Dag Nätterqvist – En legends bevingade ord

…som aldrig bör glömmas. Här är det ord och inga visor!

Dag har skrivit mycket bra om massor av hästrelaterade frågor. Ibland känns det som om han håller på att glömmas bort i dagens hästklimat.

Kanske var han en av de sista bland den “gamla” skolans mästare i stil med Nuno Oliviera, Barboa och Pluvinel, även om en del fortfarande finns kvar som för traditionen vidare t.ex. Bent Branderup.

Nå väl läs, njut, reflektera!

För er som vill läsa mer (rekommenderas varmt så finns texten på Dag Nätterqvist alldeles strålande artikelserie Vägen till Harmoni

http://www.jakobslund.se/dadde/art4.htm

 
 Detta är den klassiska ridkonstens bärande idé om hur stegringen av hästens samling skall ske. Beroende på avsikten med hästens användning kan ryttaren stanna i det skede han själv önskar.  Ridkonstens mål är att bygga upp en lydig, snabb och lättvänd häst som rör sig på ett sådant sätt att onödig förslitning inte uppstår trots ryttarens vikt. Ridningen ska utföras på ett sätt som inte är kränkande för hästen, det vill säga våldsmetoder för att knäcka och bryta ned hästen är oacceptabla. För att nå dessa högt ställda mål övas hästen att utföra vissa bestämda rörelser där det i varje moment ingår något som stärker den och ökar lydnaden.  (…)Det som visas på dressyrbanorna i dag är detsamma som visats av hästhandlare ( -skojare) i alla tider. Krökt hals, höga frambensrörelser samt stilig svävtrav (balanstrav) i fyrtakt. Var bakbenen befinner sig är ointressant. Sådan ridning imponerade inte på gårdagens kunniga domare utan där underkändes dessa ekipage.  

(…)

Den klassiska dressyr som jag upplevt från trettiotalet fram till sjuttiotalet hade som målsättning att visa en häst som rörde sig just på det sätt TR säger “Dressyrens mål är att göra hästen lydig, användbar och angenäm att rida, så att alla rörelser kan utföras med små och omärkliga hjälper utan synbar ansträngning för ryttaren. Hästen skall därvid ge intryck av att den av sig själv utför rörelserna.”  

Dagens mest önskade “skönhetsupplevelse”, som tydligen värdesätts högst, är när ryttaren lyckats betvinga vårt största och ädlaste husdjur, hästen, så till den milda grad att även när den tvingats in i en för en häst mycket onaturlig ställning så underkastar den sig sin ryttare och försöker vara denne till lags utan att sätta sig till motvärn. Detta var en ridform som lanserades i Tyskland vid mitten av 1800 – talet av Paul Plinzner och benämndes av de hästälskande engelsmännen som “djurplågeri på små volter”. 

Det är inte värdigt att upplysta, djurälskande och civiliserade människor för sin självhävdelse och “leklust” på bekostnad av hästarna skall få återföra sporten till en form av djurplågeri.”

 Dag Nätterqvist


Jag bockar och bugar!

Vad gör ni? Håller ni med Dag eller anser att han har fullständigt fel?

 

 

 

 

Advertisements

Hästvärldens Callanetics

Minns ni Callanteics? Flugan på 1980-talet, skapad av en Callan Pinckney som fötts med scolios och därför inte kunde träna som vanligt. Hon utvecklade Callanetics. Ett varsamt sätt att stärka kroppen. Små, små, exakta rörelser som får även den minsta muskel i kroppen att arbeta samtidigt som det ger kroppen en varsam stretch vilket skapar en hållbar, smidig och stark kropp.

Callan PinkneyCallanetics

Resultatet var fantastiskt; starka, hållbara och mjuka kroppar. Idag är fuktionell träning, eller yoga möjligen det närmaste vi kan komma, även om det är långt ifrån Callanetics.

Jag testade någon månad för flera år sedan och de flesta övningar var riktiga “killer-rörelser” t.ex. denna :

Callanetics utsida lår

Förväxla inte på något sätt denna övning med vanligt benlyft! Nej, den här ska man helst sitta helt rakt upp, spänna hela bäckenpartiet, hålla in magen, lyfta benet och hålla det rakt, vinkla foten (hemligheten!) så att tårna också pekar framåt, hålla benet 10 cm från marken och göra 100 (!) minimala lyft uppåt och så ner till utgångsläget igen.

Testa själva, det bränner bra i musklerna!

Det är funktionell träning på hög nivå där varje liten muskel av kroppen aktiveras. Ryggen och hela kroppen stärks av muskler som håller upp, håller samman samtidigt som de är smidiga.

Bodybuilding, eller mer traditionell styrketräning är självklart också bra. Det ger starka kroppar som håller länge. Men i styrketräning är det lättare att få skador och förslitningar till följd av för höga vikter för snabbt, att man tar i för mycket och istället felbelastar kroppen, fel teknik, önskan om ett snabbt resultat osv.

styrketräing

Det är lite samma sak med ridning. Tävlingsdressyren och den akademiska ridkonsten brukar ställas mot varandra (vilket i sig är märkligt då båda konstformerna härstammar från ridakademiernas träning av hästar under 15-16- och 1700-talet även om inriktningarna senare separerades). Jag anser egentligen inte att det borde vara en så skarp uppdelning, bra ridning är bra ridning helt enkelt, men om de nu ska jämföras tänker jag lite som följer:

Den akademiska ridkonsten är som Callanetics med små, små rörelser som aktiverar kroppens alla muskler även de allra minsta, samtidigt som det stretchar loss i varje steg. Varje rörelse görs av en specifik anledning; för att stärka, stretcha, lösgöra, få hästen att bära utan spänning osv. Strävan ligger alltid i att göra så lite, så mjukt som möjligt.

AR är oändligt långsamt, handlar om små, små, små detaljer och är, för att vara ärlig, rätt nördigt.

bent3 Bent markarbete

Foto av Bent Branderup som skapat den moderna Akademiska Ridkonsten utifrån studerandet av hästens biomekanik och studerandet av de gamla mästarna som Nuno Oliviera, Don Alvaro Domecq, Egon von Neindorf m.fl. 

Den traditionella dressyren är mer som styrketräning där man bygger muskler för att stärka och forma hästens kropp och göra hästen till en stark och smidig atlet. Strävan ligger självklart även här att med så små hjälpmedel som möjligt göra hästen stark, smidig och följsam och få hästen att bära korrekt.

Dressyren är långsam (men inte oändligt långsam), handlar om detaljer (men inte små detaljer) och är inte riktig så nördig som AR (även om uttrycket “som att se på när målarfärg torkar” fortfarande kan användas).

dressyrhäst

Båda metoderna, rätt utförda, fungerar alldeles utmärkt och stärker och gymnastiserar hästens kropp samt får den att bära sig korrekt. Men ibland kan träning av hästar, precis som hos människor, gå för fort. Eller kan man hamna i en period då arbetet varit hårt (gäller så klart all typ av träning inte bara dressyr!). Under hårda tränings- eller tävlingsperioder kan det vara bra att ha ett alternativ där man kan fortsätta stärka, mjuka upp och träna hästen, fast mer som sjukgymnastik, rehabilitering och/eller som en del av den traditionella träningen för att verkligen vara säker på att komma åt de där små, men ack så viktiga musklerna.

Hästvärldens Callanetics är ett utmärkt alternativ i träning för alla som behöver lite mjukare och mer funktionell träning i sin vardag. Det är inget som säger att man som tränare måste bli AR-nörd för det (även om det skulle vara intressant att se hur långt sjukgymnastiken kan ta ekipaget).

Det är som hos människor; en kropp som gör lite ont kan vara fantastiskt hjälpt av att man lägger in specifika mjukgörande, minimala, och stärkande träningsrörelse en dag i veckan. De flesta övningarna inom AR som man med fördel lägger in i ett “vanligt” träningsprogram består endast av arbete från marken där man som ryttare antingen arbetar hästen vid hand eller i longerlina.

Akademisk ridkonst som rehabilitering eller som Callentics, för hästen kan man se mer på

http://kullahastmassage.se/akademisk-ridkonst.html

http://www.stallarteback.se/sida15.html

Är man intresserad av AR som utbildningskoncept ska man självklart kolla källan:

http://www.bentbranderuptrainer.com/

Vägar, mål och ridhästar

Det viktigaste är inte målet, utan vägen är en klyscha. En klyscha som tål att tänkas på.

Idag bjöd min häst på fantastiskt fina och lätta diagonalslutor vid arbetet vid hand. Här har vi två precis börjat med att kunna vara både utsida och insida. Det gör att hjärnan (både på mig och honom) ibland vrider sig två varv och skriker:

Jag fattar inte!!

Hampus 17.jpgBild från slutet av “Jag fattar inte-perioden” där poletten endast sekundvis trillade ner.

 

Men idag gick det. Lätt, lugnt och i samförstånd.

Jag tänker att det möjligen finns ett mål som hägrar långt där framme. Några prov som bevis på att jag faktiskt vet hur man utbildar en ridhäst.

Men det som egentligen är den metodiska och konsekventa vardagsträningens mål är vägen. Vägen att gymnastisera hästen för att göra honom eller henne starkare, smidigare och mer hållbar.

Då kan man inte forcera. Det går bara inte.

Att hoppa upp på en häst och ”rida ihop den” är ett övergrepp.

För vem har förstått något då? Hästen? Vad som krävdes av den?

Vad var det egentligen som krävdes? Vad var syftet? Eller målet?

Vad ska det tjäna till? Att hästen blir motionerad? Ja, det blir den i hagen också!

Det är inte en bra väg om man vill uppnå någon form av ömsesidig respekt.

Du blir inte maratonlöpare över en helg. Eller balettdansör på ett år.

File:Dq1.jpgFoto från Don Quixote

Men du kan få bättre fysik, bättre hållning, bli starkare och mer atletisk på relativt kort tid.

Du kan helt enkelt hålla lite längre genom vardaglig träning.

När det gäller mina hästar tänker jag att:

Jag vill ha en häst som gör sin del av jobbet.

Jag vill att mina hästar ska förstå att en vibration i en tygel betyder en sänkning av huvudet, att tygelns vikt mot halsen betyder att den ska ställa sig, att en förskjutning av vikten bakåt betyder samling osv.

Jag vill helt enkelt ha en häst som är med mig. Som kommunicerar. Som frågar och som svarar. Lätt, enkelt, utan massa bråk och onödiga konflikter.

Det säger sig själv att det inte går att forcera en sådan träning. Först måste ryttaren förstå och det tar tid! Vi är inte sådana fantastiska varelser som vi tror!

Sedan måste vi kunna kommunicera kunskapen till hästen. En häst som har enkelt för sig, rent fysiskt, kan avancera uppåt relativt snabbt. För många tar det längre tid (ja vi pratar år!).

Men att vänta, inte forcera innebär en stor respekt för varje hästindivid och att hästen faktiskt inte tvingas göra mer än vad han just idag klarar av. För hur många av oss själva kan ärligt säga att vi aldrig har en dålig dag? Att vi är lika bra alla dagar?

Så jag och hästarna kämpar på med flöde, framåtbjudning, samling, längning, framåt-nedåt, förfining av hjälperna osv osv.

I all oändlighet om det är vad som behövs för just mig och hästen.

Förhållningssättet finns inom alla kategorier av bra hästhantering och utbildning; bra ridning är bra ridning oavsett vilken disciplin man befinner sig inom.

 För mig är bra ridning en ridning som tar hänsyn till individen och långsamt och metodiskt skolar hästen samtidigt som både människa och häst gymnastiseras och blir lyhörda för små signaler.

Foto från http://www.bentbranderuptrainer.com/bent-branderup/academic-art-of-riding/

Foto från Standarbredfanclub.com

Detta innebär också att hästen slutar ses som en bruksvara, ett neutrum som kan bytas ut när den inte längre håller (för att vi inte orkat vänta!). Istället tar vi ansvar för hästen som vi valt att träna tillsammans med. Skapar förutsättningar för hållbarhet genom gymnastik och långsamt bygger en relation som vilar på ömsesidig respekt.

I den respekten finns möjligen en nyckel till ett livslångt kompanjon- och vänskap…

Foto från Warhorse