Författare (?) – eller ny riktning i livet

Ja ni, nu är det längesedan den här sidan uppdaterades. Ibland tar livet andra riktningar än vad man själv kan tro.

 

Jag har, som de flesta vet, alltid skrivit; blogg, artiklar, berättelser osv. Men nu har jag faktiskt lyckats få flera böcker (för barn och ungdomar) och noveller publicerade. Min bok I skuggan av Blå Jungfrun kommer ut på Idus Förlag i april och går redan nu att förhandsbeställa där. En ovanlig spökhistoria (hästfri men med massa historia och arkeologi) som utspelar sig på ön Blå Jungfrun i norra Kalmarsund.

 

Vill ni läsa mer om detta och annat om skrivande är ni varmt välkomna att följa mig på min andra blogg annakarin.annakarinandersson.se 

skuggan

Advertisements

Älskade, underbara häst

Igår publicerade jag ett inlägg på min andra blogg (I en dröm) om att låta det inre sjunga och inte lyssna på människor som försöker begränsa ditt liv eller har åsikter om hur du ska leva.

Idag fick denna fantastiska herre mitt inre att både sjunga och dansa efter ett fantastiskt pass med arbete vid hand där han både bjöd på skolorna från skritt och samlad trav med en otrolig lätthet, mjukhet och lyhördhet.

För en häst som denna, som tidigare i livet likt en ångvält har tumlat fram, känns ett sådant här pass nästan mer än ett mirakel (ett mirakel som det i och för sig ligger tusentals timmars träning bakom).

Trevlig söndag på er alla!

 

Om tvivel, böcker och hästar

Det finns dagar då jag undrar om jag ändå inte valt fel liv.

Dagar då jag undrar om jag inte skulle stannat kvar i staden, skrivit de där böckerna, vandrat de där gatorna med all sin historia, besökt teatrar och operahus, hängt på caféer, lånat massa böcker på bibliotek, haft pick-nick i parkerna på sommrarna, myst med glögg på vintern, deltagit i alla intellektuella evangemang som stod till buds och när dagen varit slut tagit trapporna upp till min våning under takbjälkarna och sett hur staden sakta tändes upp när mörkret föll.

books phantomswifes Malmö Brian

Men sen tänker jag att där jag är nu så kan jag se på stjärnhimlen medan jag skriver de där böckerna, gatorna jag vandrar här är mjuka av mossa, kaffet är gratis, böcker dimper titt som tätt ner i brevlådan, pick-nickarna på sommrarna företas på “stora berget” i skogen som bjuder tystnad och lugn, glöggen smakar extra gott efter en heldag i ett kallt stall, intellektuella evengemang är inte alltför långt bort och när dagen är slut kan jag öppna dörren till vår gård och se hur mörkret sakta sänker sig utanför fönstret medan jag tänder stearinljus som lyser upp takbjälkarna i köket.

Årtebäck soluppgångalexander bogen woods

Ibland så skrapas även tvivlet bort av fina träningar och trevligt hästfolk, eller av såna här fantastiska meddelanden som både värmer och stärker!

Maya.jpg Maya2.jpg

Jag antar att jag nog ändå är på rätt plats och att det egentligen finns få vackrare och eller mer kreativa platser på jorden. 

Hampus i Årtebäck   Årtebäck

Veterinärförbundet bör hoppa av sina höga hästar

Det har väl inte undgått någon att det har pågått en mer eller mindre hätsk debatt angående veterinärkostnader i Sverige. En svensk dressyrryttare,  Pernilla André Hokfelt, har behandlat sin häst på veterinärklinik i Belgien där hästen även fått vara uppstallad för vård under 6 dagar. Kostnaden blir ca 5000 kr. På Facebook skriver Pernilla att hon är förvånad över den låga kostnaden samt att det i Sverige förmodligen skulle gått på 50000 kr istället.

En annan hästaktiv, som fått behandla sin häst för 157000 kr (!), svarar Pernilla  och tillsammans menar dessa två att istället för att klaga skulle man göra något åt de höga kostnaderna för veterinärvård i Sverige. Frågan är bara vad?

Så är debatten igång. För och emot. De som menar att det är en högkvalitativ vård som måste få kosta pengar och de som menar att det inte är bättre vård än någon annanstans och därför inte bör kosta mer än utomlands.

So far so god!

Tills Johan Beck-Friis, informationschef på Sveriges Veterinärförbund, ger sig in i debatten. Han inleder sin ledare i Veterinärtidningen med orden:

Vi har hört det förut, men det tycks vara ett aldrig sinande debattämne: klagomålen över de “höga” veterinärpriserna i Sverige.”

Johan Beck-Friis menar även att klagomålen är “onyanserade”. Sedan går han över till att berätta för läsarna hur det svenska systemet fungerar, hur hög kvalité veterinärvården i Sverige håller, hur den svenska veterinärkåren har lyssnat till kunderna och verkligen satsat på toppmodern utrustning och “klinikveterinärer med mycket hög kompetens.

OK. Det köper jag, höjer man kompetensen och kvalitén på vården så följer även prisbilden med.

MEN, det jag starkt vänder mig mot är Johan Beck-Friis raljerande och nedsättande ton gentemot aktiva inom hästnäringen. Bara inledningsfasen “Vi har hört det förut, men det tycks vara ett aldrig sinande debattämne: klagomålen över de “höga” veterinärpriserna i Sverige.” sätter tonen för hela texten.

Vad Johan Beck-Friis verkar glömma, eller ignorera, är att detta är aktiva inom hästsporten, alltså veterinärförbundets kunder, som faktiskt påtalar något som de anser vara ett stort, och inte minst viktigt problem. Eftersom Johan Beck-Friis  förträder Sveriges Veterinärförbund så antar jag att hans åsikt även är Sveriges veterinärförbunds gemensamma hållning?! Då är det är ytterst sorgligt att förbundet inte bemöter kritiken på ett mer professionellt sätt än att slå det ifrån sig!

Det är ett stort problem att förbundet vägrar, totalt, att ta in och lyssna på kritiken från aktiva inom hästnäringen!

Istället skriver Johan Beck-Friis “De (hästaktiva förf. anmärkning) borde också reflektera över vilka högkvalitativa tjänster de får för sina pengar jämfört med t ex hantverkare med oklar utbildningsnivå som kostar ungefär lika mycket per timme. Men när såg vi ett Facebookupprop mot höga hantverkarkostnader senast?

Av det citatet finns två mycket allvarliga punkter att ta upp:

1. “Hantverkare med oklar utbildningsnivå”?! Nyss skrev Johan att man inte skulle blanda äpplen och päron…Varför i så fall jämföra med annan yrkesgrupp? Jag ser ingen rimlighet i detta uttalande, alls, utan bara en olycklig formulering som tyvärr förminskar en annan yrkesgrupp!

2. De hästaktiva har just funderat och reflekterat över vilka tjänster de får – och de ser ett problem!

Det är detta problem som Sveriges veterinärförbund borde förhålla sig till!

Vad veterinärförbundet borde ha gjort är så klart lyssnat och bemött kritiken på ett professionellt sätt istället för att tvärt slå det ifrån sig och börja jämföra äpplen med päron!

Det kanske är sant att det inte går att göra något åt de skyhöga kostnaderna för veterinärvård.

Det kanske är sant att Sverige kan erbjuda veterinärvård och kompetens som tillhör en av de bästa i världen.

Det kanske är sant att veterinärkliniker i Sverige har skälig prissättning i förhållande till den vård som erbjuds.

Jag sätter inte alls emot att så är fallet.

Men:

Förklara det i så fall. Bjud in till debatt! Förklara varför prissättning i Sverige är så annorlunda gentemot andra EU-länder. Och gör det på ett vänligt, professionellt sätt!

Sätt er inte på några höga hästar!

Veterinärer är beroende av sina kunder.

Kunder är beroende av sina veterinärer.

Veterinärförbundet behöver lyssna på kritiken från missnöjda kunder, liksom de missnöjda kunderna behöver lyssna på argumenten från veterinärförbundet!

Kanske kan det i en sådan dialog komma fram något bra. Om inte annat så en förståelse för varandras ståndpunkter!

Flyktingar och hästar

Det här är bra!

Människor som delar med sig av det de kan och brinner för!

Enkelt, roligt men framförallt humant!

Fram för fler sådana initiativ!

 

Islandshästbesök hos flyktingarna i Grytan.

“Hästbesök i Grytan

Islandshästarna på Sörbygården brukar hälsa på hos de syrianska flyktingarna i Grytan. Under måndag eftermiddag kommer Sörbygårdens islandshästridskola med både barn och vuxna att rida dit och hem hästarna samt leda och vara till hjälp. Vid höstlovsridningen förra veckan blev det också en tur förbi flyktingförläggningen i Grytan.”

                                                   Citerat från http://ltz.se/nyheter/ostersund/1.6450496-hastbesok-i-grytan

 

Varför håller ni på med hästar?

Hur många gånger har vi som håller på med hästar inte fått frågan: Men vad är det som är så roligt?

Oftast står vi där och säger något i stil med ”Det är så fantastiskt med djur” eller ”För samspelet mellan häst och människa”. 

 Visst, fast guldfiskar är också djur, och hundar har oftast en mycket större drivkraft att vara sina människor till lags än vad en häst erbjuder.  

 AR-träning

Bilden ovan är från en träning för något år sedan. En bild, tio människor, ett par hästar…För mig finns svaret väldigt levande i bilderna; i de leende ansiktena, de avslappnade uttrycken, de vilande hästarna och de uppmärksammat lyssnande människorna. 

Vi var sex stycken som red på den träningen. Ingen gjorde ett perfekt arbete, ingen kunde visa upp fantastiska rörelser. De flesta trasslade mer eller mindre in sig i sina egna kroppar (sluta över diagonalen där du som förare ska agera yttersida kan få den mest tränade hjärna att slå knut på sig själv!). De flesta hästar är dessutom inte byggda för dressyr utan har lite svårt i sina kroppar. De flesta människor är inte heller byggda för dressyr utan har lite svårt i sina kroppar.

Men alla försökte, alla gjorde sitt bästa på just den nivå som de var på för dagen. Alla människor ansträngde sig till sitt yttersta för att hjälpa sina hästar; alla hästar ansträngde sig till sitt yttersta för att lyssna på sin människa. Vart och ett ekipage var absolut på topp och var så bra som bara de kunde.

Mer kan vi väl inte kräva, eller?!  

Inom Akademisk Ridkonst tävlar vi inte; vi rider för det stora nöjets skull (sen kan vi rabbla upp en massa anledningar om att det är så bra för hästen, dressyr för hästens skull, sjukgymnastik osv. men sanningen är självklart att det först och främst är roligt), vi klurar och funderar, rättar till och försöker och försöker och försöker. Ibland hittar vi något; ett par steg i skolskritt, en övergång till halva steg, en diagonalsluta, en piruett utan spänning, en ingång till en skolgalopp. Det är självklart en fantastisk känsla, år av slit som ger resultat.

Nu skulle man kunna tro att det är där någonstans svaret till att jag håller på med hästar finns. Det skulle dock betyda att svaret ligger i resultatet, i prestationen. Att hävda det vore varken rättvist eller sant. Istället får bilden ovan symbolisera en del av svaret till varför jag håller på med hästar:

För de leende ansiktenas skull, för glädjen som finns i framgången hos häst och människor när någon pusselbit faller på plats, för alla skratt på vägen, för allt slit som plötsligt en dag ger utdelning, för delaktigheten i en värld där vi alla strävar efter att förfina kommunikationen till hästen, för samspelet mellan djur och människor.

Fast när jag tänker på allt ovan så är det framförallt en sak som alla de magiska ögonblicken har gemensamt:

Den totala närvaron. Då, när tankarna tystnar och allt bara är.

När häst och ryttare blir ett.

När människor skrattar tillsammans.

När hästen följer utan motstånd.

När kommunikationen fungerar tillsynes osynlig och ordlös.

Kanske det är svaret till varför vi håller på med hästar; strävan efter den totala närvaron. Att vara där, i ögonblicket, i händelsen, i flödet.  

 

Vägar, mål och ridhästar

Det viktigaste är inte målet, utan vägen är en klyscha. En klyscha som tål att tänkas på.

Idag bjöd min häst på fantastiskt fina och lätta diagonalslutor vid arbetet vid hand. Här har vi två precis börjat med att kunna vara både utsida och insida. Det gör att hjärnan (både på mig och honom) ibland vrider sig två varv och skriker:

Jag fattar inte!!

Hampus 17.jpgBild från slutet av “Jag fattar inte-perioden” där poletten endast sekundvis trillade ner.

 

Men idag gick det. Lätt, lugnt och i samförstånd.

Jag tänker att det möjligen finns ett mål som hägrar långt där framme. Några prov som bevis på att jag faktiskt vet hur man utbildar en ridhäst.

Men det som egentligen är den metodiska och konsekventa vardagsträningens mål är vägen. Vägen att gymnastisera hästen för att göra honom eller henne starkare, smidigare och mer hållbar.

Då kan man inte forcera. Det går bara inte.

Att hoppa upp på en häst och ”rida ihop den” är ett övergrepp.

För vem har förstått något då? Hästen? Vad som krävdes av den?

Vad var det egentligen som krävdes? Vad var syftet? Eller målet?

Vad ska det tjäna till? Att hästen blir motionerad? Ja, det blir den i hagen också!

Det är inte en bra väg om man vill uppnå någon form av ömsesidig respekt.

Du blir inte maratonlöpare över en helg. Eller balettdansör på ett år.

File:Dq1.jpgFoto från Don Quixote

Men du kan få bättre fysik, bättre hållning, bli starkare och mer atletisk på relativt kort tid.

Du kan helt enkelt hålla lite längre genom vardaglig träning.

När det gäller mina hästar tänker jag att:

Jag vill ha en häst som gör sin del av jobbet.

Jag vill att mina hästar ska förstå att en vibration i en tygel betyder en sänkning av huvudet, att tygelns vikt mot halsen betyder att den ska ställa sig, att en förskjutning av vikten bakåt betyder samling osv.

Jag vill helt enkelt ha en häst som är med mig. Som kommunicerar. Som frågar och som svarar. Lätt, enkelt, utan massa bråk och onödiga konflikter.

Det säger sig själv att det inte går att forcera en sådan träning. Först måste ryttaren förstå och det tar tid! Vi är inte sådana fantastiska varelser som vi tror!

Sedan måste vi kunna kommunicera kunskapen till hästen. En häst som har enkelt för sig, rent fysiskt, kan avancera uppåt relativt snabbt. För många tar det längre tid (ja vi pratar år!).

Men att vänta, inte forcera innebär en stor respekt för varje hästindivid och att hästen faktiskt inte tvingas göra mer än vad han just idag klarar av. För hur många av oss själva kan ärligt säga att vi aldrig har en dålig dag? Att vi är lika bra alla dagar?

Så jag och hästarna kämpar på med flöde, framåtbjudning, samling, längning, framåt-nedåt, förfining av hjälperna osv osv.

I all oändlighet om det är vad som behövs för just mig och hästen.

Förhållningssättet finns inom alla kategorier av bra hästhantering och utbildning; bra ridning är bra ridning oavsett vilken disciplin man befinner sig inom.

 För mig är bra ridning en ridning som tar hänsyn till individen och långsamt och metodiskt skolar hästen samtidigt som både människa och häst gymnastiseras och blir lyhörda för små signaler.

Foto från http://www.bentbranderuptrainer.com/bent-branderup/academic-art-of-riding/

Foto från Standarbredfanclub.com

Detta innebär också att hästen slutar ses som en bruksvara, ett neutrum som kan bytas ut när den inte längre håller (för att vi inte orkat vänta!). Istället tar vi ansvar för hästen som vi valt att träna tillsammans med. Skapar förutsättningar för hållbarhet genom gymnastik och långsamt bygger en relation som vilar på ömsesidig respekt.

I den respekten finns möjligen en nyckel till ett livslångt kompanjon- och vänskap…

Foto från Warhorse