hade förmånen att se dem träna tillsammans ett par gånger. Han var så uppmärksam på sina människor, koncentrerad och välvillig. Hästen hade ett förflutet som rymmare vid longering, men de få gångerna som jag fick äran att hjälpa dem hade de ett fint samarbete. 

Han var inte purung och ingen rosettsamlare. En vanlig, hederlig skogsmullehäst.

En sådan som står vid sina människor och lyssnar och förstår.

En sådan som man tar långa promenar med och berättar dagens problem för.

En sådan som man ger sitt hjärta till för att man vet att han aldrig, aldrig skulle svika.

När en sådan vän försvinner ut ur livet gör det ont! Då spelar dörrar fulla av rosetter, eller dörrar utan en enda rosett, ingen roll. Smärtan är knivskarp och reell. Skärande och djup. Hästar är inte bara djur, inte bara hästar. Hästar är familj, vänner och förtrogna på samma gång.

Jag vet inte hur det känns att komma till stallet en morgon och se att hästen är död.

Men jag vet hur det känns att bestämma att det är slut, boka bil, boka datum för avlivning, ringa en vän och be henne hålla i grimskaftet. Jag vet hur det känns att hälla upp sista måltiden havre tillsammans med lugnande medel. Jag vet hur det känns att stå i ett kök en tidig morgon och se bilen komma och krampaktigt tvinga händerna att hålla om stolsryggen för att inte springa ut och stoppa alltihop.

DSC_0208Luke sommaren 2011, dagen innan avlivning

Jag vet hur det känns att sedan tänka “han hade kanske klarat sig om…”.

Det finns så många om. Om bara…

Men sanningen är att det finns inga om. Man har gjort det man kunnat. Gett allt. Någon gång tar det ändå slut. Det är hårt och brutalt och ibland rent orättvist. Dessutom är allt blandat med en nattsvart och bråddjup sorg.

En liten tröst är att vi vet att hästarna var älskade, behövda och väl omhändertagna. De levde inte utan att ha varit viktiga för någon, varit någons vän.  

Kanske kommer de tillbaka och hälsar på för att se efter sina människor ibland. Kanske gör de det inte.

Kanske är den där vindpusten i nacken en utandning från ett par stora näsborrar och kliet i fingrarna är någon som kollar i handen efter en godis. Eller är det bara vinden.

Hur det än är så är jag säker på att känslan av att vara älskad och behövd tar de med sig vart de än går när de försvinner från oss.

 

 

 

 

 

 

 

Advertisements

2 thoughts on “Att ta farväl av en hästvän

  1. Så fint skrivet av Dig Anna-Karin. För mig som genomlevt båda scenarion kan jag säga att smärtan är densamma, tomheten lika hemsk, vanor som på en sekund inte längre finns eller mina omsorger som inte längre är nödvändiga, ofattbart och skrämmande.
    Det enda jag och andra med, har att hoppas är att Trappaland faktiskt existerar så att våra fina följeslagare, trofasta in i döden, kan få vila i trygghet.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s