Det har gått upp ett ljus för mig när det gäller lastning. Jag som nästan alltid har haft lättlastade hästar har alltid tyckt att folk som har lastproblem helt enkelt bara borde avdramatisera lastningen. Tänker man att “det är klart hästen går på” så går den på.
Man ska akta sig för vad man tänker…
Helt plötsligt står en fjording och ett halvblod på 180cm i stallet och inte alls vill gå på ett hästsläp.
De personliga teorierna faller.
Vi testar allt:
1. Tar helt enkelt med hästen in – Nej
2. Lockar in dem med mat – Fungerar lite på fjording, inte på halvblodet
3. Spö bakom – absolut Nej
4. Dra in dem – Fungerar på fjordingen, inte på halvblodet
5. Linor bakom – Fungerar på fjording, inte på halvblodet
6. Det gamla NH-tricket backa – gå fram – Nej
Nu tycker jag att en häst ska man kunna lasta själv och därför går alternativen med linor eller att dra in hästarna i transport helt bort! Hästar ska, i den bästa av världar, gå på av egen vilja genom att följa sin människa.
På sista träningen fick halvblodets ägare rida hem honom. Det gick helt enkelt inte att lasta. Fjordingen har vi fått på varje gång efter en del trugande.
Att man inte kan åka iväg och träna är tråkigt men inte livshotande. Men vad händer den dagen som hästen faktiskt måste lastas för att akut tas till veterinär? Lastning kan helt enkelt vara avgörande för att ett liv ska kunna räddas.
Så vad göra?
Så slog det oss (som vår tränare Elise Nilsson har pratat om i många år); vikten av ramen!
Tänk helt enkelt ridning! Innerskänkel, ytterskänkel, ta hästen till ditt ridcentra, ge honom eller henne en ram att följa. I ridningen tar vi för givet att hästen ska följa. Det är klart att de följer! Om de inte följer så ger vi hästen en tydligare hjälp, en tydligare ram tills hästen förstår och följer.
I vårt stall tränar alla akademisk ridkonst vilket innebär att vi arbetar väldigt mycket, och målmedvetet, med att renodla hjälperna, ge hästen en tydlig men mjuk ram att följa samt att ta hästen till ryttarens ridcentra. Alla AR-hästar skolas redan från dag ett i utbildning till att lyssna på en hjälp i taget; hästarna vet exakt vad en lätt touch på innerbak betyder, eller vid ytterskänkelns läge, eller en indirekt tygel mot halsen betyder. Enkelt och pedagogiskt.
Alla AR-tränade hästar är också vana att följa människor som går bakåt (vilket i princip är lektion nr. 1 i AR) så hästen är väl införstådd med vad den ska göra när människor vänder sig mot den och ber den följa. Själva lastningen blir där med ingen märklig situation.
Foton från AR-träningar 2011-2013; I ordning ytterskänkel, innerskänkel, ytterskänkel från utsida och longering samt följande av ridcentra.
Därför är det märkligt att det tog så lång tid för oss att inse att det var ridning vi höll på med även vid lastning!
Hästen går åt sidan på lemmen – flytta tillbaka hästen för indirekt innertygel och innerskänkel.
Hästen backar – be den följa innerskänkeln i takt framåt och håll takten tills hästen helt enkelt följer framåt.
Hästen går lite åt andra sidan på lemmen – flytta tillbaka genom en lätt touch av ytterskänkeln.
Helt enkelt – ta hästen till ridcentrat, placera den i en ram och be den följa. Faller hästen utanför ramen, ge den en tydligare ram och håll den. Precis som i ridning, markarbete, arbete vid hand och longering. Ge hästen en ram – en trygghet – en takt – något som är lätt att följa!
Hur det fungerade?
Alldeles utmärkt! I söndags var det en mycket stolt ägare till halvblodet som lastade på, lugnt och metodiskt, lastade av, lugnt och metodiskt, red en runda, lastade på lugnt och metodiskt och lastade av lugnt och metodiskt.
Inget tvång, ingen stress, inga upprörda känslor.
Bara ridning helt enkelt!
= 
Lastning är kontroversiellt och brukar alltid orsaka en storm av åsikter.
Det här sättet fungerar för oss. Hästarna är väl skolade i metoden och det blir inget stök, utan bara samma sak som vid all träning. Jag tror dock att för att denna metod ska fungera måste hästarna åtminstone förstå just denna form av hjälpgivning (jag har aldrig provat med en häst som inte är AR-tränad så jag kan i och för sig inte med säkerhet veta och det hade varit mycket intressant att prova).
Med det sagt så undrar jag så klart vilken metod, och varför, ni andra använder med extremt svårlastade hästar?
Reflektioner om häst- och ryttarvärlden 