Hästar är inte friskvård?

Ridning är inte friskvård menar de rödgröna partierna. Det ska inte vara möjligt att under nästa mandatperiod heller göra friskvårdsavdrag för ridning även om de rödgröna vinner*.

Magdalena Andersson, Socialdemokraterna, går så långt som att säga “Det finns väldigt många olika aktiviteter som kan betraktas som friskvård. Allt från att sjunga i kör och så vidare. ” (Andersson på Hästmagazinet 2014-03-10)

Det är inget smart drag att vräka ur sig något sådant under ett valår!

För hur var det nu igen?

Var ridning bara ett obetydligt tidsfördriv för unga tjejer?

Nej just det; hästnäringen omsätter över 48 miljarder per år, genererar ca 30000 jobbtillfällen  och är näst efter fotbollen den största folksporten vi har som jag skrev om i tidigare inlägg.

Dessutom:

Det finns massor av studier på hur umgänget med hästar och ridning är en av de mest effektiva terapiformer vi har att tillgå. Idag är det till och med möjligt att utbilda sig på universitet och högskola till olika former av hästterapeut.

Det finns många studier på hur hästar effektivt används vid såväl behandling av drogberoende som till barn med olika problem, t.ex. Easelterapi.

Det är en skam för Sverige att folkvalda politiker har en sådan inskränkt syn på en sport och rörelse som är näst störst i vårt land!

När ska vi inse att det är dags att sluta placera hästsporten i ett undanträngt hörn av samhället?

Är det inte dags att vi alla börjar se potentialen som kontakten med djuren, närheten till en annan varelse,  den fysiska aktiviteten som stallvistelse och ridning ger och den så viktiga känslan av att ingå i ett sammanhang, verkligen kan innebära för människor?

Om inte det är friskvård, så vad är?

häst

Photo cred. Eduardo Amorim

*I dagsläget räknas inte ridning heller som friskvård.

Advertisements

Lastning – vikten av att ha hästen inom ramen

Det har gått upp ett ljus för mig när det gäller lastning. Jag som nästan alltid har haft lättlastade hästar har alltid tyckt att folk som har lastproblem helt enkelt bara borde avdramatisera lastningen. Tänker man att “det är klart hästen går på” så går den på.

Man ska akta sig för vad man tänker…

Helt plötsligt står en fjording och ett halvblod på 180cm i stallet och inte alls vill gå på ett hästsläp.

De personliga teorierna faller.

Vi testar allt:

1. Tar helt enkelt med hästen in – Nej

2. Lockar in dem med mat – Fungerar lite på fjording, inte på halvblodet

3. Spö bakom – absolut Nej

4. Dra in dem – Fungerar på fjordingen, inte på halvblodet

5. Linor bakom – Fungerar på fjording, inte på halvblodet

6. Det gamla NH-tricket backa – gå fram – Nej

Nu tycker jag att en häst ska man kunna lasta själv och därför går alternativen med linor eller att dra in hästarna i transport helt bort! Hästar ska, i den bästa av världar, gå på av egen vilja genom att följa sin människa.

På sista träningen fick halvblodets ägare rida hem honom. Det gick helt enkelt inte att lasta. Fjordingen har vi fått på varje gång efter en del trugande.

Att man inte kan åka iväg och träna är tråkigt men inte livshotande. Men vad händer den dagen som hästen faktiskt måste lastas för att akut tas till veterinär? Lastning kan helt enkelt vara avgörande för att ett liv ska kunna räddas.

Så vad göra?

Så slog det oss (som vår tränare Elise Nilsson har pratat om i många år); vikten av ramen!

Tänk helt enkelt ridning! Innerskänkel, ytterskänkel, ta hästen till ditt ridcentra, ge honom eller henne en ram att följa. I ridningen tar vi för givet att hästen ska följa. Det är klart att de följer! Om de inte följer så ger vi hästen en tydligare hjälp, en tydligare ram tills hästen förstår och följer.

I vårt stall tränar alla akademisk ridkonst vilket innebär att vi arbetar väldigt mycket, och målmedvetet, med att renodla hjälperna, ge hästen en tydlig men mjuk ram att följa samt att ta hästen till ryttarens ridcentra. Alla AR-hästar skolas redan från dag ett i utbildning till att lyssna på en hjälp i taget; hästarna vet exakt vad en lätt touch på innerbak betyder, eller vid ytterskänkelns läge, eller en indirekt tygel mot halsen betyder. Enkelt och pedagogiskt.

Alla AR-tränade hästar är också vana att följa människor som går bakåt (vilket i princip är lektion nr. 1 i AR) så hästen är väl införstådd med vad den ska göra när människor vänder sig mot den och ber den följa. Själva lastningen blir där med ingen märklig situation.

Zorro och Malin2Zorro och MalinHampus 007LongeringFoton från AR-träningar 2011-2013; I ordning ytterskänkel, innerskänkel, ytterskänkel från utsida och longering samt följande av ridcentra. 

Därför är det märkligt att det tog så lång tid för oss att inse att det var ridning vi höll på med även vid lastning!

Hästen går åt sidan på lemmen – flytta tillbaka hästen för indirekt innertygel och innerskänkel.

Hästen backar – be den följa innerskänkeln i takt framåt och håll takten tills hästen helt enkelt följer framåt.

Hästen går lite åt andra sidan på lemmen – flytta tillbaka genom en lätt touch av ytterskänkeln.

Helt enkelt – ta hästen till ridcentrat, placera den i en ram och be den följa. Faller hästen utanför ramen, ge den en tydligare ram och håll den. Precis som i ridning, markarbete, arbete vid hand och longering. Ge hästen en ram – en trygghet – en takt – något som är lätt att följa!

Hur det fungerade?

Alldeles utmärkt! I söndags var det en mycket stolt ägare till halvblodet som lastade på, lugnt och metodiskt, lastade av, lugnt och metodiskt, red en runda, lastade på lugnt och metodiskt och lastade av lugnt och metodiskt.

Inget tvång, ingen stress, inga upprörda känslor.

Bara ridning helt enkelt!

Hampus 001          =            barn på häst

Lastning är kontroversiellt och brukar alltid orsaka en storm av åsikter.

Det här sättet fungerar för oss. Hästarna är väl skolade i metoden och det blir inget stök, utan bara samma sak som vid all träning. Jag tror dock att för att denna metod ska fungera måste hästarna åtminstone förstå just denna form av hjälpgivning (jag har aldrig provat med en häst som inte är AR-tränad så jag kan i och för sig inte med säkerhet veta och det hade varit mycket intressant att prova).

Med det sagt så undrar jag så klart vilken metod, och varför, ni andra använder med extremt svårlastade hästar?

Badutflykter, barn med cancer och liv som kommer emellan

Idag red vi Rid För Livet-ritten för insamling till barn med cancer. Det var många som tyckte det var ett fantastiskt alternativ och uttryckte sitt intresse för att rida.

Få dök upp.

Det är så det brukar vara vid många evengemang.

Livet kommer helt enkelt emellan.

Saker händer som man inte kan rå för; man blir förkyld, hästen blir sjuk, pengarna tar slut, tiden räcker inte, hästen går inte lasta, barnvakten kommer inte, barnen blir sjuka, eller något annat kommer i vägen som gör att det inte fungerar den dagen och så vidare.

Jag förstår det. Det finns massor av saker som jag prioriterar bort för att det inte riktigt känns som en rolig idé eller för att det aktuella datumet inte fungerar. Ändå fick det mig att tänka på låten “One of Those lives” med Brad Paisley:

Nästa år hoppas vi på många ridande ekipage som samlar in pengar till Barncancerfonden och samtidigt har det så roligt och skönt som vi hade det idag.

Bad, sol, fika vid sjön under långtur (den 6 oktober!) = Balsam för våra själar och några hundralappar till barn med cancer.

Hampus 002Hampus 016

Hampus 015Hampus 014   Hampus 006Hampus 007 Hampus 008 Hampus 009

Hampus 013Hampus 001

Så till nästa år:

Börja planera redan nu och häng på!

Varför håller ni på med hästar?

Hur många gånger har vi som håller på med hästar inte fått frågan: Men vad är det som är så roligt?

Oftast står vi där och säger något i stil med ”Det är så fantastiskt med djur” eller ”För samspelet mellan häst och människa”. 

 Visst, fast guldfiskar är också djur, och hundar har oftast en mycket större drivkraft att vara sina människor till lags än vad en häst erbjuder.  

 AR-träning

Bilden ovan är från en träning för något år sedan. En bild, tio människor, ett par hästar…För mig finns svaret väldigt levande i bilderna; i de leende ansiktena, de avslappnade uttrycken, de vilande hästarna och de uppmärksammat lyssnande människorna. 

Vi var sex stycken som red på den träningen. Ingen gjorde ett perfekt arbete, ingen kunde visa upp fantastiska rörelser. De flesta trasslade mer eller mindre in sig i sina egna kroppar (sluta över diagonalen där du som förare ska agera yttersida kan få den mest tränade hjärna att slå knut på sig själv!). De flesta hästar är dessutom inte byggda för dressyr utan har lite svårt i sina kroppar. De flesta människor är inte heller byggda för dressyr utan har lite svårt i sina kroppar.

Men alla försökte, alla gjorde sitt bästa på just den nivå som de var på för dagen. Alla människor ansträngde sig till sitt yttersta för att hjälpa sina hästar; alla hästar ansträngde sig till sitt yttersta för att lyssna på sin människa. Vart och ett ekipage var absolut på topp och var så bra som bara de kunde.

Mer kan vi väl inte kräva, eller?!  

Inom Akademisk Ridkonst tävlar vi inte; vi rider för det stora nöjets skull (sen kan vi rabbla upp en massa anledningar om att det är så bra för hästen, dressyr för hästens skull, sjukgymnastik osv. men sanningen är självklart att det först och främst är roligt), vi klurar och funderar, rättar till och försöker och försöker och försöker. Ibland hittar vi något; ett par steg i skolskritt, en övergång till halva steg, en diagonalsluta, en piruett utan spänning, en ingång till en skolgalopp. Det är självklart en fantastisk känsla, år av slit som ger resultat.

Nu skulle man kunna tro att det är där någonstans svaret till att jag håller på med hästar finns. Det skulle dock betyda att svaret ligger i resultatet, i prestationen. Att hävda det vore varken rättvist eller sant. Istället får bilden ovan symbolisera en del av svaret till varför jag håller på med hästar:

För de leende ansiktenas skull, för glädjen som finns i framgången hos häst och människor när någon pusselbit faller på plats, för alla skratt på vägen, för allt slit som plötsligt en dag ger utdelning, för delaktigheten i en värld där vi alla strävar efter att förfina kommunikationen till hästen, för samspelet mellan djur och människor.

Fast när jag tänker på allt ovan så är det framförallt en sak som alla de magiska ögonblicken har gemensamt:

Den totala närvaron. Då, när tankarna tystnar och allt bara är.

När häst och ryttare blir ett.

När människor skrattar tillsammans.

När hästen följer utan motstånd.

När kommunikationen fungerar tillsynes osynlig och ordlös.

Kanske det är svaret till varför vi håller på med hästar; strävan efter den totala närvaron. Att vara där, i ögonblicket, i händelsen, i flödet.  

 

Det borde alltid börja med ett varför…

och fortsätta med ett hur?

Därefter borde i bästa fall ett inkännande av hästen följa (i sämsta fall, ett försök till inkännande):

ett lyssnande sinne som är beredd på att analysera information. Även när den informationen inte alltid ger det svar vi vill ha. Även när hästen säger något annat än det vi var beredda på.

Det är där, i lyssnandet som fröet till att kanske någon gång bli en god ryttare kan gro.

Oavsett disciplin, oavsett inriktning!

I bästa fall kan det växa sig starkt. Då kan vi andra få bevittna stunder av magi.

Från horse-vision.se

Marijke de Jong har uttryckt konsten att lära sig rida på ett sätt som jag tycker beskriver precis det läran om hästar och ridning alltid borde handla om (jo, det ska stå “lära sig rida” för om vi är ärliga hur många vet vi som verkligen kan rida?).

All riders know WHAT they do.

A number of riders know HOW they do it.

Fewer riders know WHY they do what they do.

Why does an exercise like shoulder-in exists? What is the purpose of this exercise? What is the cause of this exercise? Do you belief in this exercise?

Most riders communicate with their horse from the outside in, from the clearest thing (what) to the fuzziest thing (why).

But the inspired riders all act and communicate with the horse from the inside out and they start with WHY*.

citat från http://academicartofriding.com/

Vikten av att stå ut

Efter en veckas intensiv träning väcks många tankar. I mitt fall funderar jag på det väsentliga, och essentiella, i vikten av att stå ut.

Stå ut med att alla tappra försök inte alltid blir rätt.

Stå ut med att det som bör vara små hjälper ibland blir för stora (hästarna må förlåta sina människor).

Stå ut med att inte förstå på en gång.

Stå ut med att det tar tid.

Helt enkelt förlika sig med att vara människa innebär att göra misstag.

Så enkelt är det. Sen är det en fördel om man orkar försöka igen, och igen och igen. Så länge som det tar innan poletten trillar ner.

Ibland kan det krävas att man helt enkelt tänker att “jag skiter i det här, det ger mig inget”.  Så gjorde jag efter tredje träningstillfället, tror jag det var, för ett antal år sedan.

För att det var svårt och jobbigt. Och kroppen sa nej och hästen förstod inte (självklart eftersom ryttaren var spänd och inte en enda signal gick igenom och mottogs på rätt sätt).

Men så satte envisheten in och det faktum att en skruttig hästkropp faktiskt hade blivit mycket bättre av träningen.

Sen har jag hängt i. Och det är jobbigt, Och svårt. Men också fantastiskt roligt. Så roligt att det finns dagar jag går i från paddocken med en känsla av total upprymdhet av ren och skär glädje. 

Kanske ligger därför vikten av att stå ut i att tillåta sig själv att ibland faktiskt ge upp, att stanna upp och fundera, reflektera, för att sedan komma tillbaka när tvivlet och prestationsångesten lagts åt sidan.

Det är i den stillheten som kommunikation mellan häst och människa kan uppstå.

Då handlar det inte längre om att “stå ut”.

Då handlar det om ren magi! 

Foto från http://www.givethemwings.com.au/home.php

Träning helt utan medfödd förmåga…

I dag har det varit träningsdag i Akademisk Ridkonst. Träningsdagar är bra dagar. Intressanta. Massa tankar väcks.

häst dressyr
Idag fick det mig att fundera över dessa forskningsresultat vilka visade att även om hästen avlats i många generationer (några raser i flera hundra år) för att passa människans syfte, så visar hästar inga tecken på någon medfödd, eller nedärvd förmåga att förstå och läsa av människors små och subtila hjälper.

Studien gjordes på 35 unghästar och gav resultaten att äldre hästar är mycket mer skickliga i att läsa av människor och förstå deras signaler än vad unghästar är. Detta visade sig beror på att äldre hästar har erfarenhet av och har arbetat tillsammans med människor under flera år och INTE på någon medfödd förmåga att förstå människor. 

Kunskapen är alltså något dessa hästar lärt sig, inte något som de fått nedärvt från tidigare generationer eller gott avelsarbete.

Förmågan för hästar att läsa och förstå människor beror framförallt på att de har accepterat människan som en social partner, säger Proops, Rayner och McKomb från University of Sussex som genomförde studien. 

 häst i vinter

I min värld är det där en nyckelmening!

Hästen har accepterat människan som en likvärdig partner.

En som får ingå i deras flock.

Om man gör riktigt bra ifrån sig kan man till och med få vara flockledare.

Om man därifrån ber om något kan man få en häst som lyssnar, följer och villigt bjuder ryttaren den rörelse hon eller han ville ha.

Alla som någon gång fått hästen att välvilligt och i samspel följa ryttarens minsta rörelse vet att:

Det är ren magi!

Hästens avsaknad av medfödd förmåga att följa människors signaler ger en extra dimension åt träningen och hur noga, tydliga och framförallt ödmjuka människor som sysslar med hästar måste vara.

Följer hästen inte ryttaren så har hästen förmodligen inte förstått. Om hästen inte har förstått så har människan förmodligen inte varit tydlig nog eller gett hästen tillräckligt mycket tid för att förstå något. 

Det tål att tänkas på nästa gång tålamodet i samband med ridning sviktar!

hästar i solnedgång

 

photo credit: <a href=”http://www.flickr.com/photos/bombeador/3393262033/”>Eduardo 

http://www.flickr.com/photos/bombeador/1251350674/”>Eduardo

BBC News