För hästmänniskor och andra människor

Någon förlorar sin vän, en annan kan inte längre göra det den brinner för, en tredje blir tvungen att sälja allt för att överleva…Förknippat med hästar eller inte, Olof Röhlander säger det väl:

 

Veckans Peptalk – Just därför ger du inte upp

Skrivet av: Olof Röhlander | Publicerat: 2013/10/14 |

VECKANS PEPTALK – JUST DÄRFÖR GER DU INTE UPP

“En morgon som denna funderar ett antal människor på om det fortfarande är värt det.

Några har genomlidit ännu en sömnlös natt av grubbel.

Andra väcktes av mardrömmar som aldrig vill sluta spela och till en framtid som inte längre lockar. Varför gå upp ur sängen?

En tredje startar återigen dagen med ett nattduksbord fullt av smärtstillande tabletter som knappt hjälper längre.

En fjärde vaknar med sorg i blicken efter en oåterkallelig förlust.

Möjligtvis finns det tillfällen då motståndet känns för stort, där en inkastad handduk ses som en utväg, men du får inte ge upp.

Att ge upp vore lika absurt som att ta en krita, måla upp konturerna av en liggande människa på gatan och sedan lägga sig i det markerade fältet. Det är inte du. Det har aldrig varit du.

Det här kanske blir ännu en dag då du får spela en tuff match mot livet, men då får det bli så. En dag till. Lite att förlora och mycket att vinna. Är det kamp som gäller idag, då tar vi upp kampen. Det spelar ingen roll om andra inte förstår vad du går igenom. Kanske får du göra det ensam, var då din egen bäste vän.

Du kan ha förlorat mycket, men kom ihåg att du har trumfkortet kvar; Din möjlighet att formulera tankar som gör det värt det igen. Just därför ger du inte upp. Inte nu, inte än, inte någonsin.”

 

Av Olof Röhlander på www.upphopp.se 

Advertisements

Varför håller ni på med hästar?

Hur många gånger har vi som håller på med hästar inte fått frågan: Men vad är det som är så roligt?

Oftast står vi där och säger något i stil med ”Det är så fantastiskt med djur” eller ”För samspelet mellan häst och människa”. 

 Visst, fast guldfiskar är också djur, och hundar har oftast en mycket större drivkraft att vara sina människor till lags än vad en häst erbjuder.  

 AR-träning

Bilden ovan är från en träning för något år sedan. En bild, tio människor, ett par hästar…För mig finns svaret väldigt levande i bilderna; i de leende ansiktena, de avslappnade uttrycken, de vilande hästarna och de uppmärksammat lyssnande människorna. 

Vi var sex stycken som red på den träningen. Ingen gjorde ett perfekt arbete, ingen kunde visa upp fantastiska rörelser. De flesta trasslade mer eller mindre in sig i sina egna kroppar (sluta över diagonalen där du som förare ska agera yttersida kan få den mest tränade hjärna att slå knut på sig själv!). De flesta hästar är dessutom inte byggda för dressyr utan har lite svårt i sina kroppar. De flesta människor är inte heller byggda för dressyr utan har lite svårt i sina kroppar.

Men alla försökte, alla gjorde sitt bästa på just den nivå som de var på för dagen. Alla människor ansträngde sig till sitt yttersta för att hjälpa sina hästar; alla hästar ansträngde sig till sitt yttersta för att lyssna på sin människa. Vart och ett ekipage var absolut på topp och var så bra som bara de kunde.

Mer kan vi väl inte kräva, eller?!  

Inom Akademisk Ridkonst tävlar vi inte; vi rider för det stora nöjets skull (sen kan vi rabbla upp en massa anledningar om att det är så bra för hästen, dressyr för hästens skull, sjukgymnastik osv. men sanningen är självklart att det först och främst är roligt), vi klurar och funderar, rättar till och försöker och försöker och försöker. Ibland hittar vi något; ett par steg i skolskritt, en övergång till halva steg, en diagonalsluta, en piruett utan spänning, en ingång till en skolgalopp. Det är självklart en fantastisk känsla, år av slit som ger resultat.

Nu skulle man kunna tro att det är där någonstans svaret till att jag håller på med hästar finns. Det skulle dock betyda att svaret ligger i resultatet, i prestationen. Att hävda det vore varken rättvist eller sant. Istället får bilden ovan symbolisera en del av svaret till varför jag håller på med hästar:

För de leende ansiktenas skull, för glädjen som finns i framgången hos häst och människor när någon pusselbit faller på plats, för alla skratt på vägen, för allt slit som plötsligt en dag ger utdelning, för delaktigheten i en värld där vi alla strävar efter att förfina kommunikationen till hästen, för samspelet mellan djur och människor.

Fast när jag tänker på allt ovan så är det framförallt en sak som alla de magiska ögonblicken har gemensamt:

Den totala närvaron. Då, när tankarna tystnar och allt bara är.

När häst och ryttare blir ett.

När människor skrattar tillsammans.

När hästen följer utan motstånd.

När kommunikationen fungerar tillsynes osynlig och ordlös.

Kanske det är svaret till varför vi håller på med hästar; strävan efter den totala närvaron. Att vara där, i ögonblicket, i händelsen, i flödet.  

 

Den första hästen

Visst minns du den?! Den där första hästen som klev rakt in i ditt hjärta och stannade kvar där för alltid? Den där hästen som gjorde att du skyndade hem från skolan och inte snabbt nog kunde komma ut till stallet. Den där hästen som du gick upp okristligt tidigt för om söndagsmorgnarna, till familjens stora förtvivlan, bara för att kunna vara först i stallet.

barn på häst

Alla ni som kommit först in i ett stall en tidig morgon vet att det är något speciellt när hästhuvuden vänds mot en där man står i dörren, hur flera dova gnäggningar svarar på ditt ”god morgon” och hur stallet saktar vaknar ur nattvilan. Det är ett lugn som är nästintill en pånyttfödelse.

häst i gryning

 Min första häst, som jag cyklade flera kilometer dagligen för att kunna träffa, var ett gammalt gotlandsruss som hette Poppe och som jag mer eller mindre fick ha som min egen.

Han ställde upp på allt som 11-åriga flickor kom på. Har man inga föräldrar som kan häst så kan jag lova att 11-åringar kan hitta på precis hur mycket som helst!

Det innebar att Poppe var allt från indianhäst till droskhäst. Droskhäst innebar att vi helt enkelt spände för honom framför en stor 1800-tals åkvagn som vi hittade i ladan och så lastade vi vagnen full med barn och körde ner i grannbyn. Som tur väl var måste Poppe någon gång haft en vagn bakom sig för han skenade inte.

hästdroska

Poppe var även allt från hopphäst till galoppör. Galoppör innebar i princip att man hittar ett gigantiskt stort fält, hissar upp stigbyglarna till jockeylängd och rider allt vad man kan utan någon som helst tanke på kaninhål och annat farligt som tråkiga vuxna tänker på (jag får fortfarande hjärtklappning när jag tänker på vad som hade kunnat hända…vilket förmodligen innebär att jag numera bör räkna mig till kategorin ”tråkiga vuxna”).

Poppe fick också vara packåsna uppe i bergen i en lek där vi var fattiga barn som var tvungna att slita för vårt uppehälle.  Jag antar att Poppe nog tyckte bäst om den här leken eftersom den innebar att han mest fick stå vid ett träd och tugga hö och vänta medan vi byggde skjul av pinnar och samlade kottar för att sälja på marknaden.  

packåsna

Det lilla gotlandsrusset fann sig i allt. Möjligen tyckte han att indianleken var onödig eftersom han ofta helt sonika svängde av åt ett helt annat håll än vad ryttaren hade tänkt. Det skedde så klart mitt ute på fält och i hög fart, vilket resulterade i några extra blåmärken samt att leken avslutades och byttes till någon stillsammare. Man kanske kan kalla det effektiv barnuppfostran!

Idag tycker jag inte att man ska ha hästar som leksaker även om jag måste erkänna att Poppe ibland fick vara mer än en häst. Men jag anser inte heller att barns umgänge med hästar måste göras så allvarligt att det roliga försvinner. Låt barnen experimentera så länge som det inte blir farligt, ta med hästarna på picknick och involvera dem i lekar (kanske inte galopp och drosklekar dock).

Och om du kommer på dig själv med att falla in i en allvarsam och stel ”hästighet” så se till att plocka fram minnet av den där första hästen som stal ditt hjärta och allt ni gjorde tillsammans.

barn på häst2

Vem vet, kanske du överraskar dig själv med att klä ut dig till indian, hoppa upp barbacka på den gamla dressyrhästen och passar på att skjuta en cowboy när du i flygande galopp åter tar dig över fälten…

 

photo credit: http://www.flickr.com/photos/bombeador/2076325148/”>Eduardo

http://www.flickr.com/photos/hazara/7654160532/”>Hadi

http://www.flickr.com/photos/cindy47452/6180617087/”>cindy47452</a

Edward S. Curtis Collection

Sista veckorna innan semestern – några tips på vägen

Semester, sommar och snart ledigt. Korta tips för hästmänniskor innan och under semestern.

Ta en paus i träningen.

IMG_2402

Skippa ridhuset, träna ute.

DSC_0227

Tänk på att det går alldeles utmärkt att rida i foppatofflor och shorts. Man får se ut hur man vill, även på hästryggen! Tycker du om rosa, så ska du rida i rosa!

DSC_0139

Ta inte allting på för stort allvar, låt barnen vara barn.

Emil och Charlie.jpg

Ta en tur med vagnen…

DSC_0080

och passa på att ta ett dopp om du hittar en badbrygga i en skogstjärn.

Skogstjärn.jpg

Tillåt dig att bara vara i den fantastiska naturen…

DSC_0748

och om du hittar en jordgubbe som är större än munnen se då till att njuta länge av den,

DSC_1199

för kom ihåg att vägen till hjärtat går genom magen

mat3.jpgMat1.jpg

Till sist; solnedgångar är balsam för själen. Se till att du får uppleva många i sommar!

DSC_1216 sunset

                                                                                          Photo wallpaper-background.net