En overklig romantisering av hästhistorien

Jag har varit på resande fot i det stora landet i väster några veckor. Som arkeolog och historieintresserad i största allmänhet är det prio att alltid besöka historiska museum. Denna gång var det Tennesse State Museum. Ett fantastiskt bra museum med blandade utställningar.

Eftersom hästar ligger mig varmt om hjärtat talar bilder från historien med motiv av hästar extra mycket till mig.

 

Semester usa 2014 115

Denna, från amerikanska inbördeskriget fanns t.ex. på muséet. Om man tänker sig stora, ståtliga, muskulösa djur som stolt bar sina ryttare, får man nog tänka om. Det här är en typisk bild av historiska kavallerister skulle jag vilja påstå. Tröttheten lyser igen hos de magra djuren.  Hur länge har de burit sina ryttare?

 

Vart man än åker och ser på utställningar om historiska händelser finns hästar oftast med.

I San Fransisco var det historien om spårvagnarna. Tänk på San Fransisco och jag antar att många ser en brant backe med spårvagnar som kör upp och ner. Precis så är det. Backarna är så branta att man måste hålla i sig för att inte ramla framåt eller bakåt i vagnarna.

Spårvagnarna introducerades i San Fransisco 1873.

Innan dess drogs likadana, tunga tågvagnar av hästar.

working horses tramsSan Fransisco

1869 bevittnade Andrew Smith Hallidie hur en häst snubblade längst upp i en av SFs backar. Vid slutet av backen var alla fem hästar som dragit vagnen döda eller dödligt skadade. Hallidie blev så illa berörd av händelsen att han hjälpte till att utveckla spårvagnsnätet. 

 

Just nu håller jag på med ett projekt om Första Världskriget och då ramlar man ofrånkomligt över bilder som dessa:

Häst ww1 Häst ww1 2

 

Miljontals hästar fraktades till krigsfronterna under WW1. Bara Storbritannien sände över 1,2 miljoner hästar till kriget. 65000 kom tillbaka!

Det finns otaliga berättelser om de fruktansvärda förhållanden soldaterna levde under vid fronten. Hur tror ni då det var för de djur som deltog?

 

Man kan fortsätta med England som har historien om gruvponnierna. Dessa små hästar som sändes ner i kolgruvornas mörker där de arbetade med att dra vagnar fullastade med kol.

coal mining pony 2coal mining ponies

Många av hästarna blev till slut blinda av det eviga mörkret och fraktades inte upp förrän livet lämnat dem.

Under tidigt 1900-tal fanns över 70000 hästar i gruvor i Storbritannien (fortfarande under 1990-tal var ett par gruvor i gång som använde sig av hästar). Så kallade Pit Ponies användes även i begränsad utsträckning i USA (där den sista gruvan som använda hästar stängde under 1970-talet).

Men trots mörkret och det hårda arbetet finns många historier om vänskapen mellan dess små hästar och deras körkarlar. Hur arbetet tillsammans med hästen gav så mycket energi att de orkade med det tunga slitet i gruvan.

 

 

coal mining pony

 

 

Vi behöver självklart inte gå utomlands för att finna ett hästkulturarv som inte är särskilt glamoröst:

Min farfar var stallförman på Läckeby Gård under 1940-tal. Han berättade många historier om hästar som varje måndag blev sjuka efter veckans första jobb (korsförlamning), om hästar som haltade när de mötte människor och om lass tre gånger så stora som hästen som drog det.

 

skogsbruk häst Photo cred: http://www.aspliden.se/historik.html

Men han berättade också om kärleken till djuren, om omsorgen, om att ta hand om en arbetskamrat på bästa möjliga sätt för att just denna skulle orka med dagens slit, om tapperhet, styrkan och stoltheten hos djuren.

Precis som människorna var hästarna helt enkelt tvungna att orka med.

De var arbetsdjur.

Jag slås av att vi ofta tenderar att romantisera det gamla. Att vi tänker på historiens hästar som de framställs på kungatavlorna från 16- och 1700-talet där vita välmående muskulösa djur gör skolsprång i stridens hetta.

Så såg sällan verkligheten ut.

Varken för människa eller häst.

 

 

Advertisements

7 thoughts on “En overklig romantisering av hästhistorien

  1. Jättebra och tänkvärt!
    Tänker på flera saker. Farfar som var hästhandlare och körde bl a trottoarstenar och jag tror även järnvägsräls i Åseda från 1905 och framåt.
    Pappa forsatte åkeriet och körde ut gods från järnvägen med häst på 40-50-tal. En gång hade han ett enormt stort lass, minns inte nu om det var tackjärn eller liknande, i alla fall på kontoret på Åsedahus kunde de inte fatta hur han kunde köra ett sånt lass. De var ute och mätte upp det, och jag vill minnas att det var typ fyra ton. Men “med lite socker går det bra” – kärleken till hästarna fanns där så starkt.
    Och hur man utan tvångsmedel kunde få en häst som nån sålde därför det inte gick och köra den till att bli en bra och villig arbetshäst. Han som sålde hästen kom och tittade för att bekräfta att verkligen var den hästen – de trodde inte på att det var samma häst.
    Jag har en fantastisk engelsk tjock och stor bok om typ allt om hästar, sitter på jobbet, minns inte vad den heter, men jag fick tag på den för 10 pund via nån engelsk hästbokklubb som jag gick med i för jag ibland köpte Horse & Hound när jag pluggade i Göteborg på 80-talet. Där finns bland annat ett uppslag om just andra världskriget – hästar med gasmask t ex. Hemska bilder.

    • Ja det finns många intressanta historier!

      Jag har inte sett några bilder från andra världskriget, men från första finns hur många som helst.

      Det är också viktigt att komma ihåg att arbetshästar och djur finns det gott om i världen fortfarande: en del som lever under vidriga förhållanden och andra bättre. De blir nog belysta i ett kommande inlägg:)

  2. Ett väldigt bra inlägg och en tankeväckare, det är så lätt att romantisera. Verkligheten är inte alltid vacker och har absolut inte varit det. Jag tror att sättet vi behandlar och har behandlat djur runt om i världen är både ekonomi och kultur styrt.

    Läste om en svensk tjej som växte upp i afrika, på grannens bakgård försökte 4 barn rida på en get samtidigt – djuret vek sig och skrek men barnen skrattade och de vuxna tittade glatt på. Sådana situationer får mig att tänka, känna och undra en hel del över folk och fä. åsnor som går med ihopbundna ben bärandes gigantiska lass i tex Afghanistan, hästar smala som spjälstaket etc, vad är det om egentligen undrar man.

    men vi har varit likadana själva, det får vi inte glömma. Av historia kan vi lära mycket. ofta mer än av att sia framåt.

  3. Blev tipsad och glad att jag hittade hit. 🙂 Jättebra inlägg!
    Läser mycket historia, och det är som du säger – långt ifrån så vackert som det avbildats. Man romantiserar nog för att man bara vill glömma allt hemskt. Men man får inte glömma det.

    • Så roligt, både att du blev tipsad, hittade hit och är intresserad av historia:)

      På Hippson kan du läsa en längre artikel som jag skrivit om gruvponnyer och snart om hästar under första världskriget:)

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s