Älskade, underbara häst

Igår publicerade jag ett inlägg på min andra blogg (I en dröm) om att låta det inre sjunga och inte lyssna på människor som försöker begränsa ditt liv eller har åsikter om hur du ska leva.

Idag fick denna fantastiska herre mitt inre att både sjunga och dansa efter ett fantastiskt pass med arbete vid hand där han både bjöd på skolorna från skritt och samlad trav med en otrolig lätthet, mjukhet och lyhördhet.

För en häst som denna, som tidigare i livet likt en ångvält har tumlat fram, känns ett sådant här pass nästan mer än ett mirakel (ett mirakel som det i och för sig ligger tusentals timmars träning bakom).

Trevlig söndag på er alla!

 

Advertisements

With a little help from my friends…

Eller rättare sagt galet mycket hjälp av vänner!

Om exakt fem dagar fylls gården av tio lägerdeltagare i Akademisk Ridkonst.

Då står det en miljöbana, en inomhuspiccadero, en lokal med tillhörande sovloft och sex rasthagar klara. Dessutom är mat till alla under veckan, hö, strö och boxar i ordning.

Utan de fantastiska människorna som finns i stallet finns det inte en möjlighet att vi lyckas få allt klart!

Inte en chans!

Alla är fantastiska, men ett särskilt stort tack till Jennie som fullkomligt vänder ut och in på sig själv för att få allt klart.

Foto Jennie 2012

Idag har vi t.ex. gjort detta:

Bild

Alltså kört, eller rättare sagt trixat in, mycket stor maskin i litet utrymme;

Allt går med mycket vilja och någon som är bra på att gestikulera.

Dagens bravader innebär att vi har förvandlat detta:

Bild

Till detta:

Bild

Vilket om någon dag till inte längre är en inomhus sandstrand utan en ridbar piccadero.

Bild från the equine independent

Det positiva i allt slit är att det får oss att känna oss fullkumligt oövervinnerliga!

Alla idéer som dryftats i åratal fungerar faktiskt och börjar realiseras.

Vi kanske, möjligen, klarar mer än vi tror…

Nu racar vi några dagar till, sen kör vi ridläger precis som sig bör när det är sommar:

Tillskansar oss massor av kunskap, klurar på ridning och hantering, pratar häst till långt fram på natten och umgås med människor som brinner för de fyrbenta varelserna.

Att ta farväl av en hästvän

Det här inlägget skulle varit något helt annat. Men omständigheter som vi inte råder över gjorde dock att en hästkompis bästa vän försvann i natt. Några timmar i mörker, över en natt, och så var han borta. Jag kan känna smärtan i orden hon skriver och saknaden i de bilder som finns på honom.

Jag hade förmånen att se dem träna tillsammans ett par gånger. Han var så uppmärksam på sina människor, koncentrerad och välvillig. Hästen hade ett förflutet som rymmare vid longering, men de få gångerna som jag fick äran att hjälpa dem hade de ett fint samarbete. 

Han var inte purung och ingen rosettsamlare. En vanlig, hederlig skogsmullehäst.

En sådan som står vid sina människor och lyssnar och förstår.

En sådan som man tar långa promenar med och berättar dagens problem för.

En sådan som man ger sitt hjärta till för att man vet att han aldrig, aldrig skulle svika.

När en sådan vän försvinner ut ur livet gör det ont! Då spelar dörrar fulla av rosetter, eller dörrar utan en enda rosett, ingen roll. Smärtan är knivskarp och reell. Skärande och djup. Hästar är inte bara djur, inte bara hästar. Hästar är familj, vänner och förtrogna på samma gång.

Jag vet inte hur det känns att komma till stallet en morgon och se att hästen är död.

Men jag vet hur det känns att bestämma att det är slut, boka bil, boka datum för avlivning, ringa en vän och be henne hålla i grimskaftet. Jag vet hur det känns att hälla upp sista måltiden havre tillsammans med lugnande medel. Jag vet hur det känns att stå i ett kök en tidig morgon och se bilen komma och krampaktigt tvinga händerna att hålla om stolsryggen för att inte springa ut och stoppa alltihop.

DSC_0208Luke sommaren 2011, dagen innan avlivning

Jag vet hur det känns att sedan tänka “han hade kanske klarat sig om…”.

Det finns så många om. Om bara…

Men sanningen är att det finns inga om. Man har gjort det man kunnat. Gett allt. Någon gång tar det ändå slut. Det är hårt och brutalt och ibland rent orättvist. Dessutom är allt blandat med en nattsvart och bråddjup sorg.

En liten tröst är att vi vet att hästarna var älskade, behövda och väl omhändertagna. De levde inte utan att ha varit viktiga för någon, varit någons vän.  

Kanske kommer de tillbaka och hälsar på för att se efter sina människor ibland. Kanske gör de det inte.

Kanske är den där vindpusten i nacken en utandning från ett par stora näsborrar och kliet i fingrarna är någon som kollar i handen efter en godis. Eller är det bara vinden.

Hur det än är så är jag säker på att känslan av att vara älskad och behövd tar de med sig vart de än går när de försvinner från oss.