Hästar som lämnar avtryck från de evigt gröna ängarna

Länge var jag förskonad från att behöva ta bort djur. En gång under alla de år jag arbetade i stall behövde jag ringa till nödslakten. Då var det en häst som brutit benet i hagen.

För två år ställdes jag dock i situationen att välja. Välja mellan liv och död. Behålla en häst som var trasig, men som trots allt skulle kunna gå i hagen resten av sitt liv. Jag valde att ta bort honom (om detta kan ni läsa här). Jag ansåg det helt enkelt inte värdigt för honom att hela tiden ha lite ont och aldrig mer kunna sträcka ut i en galopp en varm sommardag på ett öppet fält.

Hästliv ska vara värdiga en häst annars kan det vara!

I december förra året ställdes jag åter inför beslutet att välja mellan liv och död. Då gällde det min trogna hundvän sedan 15 år; Fiffi. Hon hade atroser, men det fungerade bra med smärtstillande. Hon var pigg och lycklig. Tills en kväll då kroppen inte längre styrde. En hästveterinär kom ut precis innan midnatt (för att inga smådjursveterinärer har jour som de åker ut till kunder på!) och hon fick somna under äppelträdet.

 

I förra veckan var jag med en vän in på veterinärkliniken när hon konfronterades med det hårdaste av alla val; valet mellan liv och död.

Nu var det inte min häst, utan en häst som har bott på gården under två år. Han kom hit från en hästhandlare. Såg ut som en lumphög, var så mager och skranglig att han knappt stod upp. Nu, när han slutade sina dagar var han vacker, rund, fin häst vars hårrem ibland reflekterades i solen.

Det var en lycklig häst.

Lycklig, men trasig. Han hade en nervskada i halskotpelaren vilket orsakade honom enorma problem med att gå och gjorde att smärtan ibland skar genom kroppen. Resultatet var att han blev farlig för människor. Det var självklart ett rätt beslut att låta honom få somna in.

 

Men gör de det? Somnar för att aldrig mer vakna?

 

När jag tog bort Luke kunde man känna honom i hagen hela dagen. På kvällen när jag gick ut till stallet var han dock borta. Då var allt tyst. Det går inte att beskriva. Det är en tomhet som måste upplevas för att kännas.

När Santos nu har åkt infann sig tomheten direkt. Det fullkomligt ekar i stallet. Tystnaden går att ta på. Kanske har han redan lämnat. Galopperar på de evigt gröna ängarna.

 

Men oavsett om de finns kvar, eller om de bara somnar in i en evig sömn, så gör hästarna avtryck.

Avtryck som stannar kvar hos de människorna som var deras;

avtryck som stannar kvar hos de hästar de levde med;

avtryck som stannar kvar i de hagar, de skogar och de ängar de trivdes på.

 

Men framförallt gör de avtryck i våra hjärtan.

 

Tänk på det:

Om du berättar för dina barn

om en fantastisk häst som du en gång hade

så kan de där avtrycken överleva i generationer.

 

 

Bilden nedan är från flocken som Luke tillhörde. Tagen ett par månader efter han fick vandra vidare.

Hästhuvudet på stenen bakom flocken ser jag som en hälsning. Kanske ser du det bara som skit på linsen! 

Oavsett vilket gjorde den hästen, liksom Santos och Fiffi, stora avtryck i våra hjärtan. 

Bild

 

Blind och döv men rider ändå

Hade ni vågat rida om ni varken sett eller hört? Jag vet inte om jag hade vågat mig upp på en häst utan syn eller hörsel.

 

Hippson rapporterade en nyhet den 25 mars om Marita Rantanen som har en sjukdom vilken gör att hon succesivt blir både blind och döv.

Ändå rider Marita!

Med hjälp av en sändare med vibrationer kan hennes tränare kommunicera med henne.

 

Marita ingår i ett forskningsprojekt vid Örebro universietet som heter Ready Ride där ett par ryttare med funktionshinder ingår.

 

Ni kan läsa mer om det hos Svenska Ridsportförbundet.

 

Det är fantastiskt när det forskas fram hjälpmedel som gör att fler och fler kan stanna kvar inom hästsporten trots kroppsliga problem.

Bild från Svenska Ridsportförbundet

 

 

 

Älskade, underbara häst

Igår publicerade jag ett inlägg på min andra blogg (I en dröm) om att låta det inre sjunga och inte lyssna på människor som försöker begränsa ditt liv eller har åsikter om hur du ska leva.

Idag fick denna fantastiska herre mitt inre att både sjunga och dansa efter ett fantastiskt pass med arbete vid hand där han både bjöd på skolorna från skritt och samlad trav med en otrolig lätthet, mjukhet och lyhördhet.

För en häst som denna, som tidigare i livet likt en ångvält har tumlat fram, känns ett sådant här pass nästan mer än ett mirakel (ett mirakel som det i och för sig ligger tusentals timmars träning bakom).

Trevlig söndag på er alla!

 

Dag Nätterqvist – En legends bevingade ord

…som aldrig bör glömmas. Här är det ord och inga visor!

Dag har skrivit mycket bra om massor av hästrelaterade frågor. Ibland känns det som om han håller på att glömmas bort i dagens hästklimat.

Kanske var han en av de sista bland den “gamla” skolans mästare i stil med Nuno Oliviera, Barboa och Pluvinel, även om en del fortfarande finns kvar som för traditionen vidare t.ex. Bent Branderup.

Nå väl läs, njut, reflektera!

För er som vill läsa mer (rekommenderas varmt så finns texten på Dag Nätterqvist alldeles strålande artikelserie Vägen till Harmoni

http://www.jakobslund.se/dadde/art4.htm

 
 Detta är den klassiska ridkonstens bärande idé om hur stegringen av hästens samling skall ske. Beroende på avsikten med hästens användning kan ryttaren stanna i det skede han själv önskar.  Ridkonstens mål är att bygga upp en lydig, snabb och lättvänd häst som rör sig på ett sådant sätt att onödig förslitning inte uppstår trots ryttarens vikt. Ridningen ska utföras på ett sätt som inte är kränkande för hästen, det vill säga våldsmetoder för att knäcka och bryta ned hästen är oacceptabla. För att nå dessa högt ställda mål övas hästen att utföra vissa bestämda rörelser där det i varje moment ingår något som stärker den och ökar lydnaden.  (…)Det som visas på dressyrbanorna i dag är detsamma som visats av hästhandlare ( -skojare) i alla tider. Krökt hals, höga frambensrörelser samt stilig svävtrav (balanstrav) i fyrtakt. Var bakbenen befinner sig är ointressant. Sådan ridning imponerade inte på gårdagens kunniga domare utan där underkändes dessa ekipage.  

(…)

Den klassiska dressyr som jag upplevt från trettiotalet fram till sjuttiotalet hade som målsättning att visa en häst som rörde sig just på det sätt TR säger “Dressyrens mål är att göra hästen lydig, användbar och angenäm att rida, så att alla rörelser kan utföras med små och omärkliga hjälper utan synbar ansträngning för ryttaren. Hästen skall därvid ge intryck av att den av sig själv utför rörelserna.”  

Dagens mest önskade “skönhetsupplevelse”, som tydligen värdesätts högst, är när ryttaren lyckats betvinga vårt största och ädlaste husdjur, hästen, så till den milda grad att även när den tvingats in i en för en häst mycket onaturlig ställning så underkastar den sig sin ryttare och försöker vara denne till lags utan att sätta sig till motvärn. Detta var en ridform som lanserades i Tyskland vid mitten av 1800 – talet av Paul Plinzner och benämndes av de hästälskande engelsmännen som “djurplågeri på små volter”. 

Det är inte värdigt att upplysta, djurälskande och civiliserade människor för sin självhävdelse och “leklust” på bekostnad av hästarna skall få återföra sporten till en form av djurplågeri.”

 Dag Nätterqvist


Jag bockar och bugar!

Vad gör ni? Håller ni med Dag eller anser att han har fullständigt fel?

 

 

 

 

Hästar är inte friskvård?

Ridning är inte friskvård menar de rödgröna partierna. Det ska inte vara möjligt att under nästa mandatperiod heller göra friskvårdsavdrag för ridning även om de rödgröna vinner*.

Magdalena Andersson, Socialdemokraterna, går så långt som att säga “Det finns väldigt många olika aktiviteter som kan betraktas som friskvård. Allt från att sjunga i kör och så vidare. ” (Andersson på Hästmagazinet 2014-03-10)

Det är inget smart drag att vräka ur sig något sådant under ett valår!

För hur var det nu igen?

Var ridning bara ett obetydligt tidsfördriv för unga tjejer?

Nej just det; hästnäringen omsätter över 48 miljarder per år, genererar ca 30000 jobbtillfällen  och är näst efter fotbollen den största folksporten vi har som jag skrev om i tidigare inlägg.

Dessutom:

Det finns massor av studier på hur umgänget med hästar och ridning är en av de mest effektiva terapiformer vi har att tillgå. Idag är det till och med möjligt att utbilda sig på universitet och högskola till olika former av hästterapeut.

Det finns många studier på hur hästar effektivt används vid såväl behandling av drogberoende som till barn med olika problem, t.ex. Easelterapi.

Det är en skam för Sverige att folkvalda politiker har en sådan inskränkt syn på en sport och rörelse som är näst störst i vårt land!

När ska vi inse att det är dags att sluta placera hästsporten i ett undanträngt hörn av samhället?

Är det inte dags att vi alla börjar se potentialen som kontakten med djuren, närheten till en annan varelse,  den fysiska aktiviteten som stallvistelse och ridning ger och den så viktiga känslan av att ingå i ett sammanhang, verkligen kan innebära för människor?

Om inte det är friskvård, så vad är?

häst

Photo cred. Eduardo Amorim

*I dagsläget räknas inte ridning heller som friskvård.

Bättre än din häst?

Startar upp med en påminnelse:

häst

Har du funderat hur mycket hästarna försöker vara oss till lags?

Hur mycket de försöker trots att alla inte har de bästa förutsättningarna?

Hur mycket de verkligen försöker förstå våra signaler?

Lyssnar inte hästen?

Gör den inte som du vill?

Då är det kanske dags att börja fundera på hur du kommunicerar med hästen.  Han eller hon kan inte ändra sig, men du kan lära dig hästens språk och bestämma dig för att under en livstid öva på att förfina det.

Din häst avslöjar precis hur långt du har kommit i det arbetet.

Och du, du är aldrig bättre än din häst.

 

Om näthat, feghet och konfronterande kvinnor

Cissi Wallin är just nu min stora idol! Inte bara för att hon skriver fantastiskt bra krönikor (denna gång om pappor) utan för att hon, i radion, ringde upp den person som förföljt, trakasserat och kränkt henne och flera kollegor dagligen på internet.

Cissi Wallin Dagensmedia.seFoto från dagensmedia.se

Mannen blev minst sagt tagen på sängen av samtalet, och blånekade. Dagen efter var dock alla hans konton raderade och hoten tystnade. Klippet finns att lyssna på här. Fantastiskt bra gjort! Om mannen nu verkligen tyckte så illa om Cissi och hennes kollega hade han kunnat se detta som ett ypperligt tillfälle att ventilera sina åsikter på. Så klart han inte gjorde, istället slår fegheten igenom.

Det klart att vi alla kan gå igång på vad vissa människor säger eller gör. Vissa behöver inte ens säga något förrän vi känner en irritation eller frustration över personen. Herre Gud, till och med en bild kan räcka ibland

Men att det finns ett så stort antal människor som är så olyckliga, fega, frustrerade att de lägger ner ofantlig mängd tid på att trakassera andra förundrar mig faktiskt. Eller beror fenomenet näthat endast på att internet ses som en “safe” plats att säga saker på som man egentligen inte står för?

Jag har inte en aning!

Nu tänker ni kanske att “Vad har detta med hästvärlden att göra då?”

Horse Barneby Kerr PhotographyFoto Barnaby Kerr Photography

Ja, vad trodde vi? Att hästvärlden består av små rosa moln där Mulle-typer myser omkring i trevliga stall? Tänk igen!

Prova att lägga ut en bild på en häst, gärna med en ryttare på ryggen, och se hur lång tid det tar innan du får i bästa fall, nedlåtande kommentarer, i sämsta fall direkt kränkande.

Jag lovar att ni har tur om ni inte behöver hålla i er när stormen kommer.

Tyra Sjöstedt som driver Tyras Hästar, en av Sveriges största hästbloggar,  har fått känna på kränkningar både inom hästvärlden och den “riktiga” världen. Med anledning härav skrev Tyra den 25 oktober debattartikeln Sverige måste få en nätombudsman, i vilken hon uppmärksammade att både ungdomar och vuxna blir utsatta för kränkningar på nätet, och att krafttag mot detta bör tas.

Foto från tyras.se

Vi pratar inga små, obetydliga kränkningar.

Vi talar om hot som innefattar vådtäkt, dödshot, förföljelser etc.

En nätombudsman skulle innebära att de som blir utsatta för hot på nätet har någonstans att vända sig. I dagsläget finns många exempel på människor som försökt polisanmäla nätövergrepp, men fått meddelande om att det inte är någon mening att anmäla eftersom förövarna inte “finns”.

Det är nog en bra idé med en nätombudsman, om än lite naivt att tro på att det rent praktiskt skulle fungera. Men visst skulle det vara ett steg i rätt riktning (en motion om detta lades till regeringen i september 2013).

Tills dess behöver vi kvinnor (och män) som Cissi Wallin som ställer sig upp, konfronterar hatet och vägrar vara tysta!

Joan Baez Champions Of Womens Voting Rights 1934

Foto föreställande några andra kvinnor från historien som inte heller valde att vara tysta; Joan Baez och kvinnor från kamp för kvinnliga rättigheter under 1930-talet. Foto från Flickr.com