Minnet av en travhäst saknad på Malta

I dag är det 25 grader ute. Strålande sol. Jag ligger vid poolen och dricker kaffe när bilden av en brun travhäst med böljande man dyker upp i huvudet; Aces Dollar! Denna fantastiskt vänliga häst som först tävlade framgångsrikt i Sverige och sedan såldes till Frankrike när han började bli lite till åren.

Till sist kom han till Malta, den icke-gröna ön, speciellt för travhästar. Där gjorde han ett par bra lopp. Sen var det slut.

Det är länge sedan minnet av honom dök upp. Det är jag glad för! Om det finns någon häst som jag verkligen hade velat rädda är det Aces Dollar. När han såldes till Frankrike var han alldles för dyr för min hästskötarlön och studiebidrag. Jag hade träffat honom några år innan, varit skötare och med i teamet som fick honom att komma tillbaka till ett friskt liv där han framgångsrikt tävlade i Sverige.

Det var helt omöjligt för mig att få loss pengarna för att köpa honom när han efter ett par år skulle säljas. Men jag hade en plan; när han tävlat klart i Frankrike och var slut som travhäst skulle jag ta hem honom.

Så jag följde hans karriär i listorna.

Efter något år, jag minns inte längre exakt tidspann, nåddes jag av ryktet att Aces Dollar slutat tävla. Jag tog kontakt med tränaren där nere, men då hade de precis fått ett bra erbjudande från Malta. Dollar skulle vidare till Malta.

Malta! Det är samma sak som att höra att hästen riskerar att plågas till utmattning under sina sista år genom att dra turistdroskor i värmen. Det vet alla som håller på med trav. Till er som hävdar att så är det inte alls att hästarna på Malta blir väl omhändertagna, så tycker jag ni ska ta en sväng söderut och besöka ön innan ni uttalar er.  Åk dit och titta. Långt ifrån alla hästar har det bra! Där finns allt från “street racing” till travhästar som går som droskhästar och dukar under i värmen.

1eecfed1c17a692700b254516166ab7f-1186954718-1301588487-4d94aa07-620x348Foto från TimesofMalta.com

För min del fanns det inte så mycket annat att göra än att återigen vänta. Resultatlistorna kom. Den nu relativt gamla Aces Dollar sprang. Och han sprang bra. I några starter. Sen var det slut. Han var borta ur listorna.

Då började jag frenetiskt söka kontakt med ägaren och tränaren. Det var lättare sagt än gjort och tog nog några veckor. Jag var fast besluten om att köpa hem honom, kosta vad det kosta ville. Till slut fick jag tag i tränaren. Hästen var “put down” i förra veckan. Förra veckan! 

Jag hade följt den där hästen i flera år och så tog de bort honom bara några dagar innan jag fick en chans att prata med ägarna.

I efterhand kan jag tänka att jag inte skulle ha låtit det gått så långt. Jag skulle ha ringt tidigare, tagit kontakt med ägarna direkt, kanske hade jag kunnat förhindra hans resa till Malta. Det är lätt att vara efterklok.

Det är också så lätt att säga att det inte handlade om pengar. Jag hade inte tvekat en sekund på att forsla hem den där hästen genom Europa, kosta vad det kosta ville. Då hade det inte handlat om pengar.

Men det är inte sant. Det handlade om pengar. För om jag hade haft pengar hade han aldrig kommit till Frankrike och hade också sluppit hamna på Malta.

Det handlade om pengar, pengar och tid. I hela hans liv. Från första intjänade kronan till sista loppet i gassande sol. Men för mig var han lite mer, lite viktigare.

sunset

Livet som travhästarna, vilka slutar sina dagar som turistdragande droskhästar, lever är verkligen ingen drömtillvaro och på intet sätt ett värdigt slut på en lång och ofta hård tävlingskarriär.

Därför var jag mäkta nervös när jag, 2008 besökte Malta i jobbet. Den stora skräcken skulle vara att finna Dollar under den 35 gradiga solen, dragandes runt på turister i stora tunga droskor spända i travsele (där hästen i princip endast drarmed bukgjorden). Backe upp och backe ner. Hela dagarna. Tills de stupar.

En dag på Malta såg jag en häst som såg ut som honom och hjärtat frös till is. När jag gick fram till mannen på kuskbocken och försiktigt la min hand på djuret, reagerade hästen inte alls. Han stod bara helt apatisk i värmen och hängde med huvudet.

Det var inte Dollar. Men en annan svenskregistrerad travhäst. I solen. Med droska. Inget vatten, ingen skugga, ingen vila. Det gick inte göra så mycket annat än att stå där ett tag, prata med hästen och fråga mannen om han inte hade vatten och skugga till djuret.

-He’s strong, sa gubben då och skrattade.

Jag gick därifrån. För att jag inte orkade se det. För att jag inte visste vad jag skulle göra med all ilska och all sorg över dessa hästars öde.

Då var jag glad att Aces Dollar hade blivit “put down” och tacksam över att han slapp bli en av de hudratals droskhästar på ön.

Tiden sprang ifrån mig den gången.

Jag kunde gjort mer.

Agerat snabbare.

Handlat annorlunda.

Men det är lätt att vara efterklok. När jag nu sitter här med kaffekoppen i handen så tänker jag att det viktigaste är att inte vänta.

För då kan det helt enkelt vara alldeles på tok för sent…

Mytiska hästen Thulpar

Advertisements

4 thoughts on “Minnet av en travhäst saknad på Malta

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s