Dag Nätterqvist – En legends bevingade ord

…som aldrig bör glömmas. Här är det ord och inga visor!

Dag har skrivit mycket bra om massor av hästrelaterade frågor. Ibland känns det som om han håller på att glömmas bort i dagens hästklimat.

Kanske var han en av de sista bland den “gamla” skolans mästare i stil med Nuno Oliviera, Barboa och Pluvinel, även om en del fortfarande finns kvar som för traditionen vidare t.ex. Bent Branderup.

Nå väl läs, njut, reflektera!

För er som vill läsa mer (rekommenderas varmt så finns texten på Dag Nätterqvist alldeles strålande artikelserie Vägen till Harmoni

http://www.jakobslund.se/dadde/art4.htm

 
 Detta är den klassiska ridkonstens bärande idé om hur stegringen av hästens samling skall ske. Beroende på avsikten med hästens användning kan ryttaren stanna i det skede han själv önskar.  Ridkonstens mål är att bygga upp en lydig, snabb och lättvänd häst som rör sig på ett sådant sätt att onödig förslitning inte uppstår trots ryttarens vikt. Ridningen ska utföras på ett sätt som inte är kränkande för hästen, det vill säga våldsmetoder för att knäcka och bryta ned hästen är oacceptabla. För att nå dessa högt ställda mål övas hästen att utföra vissa bestämda rörelser där det i varje moment ingår något som stärker den och ökar lydnaden.  (…)Det som visas på dressyrbanorna i dag är detsamma som visats av hästhandlare ( -skojare) i alla tider. Krökt hals, höga frambensrörelser samt stilig svävtrav (balanstrav) i fyrtakt. Var bakbenen befinner sig är ointressant. Sådan ridning imponerade inte på gårdagens kunniga domare utan där underkändes dessa ekipage.  

(…)

Den klassiska dressyr som jag upplevt från trettiotalet fram till sjuttiotalet hade som målsättning att visa en häst som rörde sig just på det sätt TR säger “Dressyrens mål är att göra hästen lydig, användbar och angenäm att rida, så att alla rörelser kan utföras med små och omärkliga hjälper utan synbar ansträngning för ryttaren. Hästen skall därvid ge intryck av att den av sig själv utför rörelserna.”  

Dagens mest önskade “skönhetsupplevelse”, som tydligen värdesätts högst, är när ryttaren lyckats betvinga vårt största och ädlaste husdjur, hästen, så till den milda grad att även när den tvingats in i en för en häst mycket onaturlig ställning så underkastar den sig sin ryttare och försöker vara denne till lags utan att sätta sig till motvärn. Detta var en ridform som lanserades i Tyskland vid mitten av 1800 – talet av Paul Plinzner och benämndes av de hästälskande engelsmännen som “djurplågeri på små volter”. 

Det är inte värdigt att upplysta, djurälskande och civiliserade människor för sin självhävdelse och “leklust” på bekostnad av hästarna skall få återföra sporten till en form av djurplågeri.”

 Dag Nätterqvist


Jag bockar och bugar!

Vad gör ni? Håller ni med Dag eller anser att han har fullständigt fel?

 

 

 

 

Advertisements

Hästvärldens Callanetics

Minns ni Callanteics? Flugan på 1980-talet, skapad av en Callan Pinckney som fötts med scolios och därför inte kunde träna som vanligt. Hon utvecklade Callanetics. Ett varsamt sätt att stärka kroppen. Små, små, exakta rörelser som får även den minsta muskel i kroppen att arbeta samtidigt som det ger kroppen en varsam stretch vilket skapar en hållbar, smidig och stark kropp.

Callan PinkneyCallanetics

Resultatet var fantastiskt; starka, hållbara och mjuka kroppar. Idag är fuktionell träning, eller yoga möjligen det närmaste vi kan komma, även om det är långt ifrån Callanetics.

Jag testade någon månad för flera år sedan och de flesta övningar var riktiga “killer-rörelser” t.ex. denna :

Callanetics utsida lår

Förväxla inte på något sätt denna övning med vanligt benlyft! Nej, den här ska man helst sitta helt rakt upp, spänna hela bäckenpartiet, hålla in magen, lyfta benet och hålla det rakt, vinkla foten (hemligheten!) så att tårna också pekar framåt, hålla benet 10 cm från marken och göra 100 (!) minimala lyft uppåt och så ner till utgångsläget igen.

Testa själva, det bränner bra i musklerna!

Det är funktionell träning på hög nivå där varje liten muskel av kroppen aktiveras. Ryggen och hela kroppen stärks av muskler som håller upp, håller samman samtidigt som de är smidiga.

Bodybuilding, eller mer traditionell styrketräning är självklart också bra. Det ger starka kroppar som håller länge. Men i styrketräning är det lättare att få skador och förslitningar till följd av för höga vikter för snabbt, att man tar i för mycket och istället felbelastar kroppen, fel teknik, önskan om ett snabbt resultat osv.

styrketräing

Det är lite samma sak med ridning. Tävlingsdressyren och den akademiska ridkonsten brukar ställas mot varandra (vilket i sig är märkligt då båda konstformerna härstammar från ridakademiernas träning av hästar under 15-16- och 1700-talet även om inriktningarna senare separerades). Jag anser egentligen inte att det borde vara en så skarp uppdelning, bra ridning är bra ridning helt enkelt, men om de nu ska jämföras tänker jag lite som följer:

Den akademiska ridkonsten är som Callanetics med små, små rörelser som aktiverar kroppens alla muskler även de allra minsta, samtidigt som det stretchar loss i varje steg. Varje rörelse görs av en specifik anledning; för att stärka, stretcha, lösgöra, få hästen att bära utan spänning osv. Strävan ligger alltid i att göra så lite, så mjukt som möjligt.

AR är oändligt långsamt, handlar om små, små, små detaljer och är, för att vara ärlig, rätt nördigt.

bent3 Bent markarbete

Foto av Bent Branderup som skapat den moderna Akademiska Ridkonsten utifrån studerandet av hästens biomekanik och studerandet av de gamla mästarna som Nuno Oliviera, Don Alvaro Domecq, Egon von Neindorf m.fl. 

Den traditionella dressyren är mer som styrketräning där man bygger muskler för att stärka och forma hästens kropp och göra hästen till en stark och smidig atlet. Strävan ligger självklart även här att med så små hjälpmedel som möjligt göra hästen stark, smidig och följsam och få hästen att bära korrekt.

Dressyren är långsam (men inte oändligt långsam), handlar om detaljer (men inte små detaljer) och är inte riktig så nördig som AR (även om uttrycket “som att se på när målarfärg torkar” fortfarande kan användas).

dressyrhäst

Båda metoderna, rätt utförda, fungerar alldeles utmärkt och stärker och gymnastiserar hästens kropp samt får den att bära sig korrekt. Men ibland kan träning av hästar, precis som hos människor, gå för fort. Eller kan man hamna i en period då arbetet varit hårt (gäller så klart all typ av träning inte bara dressyr!). Under hårda tränings- eller tävlingsperioder kan det vara bra att ha ett alternativ där man kan fortsätta stärka, mjuka upp och träna hästen, fast mer som sjukgymnastik, rehabilitering och/eller som en del av den traditionella träningen för att verkligen vara säker på att komma åt de där små, men ack så viktiga musklerna.

Hästvärldens Callanetics är ett utmärkt alternativ i träning för alla som behöver lite mjukare och mer funktionell träning i sin vardag. Det är inget som säger att man som tränare måste bli AR-nörd för det (även om det skulle vara intressant att se hur långt sjukgymnastiken kan ta ekipaget).

Det är som hos människor; en kropp som gör lite ont kan vara fantastiskt hjälpt av att man lägger in specifika mjukgörande, minimala, och stärkande träningsrörelse en dag i veckan. De flesta övningarna inom AR som man med fördel lägger in i ett “vanligt” träningsprogram består endast av arbete från marken där man som ryttare antingen arbetar hästen vid hand eller i longerlina.

Akademisk ridkonst som rehabilitering eller som Callentics, för hästen kan man se mer på

http://kullahastmassage.se/akademisk-ridkonst.html

http://www.stallarteback.se/sida15.html

Är man intresserad av AR som utbildningskoncept ska man självklart kolla källan:

http://www.bentbranderuptrainer.com/

Den första hästen

Visst minns du den?! Den där första hästen som klev rakt in i ditt hjärta och stannade kvar där för alltid? Den där hästen som gjorde att du skyndade hem från skolan och inte snabbt nog kunde komma ut till stallet. Den där hästen som du gick upp okristligt tidigt för om söndagsmorgnarna, till familjens stora förtvivlan, bara för att kunna vara först i stallet.

barn på häst

Alla ni som kommit först in i ett stall en tidig morgon vet att det är något speciellt när hästhuvuden vänds mot en där man står i dörren, hur flera dova gnäggningar svarar på ditt ”god morgon” och hur stallet saktar vaknar ur nattvilan. Det är ett lugn som är nästintill en pånyttfödelse.

häst i gryning

 Min första häst, som jag cyklade flera kilometer dagligen för att kunna träffa, var ett gammalt gotlandsruss som hette Poppe och som jag mer eller mindre fick ha som min egen.

Han ställde upp på allt som 11-åriga flickor kom på. Har man inga föräldrar som kan häst så kan jag lova att 11-åringar kan hitta på precis hur mycket som helst!

Det innebar att Poppe var allt från indianhäst till droskhäst. Droskhäst innebar att vi helt enkelt spände för honom framför en stor 1800-tals åkvagn som vi hittade i ladan och så lastade vi vagnen full med barn och körde ner i grannbyn. Som tur väl var måste Poppe någon gång haft en vagn bakom sig för han skenade inte.

hästdroska

Poppe var även allt från hopphäst till galoppör. Galoppör innebar i princip att man hittar ett gigantiskt stort fält, hissar upp stigbyglarna till jockeylängd och rider allt vad man kan utan någon som helst tanke på kaninhål och annat farligt som tråkiga vuxna tänker på (jag får fortfarande hjärtklappning när jag tänker på vad som hade kunnat hända…vilket förmodligen innebär att jag numera bör räkna mig till kategorin ”tråkiga vuxna”).

Poppe fick också vara packåsna uppe i bergen i en lek där vi var fattiga barn som var tvungna att slita för vårt uppehälle.  Jag antar att Poppe nog tyckte bäst om den här leken eftersom den innebar att han mest fick stå vid ett träd och tugga hö och vänta medan vi byggde skjul av pinnar och samlade kottar för att sälja på marknaden.  

packåsna

Det lilla gotlandsrusset fann sig i allt. Möjligen tyckte han att indianleken var onödig eftersom han ofta helt sonika svängde av åt ett helt annat håll än vad ryttaren hade tänkt. Det skedde så klart mitt ute på fält och i hög fart, vilket resulterade i några extra blåmärken samt att leken avslutades och byttes till någon stillsammare. Man kanske kan kalla det effektiv barnuppfostran!

Idag tycker jag inte att man ska ha hästar som leksaker även om jag måste erkänna att Poppe ibland fick vara mer än en häst. Men jag anser inte heller att barns umgänge med hästar måste göras så allvarligt att det roliga försvinner. Låt barnen experimentera så länge som det inte blir farligt, ta med hästarna på picknick och involvera dem i lekar (kanske inte galopp och drosklekar dock).

Och om du kommer på dig själv med att falla in i en allvarsam och stel ”hästighet” så se till att plocka fram minnet av den där första hästen som stal ditt hjärta och allt ni gjorde tillsammans.

barn på häst2

Vem vet, kanske du överraskar dig själv med att klä ut dig till indian, hoppa upp barbacka på den gamla dressyrhästen och passar på att skjuta en cowboy när du i flygande galopp åter tar dig över fälten…

 

photo credit: http://www.flickr.com/photos/bombeador/2076325148/”>Eduardo

http://www.flickr.com/photos/hazara/7654160532/”>Hadi

http://www.flickr.com/photos/cindy47452/6180617087/”>cindy47452</a

Edward S. Curtis Collection

Dressyr; en sport som tål insyn!

Sponsorerna för DressyrEM i Herning i augusti, ECCO svarade i en kommentar igår att det inte kommer att finnas något kamera eller filmförbud under dressyrtävlingarna. Enligt mediaguiden inför EM-tävlingarna så står det besökare fritt att filma och fota samt dela sitt material i sociala medier och liknande. Dock får bilder och filmer inte spridas i media. Det hävdas att det uppkommit ett missförstånd om foto och filmförbud under dressyrtävlingarna.

Mycket positivt med att det inte finns något förbud!

Jag är på inget sätt ute efter att jaga den ena eller andra dressyrryttaren. Syftet med förra inlägget, och även detta, är i stället att uppmärksamma det faktum att alla typer av sporter måste vara transparenta. Dressyrtävlingar är inget undantag.

Man kan se kritik som något negativt, eller kan man se det som något positivt! Den positiva vinkeln är att något inom dressyren (liksom i andra sporter) som hotar att bli ett stort problem för hästar och människor uppmärksammas och tas tag i istället för att man bara stoppar huvudet i sanden och låter det fortgå. På så sätt kommer sporten att utvecklas till det bättre!

Samhällen, liksom sporter, behöver skakas om ibland och aktiva behöver träda fram för att visa på något som inte accepteras.

Dansk Ride Forbunds sida sägs det att “Vi har fuld tillid til, at vores ryttere gør, hvad de kan, for at sikre deres hestes velfærd. Skulle der opstå situationer, hvor der er tvivl om, at reglerne er blevet overtrådt, tager vi selvfølgelig sagen op og behandler den. Dette sker dog ikke i det offentlige rum, men hos de rette instanser.”

Det är bra. Det innebär att förhoppningsvis uppmärksammas behandling som inte hör hemma i dressyren, eller någon annanstans alls förresten, utanför det offentliga rummet.

Det innebär att vi från Herning kommer att få se många fina bilder på ekipage som gör precis som dressyrryttare bör; arbetar tillsammans med sina hästar.