Vikten av “hejaklacken”

I helgen gjorde Hampus och jag godkänt markarbete- och longeringsprov inom den Akademiska Ridkonsten. Alla som följt oss vet vilket enormt arbete det låg bakom det där programmet där hästen visades i form, lösgjord, på lätt hand i öppna, sluta, sluta över diagonalen, förvänd sluta, halt, skolhalt samt longering i framåt-nedåt – samling, övergångar, galoppfattningar, halt osv.

 

Självklart ska hjälpgivningen inte bara vara korrekt, den ska även vara mjuk, precis och inkännande. Inga hjälptyglar eller inspänningar är tillåtna. Hästen ska söka handen  utan att bli tung eller falla ut på en bog osv.

 

Och här har vi då vårt problem. Hampus är ingen lätt häst med svävande gångarter och naturlig resning. Han köptes som barnponny och var då så tung att han såg mer ut som en broiler/köttdjur. När han gick in på en ridbana gjorde han ca 1 dm djupa spår i underlaget med framhovarna.

Varför vi köpte honom? Nu skulle jag kunna ljuga och säga massor av bra anledningar, men egentligen var det för:

1. Ögonen.

2. Att han var snäll.

(Och att köpa häst av dessa anledningar rekommenderar jag verkligen inte!)

 

Hampus 2014

Sen gick det ungefär som det brukar gå; barnen tröttnade och där stod vi med ett litet och fantastiskt vänligt kallblod. Så Hampus blev min träningsvän istället. Vi jobbade på att ständigt förbättra relationen, rörelserna, göra kroppen lättare, få honom att börja gå framåt, kliva fram till tyngdpunkten så att han i alla fall hade en möjlighet att lyfta sina framben.

Målet var i början att se till att han inte gick sönder. Kallblod, tunga av naturen, behöver verkligen inte ta mer vikt på frambenen än vad de redan har.

Hampus tjock 2012 Hampus á la broiler sommaren 2010

Därför var det i söndags inte bara en seger att klara provet, det var en större seger att Hampus var lätt, pigg och oerhört följsam, och att vi faktiskt gjorde programmet tillsammans. Orden “den här hästen är inte särskilt framtung nu, där har du gjort ett bra jobb” är några av de absolut bästa jag hört. För det ligger så mycket jobb bakom dem.

Så otroligt mycket jobb.

Hampus galopp Hampus longering 2014Hampus longering 2 2014Hampus i sluta 2014

 

Det hade så klart aldrig gått utan den fantastiska vägledning som mina tränare (Elise Nilsson och Bent Branderup) har givit.

Elise och Bent

 

Men, minst lika viktigt är stödet från “Hejaklacken“. De människor som varit med på träningar och kurser. De som vi tränat och utbildat oss ihop med, skrattat ihop med och ibland gråtit ihop med. Vi som plockat upp varandra när det känts som “nej nu ger jag upp” eller vi som peppat varandra i ett “klart du och hästen fixar detta!”

Hejaklacken En del från “hejaklacken” och en del andra 2012

När dessa fyra speciella, underbara människor kom galopperandes genom ridhuset och gjorde segerdans efter vårt godkända prov så var det lika skönt som att få höra att provet var godkänt.

Vilket stöd och vilken glädje!

Vilka människor!

Därmed kan kvällens tankar sammanfattas med:

Köpa häst med hjärtat kan innebära extra arbete (och rekommenderas inte alltid), men på köpet kan du lära känna en hejaklack som är mer än guld värd!

Och om det är vägen som är målet, så blir den oändligt mycket roligare att gå tillsammans med fyra halvtokiga människor som skuttar genom en stallgång, ständigt pratar för mycket och dansar segerdans med sopkvasten!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Advertisements

Älskade, underbara häst

Igår publicerade jag ett inlägg på min andra blogg (I en dröm) om att låta det inre sjunga och inte lyssna på människor som försöker begränsa ditt liv eller har åsikter om hur du ska leva.

Idag fick denna fantastiska herre mitt inre att både sjunga och dansa efter ett fantastiskt pass med arbete vid hand där han både bjöd på skolorna från skritt och samlad trav med en otrolig lätthet, mjukhet och lyhördhet.

För en häst som denna, som tidigare i livet likt en ångvält har tumlat fram, känns ett sådant här pass nästan mer än ett mirakel (ett mirakel som det i och för sig ligger tusentals timmars träning bakom).

Trevlig söndag på er alla!

 

Hästvärldens Callanetics

Minns ni Callanteics? Flugan på 1980-talet, skapad av en Callan Pinckney som fötts med scolios och därför inte kunde träna som vanligt. Hon utvecklade Callanetics. Ett varsamt sätt att stärka kroppen. Små, små, exakta rörelser som får även den minsta muskel i kroppen att arbeta samtidigt som det ger kroppen en varsam stretch vilket skapar en hållbar, smidig och stark kropp.

Callan PinkneyCallanetics

Resultatet var fantastiskt; starka, hållbara och mjuka kroppar. Idag är fuktionell träning, eller yoga möjligen det närmaste vi kan komma, även om det är långt ifrån Callanetics.

Jag testade någon månad för flera år sedan och de flesta övningar var riktiga “killer-rörelser” t.ex. denna :

Callanetics utsida lår

Förväxla inte på något sätt denna övning med vanligt benlyft! Nej, den här ska man helst sitta helt rakt upp, spänna hela bäckenpartiet, hålla in magen, lyfta benet och hålla det rakt, vinkla foten (hemligheten!) så att tårna också pekar framåt, hålla benet 10 cm från marken och göra 100 (!) minimala lyft uppåt och så ner till utgångsläget igen.

Testa själva, det bränner bra i musklerna!

Det är funktionell träning på hög nivå där varje liten muskel av kroppen aktiveras. Ryggen och hela kroppen stärks av muskler som håller upp, håller samman samtidigt som de är smidiga.

Bodybuilding, eller mer traditionell styrketräning är självklart också bra. Det ger starka kroppar som håller länge. Men i styrketräning är det lättare att få skador och förslitningar till följd av för höga vikter för snabbt, att man tar i för mycket och istället felbelastar kroppen, fel teknik, önskan om ett snabbt resultat osv.

styrketräing

Det är lite samma sak med ridning. Tävlingsdressyren och den akademiska ridkonsten brukar ställas mot varandra (vilket i sig är märkligt då båda konstformerna härstammar från ridakademiernas träning av hästar under 15-16- och 1700-talet även om inriktningarna senare separerades). Jag anser egentligen inte att det borde vara en så skarp uppdelning, bra ridning är bra ridning helt enkelt, men om de nu ska jämföras tänker jag lite som följer:

Den akademiska ridkonsten är som Callanetics med små, små rörelser som aktiverar kroppens alla muskler även de allra minsta, samtidigt som det stretchar loss i varje steg. Varje rörelse görs av en specifik anledning; för att stärka, stretcha, lösgöra, få hästen att bära utan spänning osv. Strävan ligger alltid i att göra så lite, så mjukt som möjligt.

AR är oändligt långsamt, handlar om små, små, små detaljer och är, för att vara ärlig, rätt nördigt.

bent3 Bent markarbete

Foto av Bent Branderup som skapat den moderna Akademiska Ridkonsten utifrån studerandet av hästens biomekanik och studerandet av de gamla mästarna som Nuno Oliviera, Don Alvaro Domecq, Egon von Neindorf m.fl. 

Den traditionella dressyren är mer som styrketräning där man bygger muskler för att stärka och forma hästens kropp och göra hästen till en stark och smidig atlet. Strävan ligger självklart även här att med så små hjälpmedel som möjligt göra hästen stark, smidig och följsam och få hästen att bära korrekt.

Dressyren är långsam (men inte oändligt långsam), handlar om detaljer (men inte små detaljer) och är inte riktig så nördig som AR (även om uttrycket “som att se på när målarfärg torkar” fortfarande kan användas).

dressyrhäst

Båda metoderna, rätt utförda, fungerar alldeles utmärkt och stärker och gymnastiserar hästens kropp samt får den att bära sig korrekt. Men ibland kan träning av hästar, precis som hos människor, gå för fort. Eller kan man hamna i en period då arbetet varit hårt (gäller så klart all typ av träning inte bara dressyr!). Under hårda tränings- eller tävlingsperioder kan det vara bra att ha ett alternativ där man kan fortsätta stärka, mjuka upp och träna hästen, fast mer som sjukgymnastik, rehabilitering och/eller som en del av den traditionella träningen för att verkligen vara säker på att komma åt de där små, men ack så viktiga musklerna.

Hästvärldens Callanetics är ett utmärkt alternativ i träning för alla som behöver lite mjukare och mer funktionell träning i sin vardag. Det är inget som säger att man som tränare måste bli AR-nörd för det (även om det skulle vara intressant att se hur långt sjukgymnastiken kan ta ekipaget).

Det är som hos människor; en kropp som gör lite ont kan vara fantastiskt hjälpt av att man lägger in specifika mjukgörande, minimala, och stärkande träningsrörelse en dag i veckan. De flesta övningarna inom AR som man med fördel lägger in i ett “vanligt” träningsprogram består endast av arbete från marken där man som ryttare antingen arbetar hästen vid hand eller i longerlina.

Akademisk ridkonst som rehabilitering eller som Callentics, för hästen kan man se mer på

http://kullahastmassage.se/akademisk-ridkonst.html

http://www.stallarteback.se/sida15.html

Är man intresserad av AR som utbildningskoncept ska man självklart kolla källan:

http://www.bentbranderuptrainer.com/

Lastning – vikten av att ha hästen inom ramen

Det har gått upp ett ljus för mig när det gäller lastning. Jag som nästan alltid har haft lättlastade hästar har alltid tyckt att folk som har lastproblem helt enkelt bara borde avdramatisera lastningen. Tänker man att “det är klart hästen går på” så går den på.

Man ska akta sig för vad man tänker…

Helt plötsligt står en fjording och ett halvblod på 180cm i stallet och inte alls vill gå på ett hästsläp.

De personliga teorierna faller.

Vi testar allt:

1. Tar helt enkelt med hästen in – Nej

2. Lockar in dem med mat – Fungerar lite på fjording, inte på halvblodet

3. Spö bakom – absolut Nej

4. Dra in dem – Fungerar på fjordingen, inte på halvblodet

5. Linor bakom – Fungerar på fjording, inte på halvblodet

6. Det gamla NH-tricket backa – gå fram – Nej

Nu tycker jag att en häst ska man kunna lasta själv och därför går alternativen med linor eller att dra in hästarna i transport helt bort! Hästar ska, i den bästa av världar, gå på av egen vilja genom att följa sin människa.

På sista träningen fick halvblodets ägare rida hem honom. Det gick helt enkelt inte att lasta. Fjordingen har vi fått på varje gång efter en del trugande.

Att man inte kan åka iväg och träna är tråkigt men inte livshotande. Men vad händer den dagen som hästen faktiskt måste lastas för att akut tas till veterinär? Lastning kan helt enkelt vara avgörande för att ett liv ska kunna räddas.

Så vad göra?

Så slog det oss (som vår tränare Elise Nilsson har pratat om i många år); vikten av ramen!

Tänk helt enkelt ridning! Innerskänkel, ytterskänkel, ta hästen till ditt ridcentra, ge honom eller henne en ram att följa. I ridningen tar vi för givet att hästen ska följa. Det är klart att de följer! Om de inte följer så ger vi hästen en tydligare hjälp, en tydligare ram tills hästen förstår och följer.

I vårt stall tränar alla akademisk ridkonst vilket innebär att vi arbetar väldigt mycket, och målmedvetet, med att renodla hjälperna, ge hästen en tydlig men mjuk ram att följa samt att ta hästen till ryttarens ridcentra. Alla AR-hästar skolas redan från dag ett i utbildning till att lyssna på en hjälp i taget; hästarna vet exakt vad en lätt touch på innerbak betyder, eller vid ytterskänkelns läge, eller en indirekt tygel mot halsen betyder. Enkelt och pedagogiskt.

Alla AR-tränade hästar är också vana att följa människor som går bakåt (vilket i princip är lektion nr. 1 i AR) så hästen är väl införstådd med vad den ska göra när människor vänder sig mot den och ber den följa. Själva lastningen blir där med ingen märklig situation.

Zorro och Malin2Zorro och MalinHampus 007LongeringFoton från AR-träningar 2011-2013; I ordning ytterskänkel, innerskänkel, ytterskänkel från utsida och longering samt följande av ridcentra. 

Därför är det märkligt att det tog så lång tid för oss att inse att det var ridning vi höll på med även vid lastning!

Hästen går åt sidan på lemmen – flytta tillbaka hästen för indirekt innertygel och innerskänkel.

Hästen backar – be den följa innerskänkeln i takt framåt och håll takten tills hästen helt enkelt följer framåt.

Hästen går lite åt andra sidan på lemmen – flytta tillbaka genom en lätt touch av ytterskänkeln.

Helt enkelt – ta hästen till ridcentrat, placera den i en ram och be den följa. Faller hästen utanför ramen, ge den en tydligare ram och håll den. Precis som i ridning, markarbete, arbete vid hand och longering. Ge hästen en ram – en trygghet – en takt – något som är lätt att följa!

Hur det fungerade?

Alldeles utmärkt! I söndags var det en mycket stolt ägare till halvblodet som lastade på, lugnt och metodiskt, lastade av, lugnt och metodiskt, red en runda, lastade på lugnt och metodiskt och lastade av lugnt och metodiskt.

Inget tvång, ingen stress, inga upprörda känslor.

Bara ridning helt enkelt!

Hampus 001          =            barn på häst

Lastning är kontroversiellt och brukar alltid orsaka en storm av åsikter.

Det här sättet fungerar för oss. Hästarna är väl skolade i metoden och det blir inget stök, utan bara samma sak som vid all träning. Jag tror dock att för att denna metod ska fungera måste hästarna åtminstone förstå just denna form av hjälpgivning (jag har aldrig provat med en häst som inte är AR-tränad så jag kan i och för sig inte med säkerhet veta och det hade varit mycket intressant att prova).

Med det sagt så undrar jag så klart vilken metod, och varför, ni andra använder med extremt svårlastade hästar?

Hjälm – huvudsakens vara eller icke vara

En vän lägger ut inbjudan på en hästsida till ett evengemang. Reklamen består av en affisch med en ryttare i damsadel som utför en skolhalt. Ryttaren bär klänning och ingen hjälm.

Ingen kommenterar detta förrän en spydig kommentar om varför ryttaren inte använder hjälm läggs in.

Och sen är debatten igång…

Det ska tilläggas att ryttaren på bilden är en av Sveriges högst utbildade inom den akademiska ridkonsten och ska man jämföra med något är det att likställas på minst en Grand Prix nivå i den traditionella tävlingsdressyren. 

I tävlingsdressyren används, oftast, inte heller hjälm i de högsta klasserna utan dessa rids traditionellt sätt i hatt. På senare år har i och för sig debatten om hatten eller hjälmens varande tagit fart och flera ryttare har faktiskt börjat använda hjälm och en del bestämmelser har införts (finns ett intressant inlägg om detta från Dressyrmupparna).  

 

Jag är egentligen varken för eller emot hjälm vid uppvisningar och tävlande. Tävlingsdressyren har alltid inspirerat mig och även under det året jag bodde och red i Frankrike red jag med hjälm trots att alla, och då menar jag verkligen alla, red utan hjälm. Jag har helt enkelt alltid varit lite för rädd om huvudet. 

Användandet av hjälm tycker jag är ett eget ansvar, ungdomarnas användande av hjälm anser jag vara de vuxnas, klubbens, föreningens, tränarnas ansvar osv. Bara för att man som ryttare ser en annan, duktig, ryttare utan hjälm behöver inte det betyda att man själv slänger av sig sin egen. Men visst, jag håller samtidigt med om vikten av att tänka på vilka signaler vi sänder ut till aktiva inom en sport med höga risker där varje år ett flertal dödsolyckor sker.

Bild

Kanske är det ändå vårt ansvar, alla aktiva inom sporten, att visa att ansvarsfulla ryttare rider med hjälm. Då bör alla föregå med gott exempel och också sätta hjälm på huvudet. Oavsett vilke nivå vi befinner oss på!

Ja, så tycker jag nog…

Kanske.

Eller jag vet inte. Egentligen.

Jag rider med hjälm. Alltid.

Sonen rider med hjälm. Alltid.

Alla som har häst i vårt stall rider med hjälm. Alltid (tror jag). 

En sak är jag i alla fall säker på; om man visar en ryttare med hjälm, både på affischen och på uppvisningen, så kommer det budskap eller den slags ridning/träning man vill förmedla på ett klart sätt nå fram till publiken utan avvikande debatter.   

Då fyller hjälmen mer än ett syfte!

 

 

 

  

Varför håller ni på med hästar?

Hur många gånger har vi som håller på med hästar inte fått frågan: Men vad är det som är så roligt?

Oftast står vi där och säger något i stil med ”Det är så fantastiskt med djur” eller ”För samspelet mellan häst och människa”. 

 Visst, fast guldfiskar är också djur, och hundar har oftast en mycket större drivkraft att vara sina människor till lags än vad en häst erbjuder.  

 AR-träning

Bilden ovan är från en träning för något år sedan. En bild, tio människor, ett par hästar…För mig finns svaret väldigt levande i bilderna; i de leende ansiktena, de avslappnade uttrycken, de vilande hästarna och de uppmärksammat lyssnande människorna. 

Vi var sex stycken som red på den träningen. Ingen gjorde ett perfekt arbete, ingen kunde visa upp fantastiska rörelser. De flesta trasslade mer eller mindre in sig i sina egna kroppar (sluta över diagonalen där du som förare ska agera yttersida kan få den mest tränade hjärna att slå knut på sig själv!). De flesta hästar är dessutom inte byggda för dressyr utan har lite svårt i sina kroppar. De flesta människor är inte heller byggda för dressyr utan har lite svårt i sina kroppar.

Men alla försökte, alla gjorde sitt bästa på just den nivå som de var på för dagen. Alla människor ansträngde sig till sitt yttersta för att hjälpa sina hästar; alla hästar ansträngde sig till sitt yttersta för att lyssna på sin människa. Vart och ett ekipage var absolut på topp och var så bra som bara de kunde.

Mer kan vi väl inte kräva, eller?!  

Inom Akademisk Ridkonst tävlar vi inte; vi rider för det stora nöjets skull (sen kan vi rabbla upp en massa anledningar om att det är så bra för hästen, dressyr för hästens skull, sjukgymnastik osv. men sanningen är självklart att det först och främst är roligt), vi klurar och funderar, rättar till och försöker och försöker och försöker. Ibland hittar vi något; ett par steg i skolskritt, en övergång till halva steg, en diagonalsluta, en piruett utan spänning, en ingång till en skolgalopp. Det är självklart en fantastisk känsla, år av slit som ger resultat.

Nu skulle man kunna tro att det är där någonstans svaret till att jag håller på med hästar finns. Det skulle dock betyda att svaret ligger i resultatet, i prestationen. Att hävda det vore varken rättvist eller sant. Istället får bilden ovan symbolisera en del av svaret till varför jag håller på med hästar:

För de leende ansiktenas skull, för glädjen som finns i framgången hos häst och människor när någon pusselbit faller på plats, för alla skratt på vägen, för allt slit som plötsligt en dag ger utdelning, för delaktigheten i en värld där vi alla strävar efter att förfina kommunikationen till hästen, för samspelet mellan djur och människor.

Fast när jag tänker på allt ovan så är det framförallt en sak som alla de magiska ögonblicken har gemensamt:

Den totala närvaron. Då, när tankarna tystnar och allt bara är.

När häst och ryttare blir ett.

När människor skrattar tillsammans.

När hästen följer utan motstånd.

När kommunikationen fungerar tillsynes osynlig och ordlös.

Kanske det är svaret till varför vi håller på med hästar; strävan efter den totala närvaron. Att vara där, i ögonblicket, i händelsen, i flödet.  

 

With a little help from my friends…

Eller rättare sagt galet mycket hjälp av vänner!

Om exakt fem dagar fylls gården av tio lägerdeltagare i Akademisk Ridkonst.

Då står det en miljöbana, en inomhuspiccadero, en lokal med tillhörande sovloft och sex rasthagar klara. Dessutom är mat till alla under veckan, hö, strö och boxar i ordning.

Utan de fantastiska människorna som finns i stallet finns det inte en möjlighet att vi lyckas få allt klart!

Inte en chans!

Alla är fantastiska, men ett särskilt stort tack till Jennie som fullkomligt vänder ut och in på sig själv för att få allt klart.

Foto Jennie 2012

Idag har vi t.ex. gjort detta:

Bild

Alltså kört, eller rättare sagt trixat in, mycket stor maskin i litet utrymme;

Allt går med mycket vilja och någon som är bra på att gestikulera.

Dagens bravader innebär att vi har förvandlat detta:

Bild

Till detta:

Bild

Vilket om någon dag till inte längre är en inomhus sandstrand utan en ridbar piccadero.

Bild från the equine independent

Det positiva i allt slit är att det får oss att känna oss fullkumligt oövervinnerliga!

Alla idéer som dryftats i åratal fungerar faktiskt och börjar realiseras.

Vi kanske, möjligen, klarar mer än vi tror…

Nu racar vi några dagar till, sen kör vi ridläger precis som sig bör när det är sommar:

Tillskansar oss massor av kunskap, klurar på ridning och hantering, pratar häst till långt fram på natten och umgås med människor som brinner för de fyrbenta varelserna.