Hästaktiva och globalt djurskydd

Den 29e maj publicerade Metro två av mina artiklar som båda handlade om hästar från Amerika som slaktas för den europeiska marknaden (http://www.metro.se/nyheter/pumpas-fulla-med-gift-saljs-som-mat/EVHleC!cozkRKgG0L6KY/).

Kanske gror gensvaret under ytan, annars var och är det förvånansvärt tyst från svenskt håll. Internationellt sett hördes desto fler röster, organisationer reagerade, hästaktivister deltog i debatten. Propagandemaskineriet gick igång och den 31 maj meddelade två kanadensiska slakthus att de slutar ta emot fullblod/gallopörer för slakt (http://canadianhorsedefencecoalition.wordpress.com/2012/05/31/canadian-slaughterhouse-firm-no-longer-accepting-thoroughbreds/).

Men som sagt, i Sverige var det tyst, trots alla delningar på FB, trots att artikeln låg på topptio lästa i Sverige. Jag trodde att djurrättsorganisationer skulle reagera, att frågor om hur man stoppar våld mot djur skulle komma upp på dagordningen, att de flesta hästaktiva skulle skrika (eller i varje fall tala högt), att häst/facktidningar skulle reagera mer, att någon politiker skulle vara tvungen att fejsa verkligheten och stå till svars för den behandling djur utsätts för som förser EU med kött.

Men inte.

Så när som på ett par förfrågningar från aktiva om vart man kan protestera mot transporterna och slakten samt ett vänligt mail från Hästnäringens Nationella Stiftelse, som berättade om ett projekt de driver för att få den svenska hästen att bättre ingå i livsmedelsproduktionen, hördes inga röster från ansvariga, djurorganisationer eller hästaktiva.

Detta är för mig nästan mer skrämmande än det faktum att hästarna som slaktas för den europeiska marknade, inklusive Sveriges, plågas vid transport och slakt. För om vi, de aktiva inom hästvärlden, som är så måna om våra hästar, som ser till att de dagligen får den omvårdnad de behöver, som brinner för att hästarna ska må bra, som åker till stallet i ur och skur, som trots snöstorm mockar och tar hand om våra hästar och där de flesta av oss lätt skulle svälta en månad för att kunna betala en veterinärräkning; om inte vi reagerar på den orättvisa som hästar runt om i världen utsätts för, hur kan vi då tro att politiker och tjänstemän ska reagera?

Jag förstår att var och en kan ha nog med sitt, att när dagen är slut, jobbet, familjen, stallet avklarat så har man inte ork till mer. Men jag tror också att varje förändring måste starta hos de som är aktiva inom ett områden. De som har förmågan att se och påtala orättvisor, att uppmärksamma överträdelse mot djurskydd och våld inom sitt område, att rapportera om inhuman behandling av djur. 

En tanke som slår mig är att förbrytelserna mot hästar som det rapporterades om här, skedde på andra sidan Atlanten. Det gäller inte grannens hästar eller hästarna i Sverige. Inte ens hästarna inom EU (inte denna gången i alla fall).  

Om det är en av anledningarna till att vi aktiva inte reagerar mer och starkare på orättvisor och våld mot hästar oavsett vart i världen det sker; ja då är dags för Sveriges hästaktiva att börjar tänka globalt.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s